FULA ORDBOKEN

Stora Fula Ordboken av Bengt Dagrin

Fula ord - Finns dom?

Fult eller fint i språket?

Finns det fula och fina ord? Och vad är det i så fall som gör att vissa ord stämplas som fula medan andra anses som fina? Ligger det fula i orden som sådana, eller i de begrepp som orden representerar? Och vem är det som bestämmer vad som ska uppfattas som fint och fult i språket? Detta är några av de frågor som Stora fula ordboken vill försöka ge svar på.

Den engelske språkvetaren Peter Trudgill menar att det är själva orden som har tabuprägel, inte det som orden refererar till. Han hävdar vidare att vissa människors negativa reaktion på ett tabuord är, ”en oförnuftig reaktion på ett speciellt ord, inte på ett begrepp. [...] Det är själva orden som känns fel och därför så mäktiga”. Tabu är ett polynesiskt ord som betyder ”mycket märkt”. För en polynesier är ett heligt ord eller föremål som inte får uttalas eller vidröras tabu. Knulla är ett sådant tabuord, dvs ett onämnbart, förbjudet ord. Uttrycket ha samlag är däremot inte tabu, åtminstone inte för de flesta av oss. Det tyder på att ordtabut, precis som Trudgill hävdar, är strängare än begreppstabut. Det är inte knullandet som sådant som är tabu, utan vissa ord som beskriver själva processen. Vi finner således att det fula ligger i vissa ord för vissa begrepp, medan andra ord för samma begrepp liksom begreppen själva inte drabbas.

I en tänkvärd inledning till Köttets poesi (1995) pekar C-M Edenborg på att könslemmarna styrs av det autonoma nervsystemet och tillhör några av kroppens mest svårkontrollerade delar. Därför, menar han, med ett Platoncitat, är ”könsdelarna till naturen olydiga och egenvilliga, liksom ett djur som ej lyder förnuftet och de söka att med sina rasande begär behärska allt”. Detta djuriska påminner oss om vår ofullkomlighet och skröplighet, och en slöja bör därför hållas över kroppens mittpunkt. Något som, enligt Edenborg, har fått konsekvenser för språket, där han noterar att ”de flesta kroppsdelar har sina egna namn (arm, hand, fot, öra) medan aveltygen har sugit åt sig tekniska låneord, inhämtade genom den medicinska terminologin (penis, vagina, testikel), eller också metaforer, i slangens form”.

Fult och torftigt språk är titeln på en uppsats, utgiven i stencil av Institutionen för Lingvistik vid Göteborgs universitet 1979. Författaren till uppsatsen, dåvarande språkdocenten Lars Gunnar Andersson, har här bl a en del att säga om s k modeord. Han skiljer på socialt accepterade modeord som han kallar inneord, t ex ta tag i den biten, upp till dig, och oaccepterade slangord, t ex nojad, görfrän. Inneorden är användbara i alla eller nästan alla tal- och skrivsituationer, medan slangorden undviks i mer formella sammanhang såväl i tal som skrift. Slangord är med andra ord fula, medan inneord är fina. Och det är, menar Andersson, användargruppen som bestämmer ett modeords status. ”Politiker, kulturknuttar, pedagoger och psykologer hjälper oss med inneorden, medan knarkare, fotbollsfans och skitungar i största allmänhet hjälper oss med slangen.” Nu är gränsen mellan slangord och inneord flytande och det är rätt vanligt att slangord vandrar över till inneord för att tvättas där i några år och så småningom få inträde i standardspråket. Ett bra exempel på detta fenomen är romaniordet tjej, med ursprungsbetydelsen dotter. Kring sekelskiftet 1900 dyker ordet upp i stockholmsslangen och då med betydelsen prostituerad. Trettio år senare har tjej blivit ett inneord och betecknar ung flicka. Och idag kallas alla kvinnor, oavsett ålder, för tjej och ordet finns med i SAOL, vilket innebär att det räknas som ett ord i standardsvenskan.

Lars Gunnar Andersson påpekar vidare att det inte är så att vissa ord är fula i sig. ”Snarare är det så att vi bedömer vissa ord och uttryck som fula, därför att de ingår i språkbruket hos grupper i samhället som vi tycker illa om.” Andersson menar att varje ord, vare sig vi anser det för fult eller fint, har sin givna plats i språket. Många anser t ex att svordomar är tecken på ett torftigt ordförråd, något som vare sig Andersson eller undertecknad riktigt håller med om. Men precis som alla andra ord bör svordomar ransoneras, och inte dyka upp i varje uttalad och skriven mening. Det fula ligger således inte i orden som sådana, utan i användarens bruk eller snarare missbruk av orden. Något av det fulaste eller värsta jag personligen vet är missbruket av ord som alltså, liksom, precis, jätte, va, typ och ba.

”Språkvetaren betraktar sådana småord som viktiga diskurspartiklar, det vill säga ett slags små fina tolkningsanvisningar. Andra fördömer dem som velighetsmarkörer eller verbala tics. De väcker ofta irritation och uppfattas som ofrivilliga munutsöndringar, något som talaren inte kan hantera, något som bara flyger ut ur munnen. Fördömarna menar att de borde städas bort.” (Viveca Adelswärd i Språkspalten SvD 17/12-2005) Orden används ofta istället för en paus, som utfyllnad i en framställning, många vågar inte göra ett avbrott under talet av rädsla för att då göra sin inre osäkerhet synlig för omgivningen.

I Språktidningen (juni 2011 ”Bananen kostar typ fem kronor”) tar Caroline Ledin och Lars Melin upp ordet typ, som vid sidan av att vara ett substantiv också kan vara både en preposition och ett adverb. Men framförallt hade typ mot slutet av 1980-talet blivit så vanligt att det enligt artikelförfattarna uppfattades som ”gymnasisternas flockläte”.

Värstingordet framför andra idag är, enligt min mening, ordet liksom som sprider sig som en farsot över riket och verkar ha drabbat snart sagt alla åldersgrupper och samhällsskickt. Ordet lär vara femtio gånger vanligare i tal än i skrift. Jag ska ge ett exempel på denna liksomsjuka, och det har jag hämtat ur Språktidningen (juni 2011) och artikeln ”Svensk Färdtjänst går via Moldavien” som bl a handlar om hur en moldavisk anställd med svenskkunskaper berättar hur hon fick jobbet: ”Efter kursen hade vi liksom ett stort prov och flera möten med chefer liksom. De kollade hur vi pratade svenska liksom, och efter det blev vi anställda på riktigt liksom och började arbeta här som operatörer.” När artikelförfattaren Bengt Rolfer undrar varför hon använder alla dessa liksom svarar hon att hon har några svenska vänner och att de pratar på det sättet. Använda i tid och otid och därtill i fel sammanhang, mister dessa ord sin kraft, slits ut och blir inte bara stötande för örat utan också närmast oanvändbara också i sitt rätta sammanhang.

DE TRE VÄRSTINGARNA

Det fina med och styrkan hos några av våra vanligaste s k fula ord är att de inte kan missförstås. Ord som kuk, fitta och knulla har bara en enda betydelse eller innebörd. Tidigare fanns det också ett ord knulla för duvans läte. Så står det t ex i 1541 års bibel: ”Iagh lät såsom een Trana och een Swala, och knulladhe såsom een Duffua.” (Jesaja 38:14) Men till bibelöversättningen 1703 har tydligen könsordet knulla slagit igenom för där knurlar duvan. Orden ovan är rejäla, av alla förstådda bruksord, som inte försöker dölja sin verkliga innebörd bakom förskönande, ofta obegripliga och ibland rent löjeväckande, omskrivningar vilka lätt kan missförstås. Lägg till detta att våra tre värstingar, som jag lite skämtsamt brukar kalla dem, är väl inarbetade i språket sedan århundraden tillbaka. Ett bevis för detta är biskop Jesper Svedberg (1653–1735) och hans Swensk Ordabok (ca 1726). Som Lars Holm (2000) påpekar ger oss ”Swedberg den mest fullständiga samlingen av svenska fula ord i en ordbok fram till 1980-talet”. I Swensk Ordabok nämner Swedberg såväl fitta som kuk utan några som helst restriktioner eller förbehåll. Swedberg hade en inställning till sitt svenska modersmål som få lexikografer haft både före och efter honom.

I modern tid är det först 1986 som tabut kring orden bryts och de tas till nåder och presenteras, med vidhängande varningstext, i t ex SAOL och Svensk Ordbok. Men i vår förnämsta språksamling Svenska Akademiens Ordbok (SAOB) finns orden inte med. Deras dominans och överlevnadsförmåga, menar C-M Edenborg i inledningen till Köttets poesi (1995), ”hänger troligen samman med deras språkmateria, den fonetiska aspekten: de är fysiskt engagerande ljud. ’Kuk’ är en stor kantig sten som faller i vattnet med en tung klunk: ’fitta’ är ett fuktigt hastigt vingslag som bränner som en humla”.

SLANG

Fula ord är ofta intimt förknippade med slang. Ordet slang har möjligen uppstått ur engelskans beggars’-, gypsies’- eller sailors’ language, vilka senare sammanslagits till slanguage, kortform slang. En annan härledningsmöjlighet är den ur norska dialektordet slenja; slänga, kasta, utslunga eller från norskans slengeord; glåpord. I flertalet ordböcker betecknas dock ordets ursprung som ovisst. Ordet slang dyker upp i engelskan vid mitten av 1700-talet i betydelsen förbrytarspråk och det är först någon gång efter 1800 som ordet får sin nuvarande betydelse. Till de nordiska språken kommer ordet under senare delen av 1800-talet. Men förekomsten av slang är betydligt äldre än så. Slangens fader sägs vara den grekiske komediförfattaren Aristofanes (ca 445—385 f Kr) och i Europa räknar man med en obruten slangtradition åtminstone sedan senmedeltid. Slangen forcerar vedertagna tabugränser, bryter med respektlös glädje mot alla regler för god smak, sänker språknivån, förargar välanpassade borgare och kränker auktoriteter. Den amerikanske författaren Carl Sandburg (1878—1967) lär någonstans mycket träffande ha sagt att ”slang är ett språk som kavlar upp skjortärmarna, spottar i nävarna och sätter igång”. Och Carling (2005) menar att: ”Slangen frodas framför allt inom subkulturella grupperingar, där det finns intresse av att markera en distans till det normgivande samhället. Ju större detta behov är, desto större är också behovet av ett avvikande språkligt nätverk.”

Slangorden kännetecknas av att de avviker från sammanhanget eller standradspråket och är expressiva. Slangen utmärks vidare av en viss flyktighet, dvs orden kommer och går ungefär som modet. Våra vanligaste s k fula ord är däremot mycket gamla. Slangstämpeln får orden då de, pga sin tabuställning, hamnar utanför vanligt standardordbruk. De språkledande i samhället förvisar dem då till den bakgård där slang, jargong och annat folkligt språkligt ”avfall” anses höra hemma. Men då det är folket, och inte språkvetarna, som bestämmer ordens öden utanför ordböckerna, så har rättvisa skipats för många officiellt utdömda ord. Ett sådant ord är skit, som från sin tidigare bakgårdstillvaro tagits till nåder och åter blivit ett gångbart vardagsuttryck. Detta trots att många bland de språkledande gör allt för att hålla kvar ordet i förvisning, bl a genom att stämpla det som vardagligt, vulgärt, obscent eller folkligt. När Svensk Ordbok för första gången tar med ordet 1986 stämplas avföringsskiten som starkt vardaglig medan överföringsditon, dvs ord som skitbra och skitdålig, kommer undan med stämpeln vardaglig. Holm (2000) har vid sin genomgång av 100 ordböcker och lexikon funnit följande ”varningsstämplar” på de s k fula orden genom tiderna: ”familjärt, folkligt, lågt, populärt, skämtsamt, slang, stötande, vardagligt, vulgärt.”

LATIN

Latinet (lat latinus av Latium it Lazio, landskap i mellersta Italien som utgjorde kärnlandet i det forna romerska riket) är under medeltiden det enda gångbara skriftspråket bl a i vårt land. Endast samhällseliten behärskar detta skriftspråk. Idag är latinet som bekant ett dött språk, men ordförrådet har överlevt. Och som de lärdes språk kvarstår latinet till långt in i vår egen tid. Det är denna exklusivitet som får latinet att anses fint och förnämt. Det blir därför naturligt att försöka dölja vardagsspråkets vulgära ordvändningar i en förfinad högreståndsdräkt. Detta gäller inte minst den medelklass som växer fram i Europa under senare hälften av 1800-talet. Genom att krydda sitt språk med bl a latinska ord tar man avstånd från underklassens språkbruk. Där säger man knulla, petar sig i näsan samt fjärtar och rapar helt ogenerat. Medelklassens folk gör naturligtvis inget sådant. Istället säger man coitus, om man överhuvudtaget tar upp ämnet, använder näsduk och dör hellre än fjärtar och rapar. Underklassen svarar med råhet i ord och handling. Detta för att i sin tur inte bli jämförd med vad de menar är en snobbig, pryd, feminin och impotent medelklass.

Att latinet är användbart i överskylande och särskiljande syfte ges många exempel på ända in i vår tid. Så förklaras t ex kutta med genitalia feminae i en ordbok från 1860-talet och med cunnus i ett åttio år yngre slanglexikon. När den tyske psykiatern Richard von Krafft-Ebing ger ut sin berömda bok om sexuella avvikelser (Psychopathia sexualis 1886) använder han latin i de mest frispråkiga avsnitten. I en engelsk översättning från 1928 är den latinska texten fortfarande oöversatt. Och att latinet var en absolut nödvändighet i dylika sammanhang, också i vårt land, understryks i följande utdrag ur två av läkaren Henrik Bergs böcker. Det första är hämtat från hans Sexuella nutidsfrågor (1906): ”Under romartiden fanns det en mängd erotiska former, som med all rätt hafva stämplats som onaturliga, förhållanden så rysliga, att man måste begagna latinska ord på dem, namn så förfärliga, att jag icke i en bildad församling kan nämna dem.”

Det andra utdraget är från hans Sexuell impotens (1914): ”Vi svenskar lida af ett fel, att vilja använda så mycket utländska ord. Vi ’promulgera’ lagar, vi göra ’visit’ (och ej besök), vi dricka ’five o’clock tea’ o s v i oändlighet. Detta skattande åt det utländska (mest franska och engelska) språket är opraktiskt och dumt och skadligt. Emellertid finns det ett fall, då det är en fördel, ja enligt min mening en nödvändighet att använda främmande ord, mest latinska, med en ordförklaring på slutet. Det är då det gäller att skriva om sexuella ting. Det är som om blotta omnämnandet af ting och förhållanden på ett främmande språk aftrubbade det stötande, mildrade det ofta vidriga, afkylde fantasien, nedstämde känslan och åstadkom en sorts isskåpstemperatur. Jag är tacksam för att jag har det latinska språket, som får göra samma tjänst som kläderna på kroppen. Nakenheten skyles och vi kunna klädda röra oss fritt i sällskapslifvet. Det är således uteslutande af anständighetsskäl och praktiska skäl som jag i detta arbete, i likhet med en mängd utländska författare på detta område, använder mig af latinska språket vid terminologien.”

Vad doktor Berg och andra latinivrare med honom säkert inte tänker på, är att många av de latinska ord de använder i förskönande syfte aldrig skulle ha använts i skrift av de gamla romarna. Enligt Adams (1982) är några av de mest obscena orden under den romerska antiken mentula, cunnus och futuo, dvs just de ord som senare kom att användas istället för de fula kuk, fitta och knulla. När denna förvandling från fult till fint äger rum är lika omöjligt att fastslå, som varför dessa ord en gång anses som obscena. Men det är inte ovanligt att ett ord, som en gång ansetts för fult, används allt mindre för att så småningom glömmas bort helt. Så blir det liggande en period i träda innan det återupplivas som ett väl valt uttryckssätt. Exempel på detta är t ex penis och podex.

FÖRSKÖNANDE OMSKRIVNINGAR

Eufemism (grek euphemismos av eu; gott, väl och pheme; ord, tal) förskönande omskrivning för ett ord eller fenomen som av vissa uppfattas som anstötligt eller oangenämt. Som att ”gå och uträtta ett ärende” istället för att ”gå och skita”. Enl Bengtsson/Willis (2006) är ”eufemismer, språkets värsta virus”. Men även eufemismen kan råka ut för att smittas av sin omgivning. Eller för att citera Karl Schmidt (Die Gründe des Bedeutungswandels. Berlin 1894): ”När ett beslöjande, omskrivande eller försvagande uttryck stadgar sig i sin nya betydelse, så har det redan undergått betydelseförändring. Eufemismen är alltså ett förtvivlat, ett hopplöst företag i språkets liv; den går tillväga som en person, vilken, då det kärl, vari han förvarat illaluktande ämnen, självt fått dålig lukt, kastar bort det gamla kärlet och i stället väljer ett nytt; inom kort tid drabbas det nya kärlet av det gamlas öde.”

Ett exempel på ett dylikt språkligt ”kärlbyte” är tyskans das Haus; huset eller das Häuschen; det lilla huset. Genom eufemistisk uteslutning faller själva ordet (Haus, Häuschen) bort och kvar blir endast den tyska neutrala bestämda artikeln das. Med tiden drabbas också dass av fulhetsstämpel i vissa kretsar och man börjar istället gå på toaletten, WC:et eller på hygienrummet. Gustav Fröding driver med begreppet eufemism, då han i en kommentar om nakenhet (1897), menar att inte bara kvinnan utan också mannen borde ha rätt att vara helt oklädd, bara han ”döljer stycket mellan livet och det översta av överbenet — jag talar så diskret jag kan”.

Ibland går man så långt i sin försköningsiver att rena felaktigheterna uppstår. Som när man talar om att ligga med någon fast man kanske gör det stående eller sittande. Eller ta uttrycket sova med någon i ett läge då sömn borde vara det sista man tänker på. I radions God Morgon Världen den 22 oktober 1995 berättar Bengt Therner att man börjat med sexualundervisning i Kina. Något som verkar behövas åtminstone om man får tro den historia han berättar. Ett gift par går till läkare, då kvinnan fortfarande ett år efter vigseln inte blivit gravid. Orsaken visar sig vara att man tagit uttrycket sova med bokstavligt. Okunniga om allt, som har med det sexuella att göra, tror makarna att det räcker med att sova tillsammans i samma säng för att det skall bli barn.

Men inte ens ett så oskyldigt uttryck som sova med är tillräckligt oskyldigt för alla. När julleken Domaredansen nedtecknas i Sörmland för över 150 år sedan låter det bl a så här: ”Så vilja vi begynna en domaredans/ Medan domaren sjelf är hemma/ Alla de som i domardansen gå/ deras hjärtan skall le och brinna/ Alla säga de: hå, hå, hå!/ Alla säga de så, så, så!/ Alla dricka de mjöd och vin/ Alla sofva de hos kärestan sin/ Har du sofvit hos kärestan i natt/ Skall du åt ljuset le.” När de oscarianska romantikerna får fatt i den texten vid slutet av 1800-talet blir det som bekant bara drömmar kvar av det sovandet. (Har du drömt om din käresta i natt skall du mot ljuset le.) I Edward Albees pjäs Vem är rädd för Virginia Wolf (1962) orkar George inte längre vare sig spela spelet eller hålla sig underrättad om vilken som är den senaste förskönande omskrivningen för toalett, när han ber sin fru: ”Martha, vill inte du visa henne var vi förvarar ... eufemismerna?”

Fjortonåriga P i Katia Wagners Alexandramannen (2008) vittnar om språkförbistring i vår egen tid: ”Jag tycker det har varit svårt i polisförhören och tingsrätten och hovrätten. Jag förstod snabbt att jag måste ändra mitt språk. När jag sade att vi hade knullat så upprepade polisen vad jag sagt men bytte ordet till ’samlag’. Och då måste jag ju svara så där: ’Ja, ja vi hade samlag’. Det var inget naturligt sätt för mig att uttrycka mig på. De ställde frågor om oralsex och om samlaget varit vaginalt. Då insåg jag att man skulle säga vagina istället för fitta. Det blev helt förvirrat när vi pratade om oralsexet, för det ordet förklarade ju inte vem som gjorde vad på vem. Till slut blev jag så trött på det så jag sa att om jag bara från början hade fått säga att jag sugit av honom så hade de ju fattat direkt. Det var konstigt att svara på frågor som ’vad är ett samlag?’ och så behöva använda deras fina ord som penis och vagina. Helt onaturligt. Till slut satt jag mest och tänkte på att inte göra bort mig och uppfattas som vulgär.” (Wagner 2008)

Under rubriken ”Har du koll på hur din vulva ser ut” berättar Anna Laestadius Larsson i SvD (12/3-2010) följande: ”Patienten: Ähum, det svider i min...va...vu...mu...ja, jag har alltså fått problem med snippan. Barnmorskan: Hur ser den ut? Patienten: Ser ut? Det har jag ingen aning om. Barnmorskan: Kan du kolla? Patienten: Titta? Aldrig! Sara, barnmorska i Umeå, berättar historien för mig. Det är faktiskt ingen anekdot. När kvinnor med underlivsproblem ringer till henne låter det ganska ofta ungefär så här. Trots att vi har haft obligatorisk sexualundervisning i den svenska skolan sedan 1955. Det är inte riktigt klokt.”

SPRÅKETS SLAVAR

Vi människor är ofta språkets slavar och kanske är ett första steg mot frihet att erkänna detta slaveris existens. Hur ska vi annars fritt kunna tala om t ex sex och kön? Sverige är ett u-land bland många i den s k civiliserade västerländska och österländska världen när det gäller att sätta ord på våra mest naturliga kroppsdelar och deras görande och låtande. Som det nu är sitter vi ofta fast i svårtydda och inte sällan löjliga omskrivningar och symboler. Genom att gå som katten kring het gröt menar vi oss undvika det tabu som häftar vid vissa ord. Men det är ju omöjligt att försöka skriva bort eller tiga ihjäl något som ändå finns. Det skapar bara ytterligare spänning kring fenomenet, understryker det förbjudna och därmed lockande i det och bidrar till tabuts fortlevande. Tabu är ju annars något som vi förknippar med ”dumma” och ”vidskepliga” infödingar. Sådana som tillber stenar och träd och som inte vågar uttala en död hövdings eller nära anförvants namn av rädsla för att då locka fram onda andar. Det är sådant vi ”civiliserade” nutidsmänniskor finner både löjeväckande och skrattretande. Men minns då att vi själva, åtminstone de troende, tillber en gud som varken syns eller hörs, träd och stenar är åtminstone tabara realiteter, och att vi ofta inte vågar säga att någon är död utan använder oss av omskrivningar som gå bort, ta ner skylten och kila vidare. En främling från en annan planet skulle säkert ha svårt att upptäcka någon skillnad i den ”civiliserade” och den ”ociviliserade” jordmänniskans gudsbild och vidskepelse.

Vi måste lära oss att umgås naturligt med våra ord. Sluta med att skilja ut några som fula och istället ge dem samma neutrala status som tillkommer alla andra ord. Med det vill jag inte ha sagt att man ska springa omkring och skrika kuk, fitta och hora i tid och otid. Det finns människor som anser att ett sådant beteende är höjden av frihet och frigjordhet. Men den är inte friare som urskillningslöst använder s k fula ord än den som aldrig vågar ta sådana ord i sin mun. Det är inte frihet att ersätta ett slaviskt beroende med ett annat. Istället är det fråga om ett omvänt tabu, dvs man försöker häva tabut genom att våldföra sig på det. Dessutom får vi aldrig glömma bort att vissa ord och uttryck för vissa personer är så hemska och förskräckliga att de bokstavligt luktar illa och lämnar fula fläckar efter sig på papperet.

Minns också att: ”Ord lever sitt eget liv. I praktiken betyder det att det inte är i talarens mun som orden får sin slutliga betydelse — utan i huvudet på den som lyssnar.” (Lindberg 2006) ”Språket är”, för att fortsätta citera Lindberg, ”i sig varken fult eller vackert, det blir vad man gör det till”. Och Nilsson (2009) menar att ”Språket bryr sig inte. Eller rättare sagt, det lånar sig lika villigt till poeter som till pissråttor”. Därför är det först när ord som kuk och fitta av talare och lyssnare uppfattas som lika naturliga inslag i språket som penis och vagina och när två personer när som helst kan blanda in vilket ord som helst i ett samtal, utan att rodna, stamma eller viska, som vi på ett avspänt och naturligt sätt kan växla mellan vad vi idag uppfattar som fula och fina ord och uttryck. För minns att: "Ett ord kan i sig varken vara fult eller fint. Ett ord har bara den innebörd som en talare eller lyssnare ger det. De fula orden föds ur de fula tankar som vi människor häftar vid dem. Det är våra attityder till dessa ord som dömer dem som fula. I våra viskningar, menande blickar, gester och flinande nunor och inte minst i vår tystnad och rädsla kring dessa ord — där ligger det fula och onaturliga". (Dagrin 1985)

TILLBAKA TILL TOPPEN