FULA ORDBOKEN

vassera, vassera tre, vassera död

(åld svr) ”Uttrycken är en rest från den katolska medeltiden, då det svors friskt vid Vars Herra tre, dvs korset, Vars Herr fem under ’ Vår herres fem sår’, Vars Herra maen’, dvs helgonen, etc.” (Stroh-Wollin 2008) Lundblad/ Josefsson (2021) har Vassarra nå; Vår herres nåd och Vassera [vårs herra]”; Vår Herres (träd, kors) och Ja vassarrade (ja, Vårs Herra död] "Tycker du jag är vacker? Ja, vass herra tre.” (Hallenstierna 1972/1700-t ) Rietz (1867) har rassa-dö och å rassa dö: ”jo bevars, troligen en förkortning av vars hærra dö(d)”.

Om dessa uttryck har Hellquist (1918) bl a följande att säga: ”Eden vid Guds död motsvarar fransmännens mor(t) dieu. [...] I svenskan uppträder den numera blott i öfversättningar af romaner, ofta framslungad af någon båld riddersman med handen på värjfästet. Dock vi ha ett par bleknande minnen af den gamla medeltida svordomen nämligen i vassärrade och, ännu mera stympadt, särra de, som intet annat är än ett fornsvenskt wars hærra (dundra) dödh, vår herres död”. I sin Predican emoot the gruffuelighe eeder (1539) förmanar Olaus Petri dem som ”sweria tusende gonger om vor herres harda och bittra dödh”.

Den finlandssvenske författaren Johan Ludvig Runeberg (1804—1877) använder vassera t ex i Fänrik Ståls sägner, bl a i dikten ”Munter”: ”Nu, vasserra, ändtligt fick han/ på den fasta, gråa brickan/ svärdsmedaljens hederstecken.”

Andra uttryck som har med vår Herres död och pina på korset att göra, presenteras av Rietz (1867) "pina-dö, åina-rasa-dö”; ett slags lindrig ed. Vidare ”pin-go-dö, pino-de, vass-pinto-å-dö”, det sistnämnda förkortning av vass (herras) pina och död. Ljung (2006) har förutom de ovan nämnda också Gudz hunglade/Gudz hungladö sammandragning av Guds ängla död, ’Guds änglars död’. Vidare från samma källa Vassfamunder; vår Herres fem sår där fam = fem och under = sår. Andra former är Vass fammen, Vass fammikatten och Vass famicken. Ytterligare några vanliga svordomar efter kristendomens införande var Gudz blott digh; Guds blod åt dig! samt Herre Jesus, Jesses.

Stroh-Wallin (2008) redovisar en mängd liknande uttryck som t ex vasserra bittermän som hon förklarar med en kombination av (Vars Herra) bittra dødh och (Vars Herra) mæn: dvs helgon. Vidare Vars Herra hinna try; Vår Herres träd dvs kors. Hon har också  wass famikatter av Vars Herra fem under dvs Vår herres fem sår och wass männken, Vars Herra mæn (helgon). I småländskan finns herre guds dag/död som Lundblad/Josefsson (2021) översätter med herre min dag; kära nån.

Wassermans prov

blodtest för påvisande av syfilis, men som inte uppvisat de typiska hudsymtomen. Efter den tyske läkaren A. V. Wasserman (1866—1925).

waste

(eng) här om all sköns kroppsligt avfall och spill.

VAT 69

(lmo) skämtsam anspelning på ett vhiskymärke. Här om cunnilingus* och fellatio*. Se även sextionia och  påvens nummer.

water sports

förkortat W/S, WS; vattensport. Se undinisme och urolagni.

watertouch

(sl) när skitkorven touchar vattnet i toaletten innan den släppt taget.

vatikanen

(sl) ”toalett” (Kotsinas 1996) med tidsangivelsen 1897. Jämför påven.

vatten

fornsvenska vatn, vaten, besläktat med tyska Wasser och engelska water. 1 (euf) urin som i låta (tappa) sitt vatten (vådis) och kasta (sitt) vatten (se do). "Hwar som sith watn slaar fran sig i gillestuge."  (Stadga för ett S:t Görans Gille vid Kopparberget. I Småstycken på Forn Svenska.)  Kastha sitth watn, latha sith vatn, dricka siith egiith vatn. Samtliga uttryck från Söderwall (1910).  "Kyskhetens urgamla tempel! Här stannar kvinnorna i mörkret, låter sitt vatten med kraftig stråle och dränker gudinnans avbild, turas att rida och guppar med månen som vittne." (Juvenalis Sjätte satiren s 85) Har man problem med vattenkastningen kan det kanske vara idé att pröva följande recept rekommenderat av biskop Olaus Martini (1557—1609) år 1600: ”Om man hafwer kall piss eller stämma och kan intet låta sitt watn. Ther till skall man tagha färsk kooträck, blanda honom med honigh och bindh på sin hemligh ting*.”  Kristensen (1922) lovar att om man dricker sitt eget vatten fastande om morgonen så är man fri från pest de närmaste 24 timmarna.

”Jag tänkte inte på Alva som kvinna, kroppsligt, det plågade mig om jag blev påmind om det, bjöd mig emot, jag ville inte ens föreställa mig att hon lät sitt vatten som alla andra.” (Lundkvist 1958) ”Han kastade sitt vatten på sina skor, han förrättade sitt andra tarv i skjortan, snöt sig i sina ärmar, lät sin snor rinna ner i soppan; överallt var han i vägen för folk; han drack ur sin toffel och skrubbade vanligen sin mage mot brödkorgen.” (Rabelais 1945/1534) Ett annat ålderdomligt uttryck i sammanahanget är ha nöd av sitt vatten som jag hittat hos Karlsson A & A 2020 där författarna säger att  i formella handlingar på 1600-och 1700-talen använde man sig av uttryck som "ha nöd av sitt vatten, gå och lätta sig eller göra sitt behov när blåsan behövde tömmas." (s 119)

I slangsammanhang talar man om vattenverket; uringången samt saltvatten; piss med tanke på smaken. Ibland blir t o m vatten ett för starkt ord att använda och får underförstås, som i följande skildring av den personliga renligheten i Edsbergs Härad i Närke: ”De som höll på att plocka potatis eller dikade och vart ’göriga um hännera’ [smutsiga om händerna] gick ibland avsides och ’tvätta sej i sitt eget’, strök sen nävarna på gräs eller ljung och tog fram matsäcken och åt.” (Harbe 1956) Dansk slang har trykke vandet av kaktusen för uttömmelser. (Bom 1949) 2 (euf) sperma. ”Det är då så mycket nödigare at testiculn är någorlunda lång at den må dess längre gå in igenom öpningen at det Saltwatten han lämnar ifrån sig må komma friskt in i vulva ...” (Linné 1979/1700-t) ”... och två gånger sprutade kärlekens tidvatten fritt fram för att av den sammetsmjuka munnen mottagas med alla tecken på förtjusning.” (Harris 1965/1900) "Samlagen med den onde lär långt ifrån ha varit någon njutning. Hans kön var kallt, och det kom bara vatten ur det.” (Schön 2010)

vattenballonger

(sl) kvinnobröst. Se även ballong, ballonger.

vattenbehandling

för att lindra en pockande och besvärande könsdrift behövs, enligt E. W Wretlind (1905), ”ett fat af zink, emaljerat järn eller lergods, som är 1/2 meter vidt upptill och 20 á 25 centimeter djupt, samt två grofva handdukar. Fatet fylles vintertiden mot aftonen till hälften med vatten, som då om morgonen har rummets temperatur. Man ställer sig, då man stigit ur sängen, i fatet och bestryker benen samt armarna med den våta handduken; därpå sätter man sig ned i vattnet, tvättar underlivet och bröstet samt kastar handduken öfver ryggen och drager den där från sida till sida. Därpå avtorkas och frotteras hela kroppen med den torra handduken. Den som vant sig vid en dylik vattenbehandling kan taga vattnet några grader kallare än rummets värme t ex 10 grader, då avrivningen verkar ännu mer uppfriskande”.  En annan vattenbehandling, denna gång mot pollutioner*, går, enligt samma källa, ut på att den drabbade ”varje eftermiddag dricker 2 á 3 liter brunnsvatten sittande under ett par timmars tid följt af 2 timmars oafbruten promenad i friska luften”.

vattenhus

(euf) urinoar*. Ett dylikt vattenhus eller förargelsens hus och dess invånare beskrivs mycket målande av Chevallier (1985): ”Härtill kom att det fanns två platser i inrättningen. Man begav sig vanligen dit två och två vilket skaffade en nöjet att kunna prata ett slag medan man gjorde vad man skulle. Detta ökade njutningen både av pratstunden och av det man gjorde på så sätt att man tillfredsställdes i två olika avseenden på en gång. Det är sådana okonventionella, naturliga fröjder som stadsborna, vilka rivs med av livets obarmhärtiga malström, inte mera förstår att uppskatta, men som i Clochemerle bevarat hela sitt värde. Det var ett värde så högt, att om Piéchut händelsevis passerade förbi — vilket han ofta gjorde för att försäkra sig om att hans byggnad inte låg obegagnad — underlät de som för tillfället var i funktion — under förutsättning att de tillhörde hans egen generation — inte att uttrycka sin belåtenhet. ’Skål på dig, Barthélemy!’ ropade de. ’Nå, går det bra därinne?’ frågade mären och kom närmre. ’Ja, bevare mig väl, Barthélemy, det går som smort. Ditt vattenhus är fint och halt som huden på låren av en ung jänta! Man kan faktiskt inte hålla sig’!” Se även hus (1).

vattenhål

(sl) fitta. Se vidare hål.

vattenklosett

”Hist.: sedan 1887.” (SO) Se vidare under WC och klosett.

vattenkonst

(sym) betydelsen framgår av följande: ”Han lät sin vattenkonst spruta, och jag öppnade min sluss.” (Salten 2009) Se även konst.

vattenkopp

(sym) fitta. ”Men för att komma tillbaka till vår tjänande broder, gjorde han det två gånger åt den förnäma damen utan att dra snabeln* ur vattenkoppen.” (Aretino 2008)

vattenmelon

(sl) 1 fitta. 2 vattenmeloner; stora kvinnobröst. Se också meloner.

vattennymf

(euf) 1 prostituerad. Ung och vacker kvinnlig grekisk naturgudomlighet som förkroppsligade den fria naturens alstring och liv. Det finns olika slags nymfer som trädnymfer (dryader och hamadryader), bergnymfer (oreader) och vattennymfer (najader). De senare står här för prostituerade med hamnen som arbetsplats och med sjömän som huvudsaklig kundkrets. 2 klitoris. ”När Roberg (1718) meddelar att denna ’lilla kolonn’ och ’vibrerande köttbit’ kallas ’vattennymf’ på flera språk kanske vi sagolikt ser en liten flicka på en vattensjuk äng.” (Edenborg 1995/2007) Se även nymf.

vattenpistol

(sl) kuk. Jämför pistol.

vattenpuss

(lmo) "blöt kyss" enligt Uarda-Akademiens Ordbok (Lund 1998).

vattenslang

(sl) kuk. Se också slang.

TILLBAKA TILL TOPPEN