(sl) nekrofil*.

(grekiska nekrophagos; som äter lik eller as av nekros; död kropp och phagein; äta) förtäring av lik, något som bl a vissa vampyrer* sysslar med. Begreppet necrophagism lär, enligt Encyclopedia Erotica (1967), ha lanserats av engelsmannen Browne (1875). Och samma källa menar att lustmördaren Verzeni slök köttslamsor från sina offer ”för att förlänga sin lusta”. I Uppslagsbok i sex (1966) berättas om fallet med mannen som stämde träff med unga flickor för att döda och äta upp dem. Han kom dock aldrig till mötesplatsen, utan stannade hemma och åt ett lamms könsorgan samtidigt som han fantiserade om att han satte i sig vaginan hos den flicka han skulle träffa.

sexuell avvikelse som består i en tvångsmässig sexuell dragning till lik inkluderande fantiserad eller reell sexuell aktivitet. (Från grekiska nekros; död kropp och philia; vänskap, kärlek) ”Hist.: sedan 1951.” (SO) Det lär ha varit den belgiske psykiatern Joseph Guislain (1797—1860) som vid mitten av 1800-talet först använde begreppet för att beteckna sinnessjuka som var besatta av en viss form av vandaliseringsraseri. Senare kom termen att användas allmänt om böjelsen för sexuellt umgänge med lik. Fenomenet kallas också vampyrism* och är exempel på en form av abnormt könsliv. Ibland räcker det inte för nekrofilen att förgripa sig på redan döda utan han eller hon mördar först sitt offer.

Den tysk-franska författaren Gabrielle Wittkop har i Le Nécrophile (1972 till svenska 2004) ”helt utan moralism och upprördhet skildrat något som tangerar, kanske till och med överskrider, själva det möjligas gräns”. (C-M Edenborg) Ett av nekrofilens offer är Henri, en sexåring som dog av scharlakansfeber: ”Igår kväll tog jag avsked från Henri vars lukt blivit outhärdlig. Jag gjorde iordning ett starkt parfymerat bad, för att en sista gång kunna trycka den lilla förfallna kroppen intill mig. Henri överraskade mig, ty de döda är fulla av det oförutsedda. [...] Äntligen lät han mig penetrera hans kött på riktigt, det hade blivit mört som smältande vax: det var hans sätt att mildra vårt avsked. Jag torkade honom i ett badlakan, jag iklädde honom hans lilla pyjamas i rosa flanell som han bar när han kom, jag slätade till hans bruna lugg som badvattnet gjort nästan svart. I bilen hade jag honom intill mig, jag stödde honom med en hand, styrde med den andra. Jag körde långsamt, jag hade inte bråttom att komma fram.”

Vid ett annat tillfälle åker vår man ut till Montparnassekyrkogården för att hämta Suzanne, en 36 årig, gift kvinna ur medelklassen. Efter att nästan ha avslöjats av ett par poliser lyckas han till slut få hem henne till våningen. ”Jag återvände till henne, otålig som en ung make. Hennes utsökta spinnarfjärilsdoft var precis som den skulle vara. Jag lyfte upp Suzanne på sängen. Med darrande händer tog jag av henne behån, den lilla trosan. Väntan fick mig att jämra mig, mitt begärs anspänning lät mig inte uppskjuta ägandets ögonblick längre. Jag kastade mig över det inbjudande liket och avlägsnade inte ens hennes strumpeband innan jag tog henne med en hetta och ett våld som jag tror jag aldrig tidigare upplevt. [...] Jag stängde mig inne med Suzanne. Ett bröllop utan musik och utan buketter i mitt iskalla rum där lamporna brann. [...] Jag omslöt Suzanne med ispåsar. Jag strök gång på gång eau de cologne över hennes ansikte som var fantastiskt intakt, om man bortser från den där feta glansen som fäster sig vid kindbenen och denna utsökta ihopklämning som förädlar de dödas näsa. Tre dagar efter sin ankomst öppnade Suzanne plötsligt munnen, som för att säga något. Hon hade fina, regelbundna tänder. Sade jag inte att de döda alltid för överraskningar med sig? De är så bra, de döda...”

Redan Herodotos (480—420 f kr) tar upp fenomenet, när han berättar om egyptiska begravningsbruk, där det var vanligt att kvinnor ”efter sin död inte överlämnas till balsamerarna, och inte heller de mycket vackra och välrenommerade kvinnorna. De anförtros inte åt dem förrän efter tre eller fyra dagar. Genom detta vill man förhindra att balsamerarna förgriper sig på kvinnorna.” (citerat hos Wittkop 2004)

I Encyclopedia Erotica (1967) berättas om en viss Victor Ardisson (1901) och att det ”i hans polygama* läggning var honom egalt, om hans älskarinnor var döda eller levande”. Senare övergick han enbart till att intressera sig för döda kvinnor, vilka han kallade sina ”fästmör”.

Nekrofili kan också vara monogam, dvs nekrofilen visar trohet mot ett lik. Så berättas att den amerikanske författaren Edgar Allan Poe (1809—1849) var monogam nekrofil och alltid valde älskarinnor som stod på gravens rand. Detta för att dessa kvinnor påminde honom om hans mor som dog när han var barn. Jämför nosofili; (grekiska nosos; sjukdom och philia; kärlek) sexuell samvaro med döende. I Länstidningen i Östergötland (7/6-2002) skriver Leif-Erik Törnblom sarkastiskt med anledning av lagen att homosexuella ska få prövas som adoptivföräldrar: ”Öppna bårhusen för allmänheten! Nekrofiler behöver också umgås!”

(grekiska nekros; död) lemlästning av lik. Mer nekrofili* än sadism* då offret av förklarliga skäl inte känner någon smärta. Vissa nekrosadister har först samlag med liket för att sedan vanställa det. Andra får sexuell tillfredsställelse enbart genom att vanställa liket. Se även under sadism.

(sym) sperma*, könssaft.  En sockerhaltig vätska hos växter. ”Mitt underliv var en värkande växt i full färd med att fläka ut sina köttiga rödvioletta kronblad. Nektar sipprade ut mellan dem.” (Drougge 1994) "Halvvägs genom sin orgasm kände Norma hur Corals fitta öppnade sig och plötsligt blev hennes egen mun full av tjock, skummande kvinnonektar när det gick för den andra.” (De Ville 1968)

(da sl) nejlika. Här om skit, avföring enligt Bom (1950). 

(grekiska neos; ung, ny och philia; kärlek, vänskap) ynglingakärlek. När en äldre man eller kvinna dras till en könsmogen tonårspartner. Även allmänt om överdriven beundran för allt nytt.

(grekiska neos; ny) fitta som genomgått könskorrigerande underlivskirurgi. Ofta används delar från tidigare könsorgan vid skapandet av denna ”nyfitta” som också går under namnet fysiologisk kuk eller prefitta*.

(grekiska neos; ny) ett plastikkirurgiskt tillverkat könsorgan vid t ex könsbyte eller en oklar könsidentitet. Neovagina är ett litet slarvigt använt begrepp då det i det flesta fall ingår fler tillverkade delar än bara vaginan, d v s  kvinnans inre könsorgan. Neofitta* är därför ett mer rättvisande namn.

 grekiska neos; ny. Annat begrepp för perversion*. Så här beskriver Joyce McDougall (1988) detta begrepp: ”Pervers sexualitet är i själva verket bara en yttring av ett sammansatt psykiskt tillstånd i vilket både ångest, depression, hämningar och narcissistisk rubbning spelar en roll. Det är inte någon enkel avvikelse på vägen mot sexuell tillfredsställelse, utan snarare en invecklad struktur som måste uppfylla en mängd behov, vilket ger neosexualiteten en dimension av särskild tvångsmässighet.”

(no sl) spy, kasta upp. Jämför svenskans ropa på Ulrik för samma sak.

(sl)  gå ner; utöva oralsex*.

(sl) "uppsalaslang för bög, mes". (slangopedia.se)

(euf) könsorgansregionen. ”Han är inte intresserad av samlag. Han vill bara kyssas nertill.” (Hegeler 1968)

(sym) kuk. Ikon; grafisk symbol på bildskärm, aktiveras genom att man pekar (klickar) på den med hjälp av en datormus. ”I det eggande discoljuset bearbetade Saras fylliga läppar och långa smala tunga Ismaels nervikon med finess, energi och låtsat äckel.” (Wahl 2003)

(lat) manslem enligt Chorier (1967). Sena, muskel.

(sl) två personer står eller sitter nära varandra medan de ser varandra djupt in i ögonen och ler. En position som sedan ska hållas så länge som möjligt. Uppgift från folkmun.se.

(sl) pung*. Efter den engelske vetenskapsmannen Isaac Newton (1643—1727).

(data) No Fucking Way ungefär Inte på nå’t jävla sätt, inte en chans!