orördhet hos kvinnor (virgo intacta). Fornsvenska iungfru, junofru; jungfru, ung ogift qvinna af högre börd, mö, qvinna som bevarat sin kyskhet.  Av medellågtyska  junkvro(u)we och tyska jung; ung, och Frau; fru. Jungfrudom ”hist.: sedan 1385 (Klosterläsning)”. (SO)  Swedberg (1720-t) har jungfru, jungfrubelte (kvinnogördel, jungfrudomens symbol) jungfrudom, jungfruskap, jungfrulik och jungfruskendare. Bellman har i sin Fredmans Epistlar (1790) jungfru bl a i betydelsen glädjeflicka, krogpiga och jungfrudom t ex ”Du bordt haft lås och bom/ För din jungfrudom” (nr 23).

Vidare har Bellman jungfruhus; horhus och jungfrumord dvs mord på jungfrudomen. ”Sjung här om Jungfrumord,/ Om hur en Brud blir gjord,” (nr 25). I F E (nr 23) finns också jungfrumärke; mödom. ”Tvi dina Ögon och dit Jungfrumärke,/ Som min Far bedrog!” Ett tecken på detta kyska tillstånd anses vara att mödomshinnan, hymen*, fortfarande är intakt. Hymen är ett slemhinneveck som delvis täcker slidans mynning. 

I den grekiska mytologin heter det om överguden Zeus son Herakles (Herkules) att han på en natt tog mödomen på 50 flickor. I sydamerikansk folklore berättas om Speedy Gonzales, en legendarisk älskare, känd för sina subersnabba erövringar. Vid ett tillfälle är Speedy redo att förföra en jungfru: ”Nej, det kommer inte att kännas alls, eller hur?”

Rääf (1946) berättar om ett osvikligt sätt att finna ut om en kvinna är jungfru eller inte: ”Jungfrutillståndet hos en qvinna utrönes, om en flädermus lägges så att hon går eller stiger däröfver; är hon icke mö, kastar hon då sitt vatten.”

Jungfrudom, innan giftermålet, är det önskvärda tillståndet i de flesta kulturer, så dock inte hos slaverna enligt Nyström (1921): ”Slavernas hustrur bryter ej äktenskapet, sedan de inträtt däri. Men älskar en ungmö någon, så går hon till honom och tillfredsställer sin passion. Och då mannen gifter sig och finner sin brud vara jungfru, så säger han till henne: ’Fanns det något bra hos dig, så hade männen älskat dig och hade du valt någon som berövat dig din jungfrudom.’ och därpå driver han bort henne och avsäger sig henne.”

Läkaren och poeten Urban Hjärne (1641—1724) ger i sin Muliebris simulationes (kvinnliga knep) prov på hur deflorerade jungfrur kan simulera jungfrudom: ”1) Genom att höja upp magen och korsryggen så drar de tillbaka fittan och gör den trängre. 2) Genom att höja högra eller vänstra foten eller låret, men därigenom blir inte vulvan trängre. 3) De pressar ihop skinkorna (lunes), slidmynningen och låren. 4) Genom att placera något därinne, såsom dun, kålblad eller tunna skal, vilka indränkts och nedsölats med blod. 5) Med hjälp av åtsnörpande mediciner, galla, ättika, vitriol etc. 6) Genom att sticka in något i anus, så att fittan blir trängre genom att anus är fyllt.” ”Jag blev tagen av min kille fast jag var jungfru. Han våldtog mig verkligen, men inte i lagens mening. Jag kunde bara inte hindra honom.” (Hite 1977) Se även mödom, mödomshinna.

(sym) geléhallon. Sötsaken påminner både utseende- och konsistensmässigt om ett par mjuksöta små bröst.

(smn) bordell*. Bellman (1740—1795) talar på flera ställen i sina skrifter om "Platskans jungfrubur".  Här avses den bordell som drevs av Lovisa von Plat (död 1785) även känd som Moster von Platen eller Platskan, en kopplerska och bordellmamma som verkade i Stockholm under frihetstiden och den gustavianska tiden. Jungfrubur var under medeltiden det bodloft dit ogifta kvinnor flyttade upp under sommaren. Bur kommer av bod. Enligt SAOB har ordet också används om fängelseceller avsedda för kvinnor och  under 1700-talet  användes ordet allmänt i Stockholm om hus där det bodde kvinnor som  skälldes för horor.  En av de mest kända  bordellerna var Ahlströms jungfrubur. (Se under bordell) "Jag började driva runt på stadsgatorna. Jag satte mig på krogen. Jag besökte även jungfruburarna på Baggensgatan." (Brunner 2020 s 119) 

partenogenes* som i fallet med jungfru Maria, då hon blev havande med Jesus utan att ha haft samlag med någon man. ”Hist.: sedan 1882”. (NEO)

(euf) hymen*, mödomshinna*. ”Hos jungfrur är, så länge ännu icke något samlag ägt rum, vaginaingången mer eller mindre avstängd genom en späd, tvärställd hud, den s. k. jungfruhuden eller hymen, som blott äger en ganska trång öppning utåt men likväl går sönder vid första samlaget, oftast under smärtor och lätt blödning. Resterna av jungfruhuden som sönderslitits vid första samlaget (defloration) bilda vid vaginaingången myrtenformade bildningar.” (Forel 1942)

(euf) ironiskt om bordell.  "Han (Bellman) rökte och drack (fast kanske inte mer än andra män), han gick på jungfruhus åtminstone i ungdomen och var längre fram definitivt otrogen i tankar och ord, om än inte i gärningar." (Carina Burman 2019) Se också hus (2) och jungfrubur.

(euf) de första späda könshåren på en ung flicka. Se även hår.

(dial) cunnus*. (OFS) Klöv; yttersta delen av fot hos partåiga hovdjur, klövdjur. 

se jungfrudom.

se under jungfru.

(dial) trädutväxt. (OFS) Jämför patt.

(sl) bröstvårta. Se även topp.

(euf) penisattrapper använda av jungfrur* och andra som har svårt att få tag på eller räds äkta vara. Se även änketröstare och tröstare.

(sl) låta sitt jungfruvatten; kissa, pissa. Ofta om första vattenkastningen* på morgonen, som anses ”ren och jungfruelig”. SAOB (1935) menar att ordet är utdött och förklarar det med ”urin från ’ren’ flicka l. yngling”. Signaturen GB i Malmö vet att berätta att ordet var vid liv så sent som 1954, då han genomgick värnpliktig underofficersutbildning i flottan: ”Bl. a. tjänstgjorde jag på en minsvepare och hade där en stam u. off., stockholmare, som maskinistkollega. Hans vanliga uttryck för pissa var låta mitt jungfruvatten. Jag har inte träffat på uttrycket igen förrän i din bok.” (Oordboken 1989) Se även vatten.

(nyo) enligt SAO (2013) ”venusberg”.

(smn) kuk. Ofta i samband med ägarens namn, t ex Kalle junior eller Svensson junior. Från latinets junior; yngre till juvenis; ung.

(sl) är den utrustad med som pissar ofta. Se även blåsa.

(sl) 1 runk, runka. Ju-språk av runka, dvs de två första bokstäverna eller den första stavelsen i ett ord byts ut mot ju-. 2 pink, pinka. Thesleff (1912) har ”junka; mingere”, och menar, precis som Bergman (1929), att ordet är månsing. Även här är det fråga om ju-språk. Pinka = junka. Thesleff har också junkgrund; ”i behof af att urinera”. Nilsson (1937) har rävjunk; te, kaffe, även kallat räv- och skatpiss. 3 kuk. Sjödin (2017) har  "manligt könsorgan" från engelskans junk.

(sl) pissoir*. Bergman tar i boken Skolpojksslang (1934) upp ordet som skolslang från Kalmar, men har samma år också med ordet i Ur en Stockholmsnasares ordförråd. Palm (1910) har junkmåjj; nattkärl, som han betecknar som förbrytarspråk. Sammantaget ett allmänt använt ord, där junk är ju-språk av pink. Se också junka och moj.