FULA ORDBOKEN

KV

 (so) kort för knullvirke. Om allmänt lösaktig kvinna. Se också kutta och spene (2).

kva(c)ka av

(dial) dö, avlida. (OFS)

kvadd

(dial) liten gosse. I Fjällsjö i Ångermanland heter det, enligt uppgift från man (f 1911), ”föraktligt”, om en havande kvinna att hon ”ska ha n kvad” eller så är hon ”vä n kvad” (vid en kvadd). Det heter också ”jöra mä n kvad” (göra någon med en kvadd) och ”ställ tell kvadda” (ställa till kvaddar). Uppgift från Byrman (1989).

kvalster

(sk o so) ”Du e ett svin, ditt kvalster.” (Ohlmarks 2004)

kvarn

(sym) 1 fitta, enligt  28-årig man, med förklaringen ”där mannen mal sin säd”. ”I teglet i nordtyska bönders korsvirkeshus infogades ofta en åskvigg* (= fallos) och en kvarn (= vulva).” (Duerr 1998) ”Den heliga mannen stängde slussarna för att inte gjuta vatten över hennes kvarn innan han fullföljt sitt verk.” (Aretino 2008) Se även mala. 2 analogt med det ovan också om bordell.

kvarterspotta

(dial) kvartersbutelj, flaska som rymmer en kvarting. (OFS c1870). Se även potta.

kvartett

se trio.

kvartitreragg

(sl) utläses kvart i tre ragg. Desperat ragg på krogen vid stängningdags vars resultat ofta ångras djupt vid uppvaknandet dagen efter.

kvartslampa

(lmo) utläses kvart-slampa, en prostituerad för en snabbis.

kvast

(sym) könshår. Se även vigvattenkvast och sopkvast.

kvastris

(sl) ”gammal prostituerad”. (Thesleff 1912) Se även ris.

kvastskaft

se skaft.

kvava

(dial) spottloska*. (ORB)

kved

fornsvenska qwedher enligt  Söderwall (1892) med betydelsen: "uterus, qved, lifmoder". Här om Kvinnans könsorgan, numera mest i högtidliga och poetiska sammanhang. Troligen från en indoeuropeisk rot quet; ansvällning. ”Hist.: sedan slutet av 1200-talet (Westgöta-Lagen).” (SO) Ordet finns med i våra äldsta ordböcker; qwedh (1630-t), qwed, qweder, qwid (1700-t). Enligt Stolpe (1984) är grundbetydelsen ”något som sväller”, och han menar också att ”det finns inom den germanska språkfamiljen släktingar på denna stam och rot som betyder sådana saker som svulst, tom mage, kvinnlig blygd, skrev(et), bula, testikel m m m m. Men när kved förekommer i nutida läkar- och barnmorsketerminologi så betyder det inget annat än uterus*, livmoder*.”

 I 4 Mos 25:8 heter det: ”och gick efter den Israelitiske mannen in i tältets sofrum och genomstack dem båda, den Israelitiske mannen och qvinnan ända till hennes qved.” (Bib 1900) Enligt den originelle uppsalaprofessorn Lars Roberg (1718) ”är kvedens sysla foermedelst Schoete eller Gången taga emot och betjéna mansens leem och des säd och ånga inåt leeda...”  "Den gången var jag ung och full av tillförsikt. Livet var ännu lätt, och det liv jag bar i mitt kved vägde lättare än du gör, min flicka." (Burman 2021 s 195)

kvedu

(dial) Rietz (1867) om ”hafvande; gravida” i Västerbotten och Norrbotten. Rietz jämför med fornnordiska kvidugr med samma betydelse.  Kwid (dial); buk, mage. Byrman (1989) har kvedug; ’med stor mage’ och följande uttryck från Mora: ”o i så kwidon” (hon är så magig). Se även storkvedug.

kvickekuk

(sym) I den norska författaren Kjell Askildsens Noveller (Natur och Kultur 2017) i översättning  från norskan av Ragnar Strömberg (f 1950) står på sidan 38: "För att du inte klarar av att tillfredsställa mig med din kvickekuk."  Ordet är Strömbergs eget och är, i mitt tycke, ett genialiskt uppfunnet namn på en kuk med för tidig utlösning.  Därtill har ordet en passande norsk klang. 

 

 

kvickis

(sl) snabbknull. "Han: Hinner vi med en kvickis? Hon: Ja, om vi kvickar på." Se även snabbis.

kvincel

se incel.

kvinna

ordet är gammalt, åtminstone sedan 1000-talet, (runsten från Tensta i Uppland).  Urnordiska kwestiz och fornsvenska kona. Ett gemensamt indoeuropeiskt ord med betydelsen hustru, kvinna, drottning (engelska queen) och gudagemål. ”Bland de kvinnobenämningar som används allmänt nedsättande i dagens svenska går alltså flera långt tillbaka i det svenska språkbruket. De har haft neutral eller t o m positiv klang men har med tiden pejoriserats. Pejoriserats har också gumma, tant och kvinna. [...] Idag är kvinna, som kona* en gång, den neutrala benämningen på vuxna människor av feminint kön, men kan alltså brukas som skällsord.” (Svahn 1999) Och Bergman (2007) menar att det rör sig om "ett samnordiskt ord som är en fornnordisk böjningsform, genitiv plural av det nu utdöda kona. Detta kona betydde ursprungligen kvinna, hustru men fick under senmedeltid föraktlig betydelse och användes så småningom om elaka eller liderliga kvinnor: horkona, trollkona. I danskan och norskan är kone fortfarande fullt gångbart och betyder hustru, gumma."   

1 (euf)  ”att göra någon till kvinna” var enligt Adams (1982) ”vanligt redan hos de gamla romarna för samlag”. En liknande förskönande omskrivning var, enligt samma källa, ”att beröva någon jungfrudomen”. ”—Hu, så avskyvärt! Släpp mig!... Dessa voro mina första ord, sedan jag blivit kvinna.” (Ramos 1946) ”Nu kände jag att ögonblicket hade kommit att göra henne till kvinna...” (Het semester 1931/1967) 2 (euf) allmän, dålig, offentlig, falfallen, lös och sämre kvinna.; hora, prostituerad. "Det var en beryktad kvinna, hade han fått veta, nästan fallen, som levde vid l'equivogue av sin vårdighet i Pallazzo Torlonia..." (Brunner 2020 s 348) "Utflykten inkluderade besök på arabiska nattlokaler med kvinnliga artister. Det var naturligtvis 'sämre kvinnor', berättade Emma i ett av de många resebreven till Brahegatan. Kvinnor som inte var 'sämre' visade sig aldrig obeslöjade." ( Per Svensson: Zorn ett liv en tid. Albert Bonniers förlag , Sthlm 2023.)

Duerr (1996) berättar att när man i Nördlingen 1442 lät ”vackra kvinnor som man plägar kalla allmänna springa för ett stycke barragan (en sorts ylletyg som var vanligt på medeltiden; ö.a) skrattade mången ansedd man”. ”Kvinnsperson användes om kvinnor av lägre eller obestämd samhällsställning, ofta övergående i betydelsen ’fallen kvinna’. (Jerrick/Söderberg 1998) ”Han skötte sin syssla exemplariskt i skolan; kom aldrig för sent; var aldrig sjuk; och i sitt enskilda liv var han utan vank. Betalade sin hyra på dagen, åt aldrig på kredit och gick till ’kvinnor’ en gång i veckan (han sade aldrig att han gick till ’flickor’). (Strindberg 1884—1885) ”Jag måste även säga er, att ni är en fallen kvinna, om ni hängiver er åt en man för penningar, om det också är hundra millioner.” (Casanova 1936/1700-t) 3 (sl) kvinna och man; bisexuell person. 4 (sl) kvinna plus kvinna, kvinna-kvinna; lesbiskt par och kvinnan hela dan; lesbisk. Norskan har kvinns-kvinns som skällsord. 5 (euf) vara kvinna (för en vecka); menstruera*.

kvinnans förtjusning

(sl) manligt skrytsamt om kuken efter engelskt mönster ladies delight.

TILLBAKA TILL TOPPEN