(sl) kondom. "Runt mitten av 1900-talet var kydong, kudong eller kedong det vanliga ordet för det som på annat hål hette kondom." (Lars-Gunnar Andersson 2021)  Se även kondom.

egentligen  rum med  dålig standard. Enligt SO "Hist.: sedan 1658 av lågtyska küffe med samma betydelse; av ovisst ursprung".   SAOB har "kyffe, horhus".

(sl) vitsigt om gylf*. Se även gardin.

(dial) Rietz (1867) har ’scrotum’ (pung) av fornnordiska kyllir; (läder) säck, scrotum*.

(sl) om frigid* kvinna. Även som skällsord om sexuellt oattraktiv kvinna. Se även skåp (3).

(åld) kvinnligt könsorgan. Återfunnet hos Roberg (1718). Se  också kjönespænne.

(fornsvenska kirkia, kyrkia från grekiska kyriakon; som hör till Herren, Herrens hus.) Ordet ingår i en rad ålderdomliga uttryck som går ut på att böter skall betalas till kyrkan när en kvinna blivit gravid före den av kyrkan föreskrivna tiden. Så talade man i t ex Göteborg och Västergötland om att ”kalka” eller ”limma kyrkan”, när mannen eller kvinnan skulle betala böterna. En av uppgiftslämnarna (man f 1856) berättade att ”om någon (man) ställt det så, att fästmön var i grossess fick han betala 3 riksdaler till kyrkan”. I Småland talade man istället om att ”böta kyrkdörren”, laga kyrkdörren; ”om en kvinna fick barn två gånger under samma år, fick makarna betala böter”. I Halland, Lappland och Norrbotten talades det om att ”böta kyrktak(et)”; laga kyrktaket, något som, enligt uppgift från (man f 1864), kunde drabba ett par ”om kvinnan blev med barn inom tre månader efter barnsängen, så fick mannen betala plikt till kyrkan”. Eller så kunde man som i småländska Misterhult få ”lappa kyrktaket”, dvs ”betala en mindre summa om bruden var i olaga tid med barn”. Detta senare enligt kvinna f 1854. Uppgifter från Byrman (1989).

(lmo) en röv lika platt, kall och hård som en kyrkbänk.

(fi) pitt*, kuk. Se också kulli och mulkku.

(dial) slampa, lösaktig kvinna. (OFS)

(knoparmoj) ’cunnus*. ( Palm 1910)  Ordet används än idag.  

fornsvenska kysker, kyskhet av medellågtyska küsch; sexuell avhållsamhet. Kanske från latinets conscius; invigd, ren. Kysk ”hist.: sedan slutet av 1400-talet” och kyskhet ”hist.: sedan 1430-50”. Båda uppgifterna från SO. ”Om kyskheten tycks något svår, så måste man få honom att avstå från den, på det att den inte må bli en väg till helvetet — det vill säga en dypöl av synd och ett helvete för själen.” (Zarathustra, iransk religionsstiftare verksam på 600-t f Kr.) ”Så jag älskar kyskheten nu, därför att den är friden som kommer efter knullandet. Jag älskar att vara kysk nu. Jag älskar det som snödropparna älskar snön. Jag älskar denna kyskhet, som är pausen av frid i vårt knullande, som finns mellan oss nu som en snödroppe av kluven vit eld.” (Lawrence 1928) "Naturen måste underordnas kyskheten och det eviga livet. Kyskheten handlade inte i första hand om avhållsamhet, utan om anständighet och ordning." (Bergenheim 2020) Kyrkofader Methodius (död 885) beskriver kyskheten som ”en vårblomma från vars vita blad odödligt hopp utströmmar som en ljuvlig doft.” Jämför okysk.

även kallat florentinskt eller venetianskt bälte samt venusgördel. Ordet kyskhetsbälte ”hist.: sedan ca 1815”. (SO) Dessa bälten var bl a av metall och försedda med en låsanordning och sattes på hustrun för att hindra henne från att vara otrogen när mannen av någon anledning inte var hemma. Nämns första gången år 1405 i en text som heter Bellifortis och då i samband med att kvinnorna i Florens skulle bära dylika bälten. I artikeln Järnridån har fallit (Ottar 3/2012) berättar Tomas Hernstad utifrån denna text bl a om hur detta bälte såg ut: ”Illustratioen av vad som ser ut som en borste fäst i skrevet på en suspensoar* med ett lås intill följs av den latinska texten ’Est flotentinarum hoc bracile dominarum ferreum et durum ab antea sic reseratum’ (ungefär: detta är de florentinska kvinnornas hårda järnbyxor som stängs i fronten)” Nu är det dock mindre troligt att dessa grovt smidda bälten skulle ha varit möjliga att bära. Senare började de dock tillverkas av läder och då kan de ha kommit till användning, vilket referat från rättsfall under 1700- och 1800-talen vittnar om.

De brittiska historikerna James Brundage och Felicity Riddy menar att det är en myt att kyskhetsbälten användes på medeltiden annat än som litterär metafor. Tomas Hernstad anser att ”Idén tros ha dykt upp på 1700-talet, kanske för att synen på källkritik var annorlunda och kanske för att det passade in i idén man hade om medeltiden”. Denna ändrade syn på fenomenet har fått British Museum att plocka undan ett kyskhetsbälte som funnits utställt sedan 1846 och även Brittiska livrustkammaren att avlägsna sina två exemplar av medeltida ”kyskhetsbälten”, båda troligen tillverkade på 1800-talet.

fornsvenska kyss, kyssilse.  Ljudhärmande. Ordet kan härledas tillbaka till minst 1000-talet. På ett revben från Oldenburg (Tyskland) finns nämligen följande ristning: kukr: kus kuntu kys; Kuk kyss kuttan kyss! Se vidare kukr. Ordet omnämns även bl a hos Helsingius: Synonymorum libellus (Sthlm 1587). Av äldre nysvenska kus (Gustav Vasas bibel 1541), fornsvenska kus(s), koss samma som isländska koss. Ett gemensamt germanskt ord t ex tyska Kuss och engelska kiss. Troligen av ljudhärmande karaktär.

Den allra äldsta  avbildade kyssen i Sverige  hittar vi på en bohuslänsk hällristning från bronsåldern, och där man kan se att de båda sexpartnernas ansikten liksom smälter samman i en kyss." (Lindström 2021)

Kyssar kan vara av olika beskaffenhet alltifrån den vänskapsrelaterade kindkyssen till den djupa, erotiskt eggande tungkyssen (djupkyss, fransk kyss oftast om oralsex) med tungorna, ensidigt eller växelvis stimulerande så långt in i munhålan som möjligt. Motsvarande slangord är tungrullare. ”Tacka vill jag en kyss i Sverige. Jag får honom sällan, men då jag får, känner jag honom ända ned i stortån.” (Wallenberg 1781/1960)

Enligt den engelske sexualforskaren Havelock Ellis (1859—1939) härstammar kärlekskyssen från den primitiva moderskyssen och barnets sugning på modersbröstet. Andra menar att kyssen ursprungligen bara var en hälsning eller en symbol för vördnad och underdånighet. Eftersom kyssen är nära förbunden med den sinnliga kärlekens njutningar, blev den en stridsfråga för allsköns moralister och rättskunniga. Inte minst under 1600-talet skrevs tjocka böcker om kyssen. Jurister dryftade om kvinnan enligt tysk-romersk rätt fick låta sig kyssas. Innan sexualupplysningen slog igenom trodde många unga flickor att det räckte med att bli kysst för att bli med barn.

Även moralteologin tar upp kyssen, vilken använd på ”ovanliga kroppsdelar” (t ex bröstet) betraktas som en dödssynd. Också den erotiskt laddade tungkyssen betraktas som syndig. Kyrkoläraren Alphons de Liguori (1696—1787) skrev bl a följande om kyssen i ett av sina moralteologiska verk: ”Kyssar är dödssynder, om de anbringas på ovanliga ställen hos det motsatta könet, till exempel brösten; eller när man sticker tungan i den andres mun; om kyssarna upprepas för ofta eller blir för utdragna, emedan fara därvid är för handen att de köttsliga begären väckas [...] Tillåtna är kyssar när konventionell hövlighet kräver dem som vid sammankomster mellan monarker, vid hälsning på svärmodern eller andra släktingar. Också välviljans kyss är fri från synd.”

”Den kyss som hör till samlaget och framkallar en underbar känsla av vällust skall ha välljud. Det skall vara lätt och långdraget och bildas mellan tungan och den fuktiga kanten av gommen. Det framkallas genom en rörelse av tungan i munnen och genom porlandet av munvätska. Den härligaste kyssen är den som tryckes på fuktiga varma läppar och följs av sugning på läppar och tunga, så att avsöndring av söt berusande saliv framkallas. [...] Denna vätska ger mannen en skälvande förnimmelse genom hela kroppen och är mer berusande än starkt vin.” (Nefzaoui 1982)

”I kyssen ingår både känsel, lukt och smak. Man har vidare sagt att kyssen, som ju företas med munnen — matsmältningskanalens början — är ett uttryck för en önskan att upptaga den älskade i sig —att ’äta av kärlek’. Urmänniskan kände endast till slickande och gnidande: Kyssen genom beröring av bådas läppar anses vara av europeiskt ursprung och av ganska sent datum. Det skall först ha varit genom den europeiska kulturens spridning som även den europeiska läppkyssen blivit mera allmänt känd.” (Olsen 1950)

”Från och med den stunden använde han sina kyssar som ett nytt vapen att öka min förvirring. Han kunde uttänja sina kyssar i oändlighet, men fast han gav mig dem med orörliga läppar, kunde han ändå suga i sig hela min själ. Grymt raffinerad som han var, hade han låtit mig vänta på dem länge nog, och när han nu kände, vilken makt han genom dem fick över mig, förgiftade han mig med dem.” (Ramos 1946)

Bengtsson (1993) berättar att ”den franska kyssen är synnerligen innehållsrik och närande”. Han visar också, med utgångspunkt hos den franske kyssforskaren Martin Mourier, ”att en genomsnittlig kyss à la français innehåller 9 mg vatten, 0,7 mg äggviteämnen, 0,18 g organiskt material, 0,7 g fett, 0,45 g salt samt 20 000 bakterier. Kyssbakterier är emellertid harmlösa, har det visat sig. Med lite läppstift på, elimineras dessutom alla risker.” Ulf Ellervik talar om 80 000  bakterier i sin bok Äckligt (Fri Tanke 2020) i varje djup kyss.

Som religiös och magisk handling har kyssen spelat en stor roll. Så kysser muslimerna den svarta stenen i Kaba i Mekka medan de kristna kysser t ex krucifix, bibeln och biskopsringar. Den ursprungliga avsikten torde ha varit att överföra en del av kraften från det kyssta föremålet till den som utdelar kyssen.

Långt ifrån alla folk använder sig av kyssen. Kineserna tar avstånd från kyssen och japanerna anser den vara ”en oaptitlig sed”. Invånarna på Tongaöarna har inte heller mycket till övers för kyssandet. När de för första gången ser européer kyssa varandra lär någon häpet ha utropat: ”Se på dem, de äter varandras snuskiga saliv.” Och något ligger det i påståendet, eftersom bakteriefloran i munnen är rikare än den i analöppningen. I Ryssland utfärdade folkkommissariatet 1924 ett ”kyssförbud” för hela Sovjetunionen, något som särskilt riktade sig mot den gamla bondeseden att kyssas vid varje möte. I London upprättades 1926 ett ”Kvinnoförbund mot kyssen” vilken följdes av en ”Antikyss-Liga” i Paris.

Ordet kyss kan också, särskilt av forna tiders diktare, användas som ett kodord för samlag. Serenius (1757) har i sitt engelsk-svenska lexikon exemplet ”to kiss a woman or to lie with her; njuta et qwinfolk.” Det finns ett talande italienskt ordspråk ”Donna bassata, mezza civiada; Kysst kvinna, halvt tagen”. Och Swedberg (1720-t) menar att ”Kyss med gewalt (våld) smakar som egg vtan salt.”

(euf) kyss mig i röven (arslet). Holm (1980) berättar att uttrycket var vanligt i vissa kretsar i slutet av 1800-talet och tillhörde reportoaren i skämttidningarna efter sekelskiftet. Senare har uttrycket tillskrivits en häradshövding Rotlieb som enligt anekdoten använt det under en rättegång i januari 1914, där de båda italienarna Valente och Jaconelli, misstänkta för mord, frikändes tack vare sin advokat, häradshövding Axel Carlsson. De båda frikända blev så glada över den friande domen att de ville kyssa domaren Rotlieb, som då lär ha sagt: ’Kyss inte mej, kyss Karlsson!”

(ljud) fornsvenska kyssa. "faghnadhe hwar androm oc kystos." (Svenska  Medeltids-Postillor. Utg.af G. E. Klemmiong 1879—1880) Uppgift från Söderwall (1890). Germanskt ord.  Samma ord som engelskans kiss. Ge kyss, kyssar. ”Hist.: sedan senare hälften av 1300-talet.” (SO) Se vidare under kyss.

(gbg sl) snygg, sexig tjej.

(åld) skämtsamt om en damhatt med utskjutande brätte framtill. Uppgift från SAOB som också anger året 1888 för uttryckets uppkomst.

(grek) håla*, vagina*.