pubes
(latin hårväxt, könsorgan) yttre tecken på könsmognad. Ordet ”hist.: sedan 1887” (SO). Könsmognaden yttrar sig som bekant i tilltagande hårväxt särskilt kring könsorganen (pubeshår). Adams (1982) menar att pubes ursprungligen kan ha stått för könshår, men att ordet senare kom att beteckna också den del som täcktes av detta hår, dvs de yttre könsorganen. Adams vet också att berätta att i det klassiska latinet skilde man mellan capillus (huvudhår) och pilus (kroppshår, inklusive könshår), något som bevarats i t ex franskan där man har cheveu respektive poil. Dessa användningsområden flyter dock ofta ihop. ”Hwem skulle då undra, där de äro gifta, om mannen skulle tröttna at wänta på hennes restitution och söka roa sig med en annans små pubes.” (Linné 1979/1700-t) ”Det var mamma som sa till sin mamma: ’Jag känner mig gammal. Häromdagen upptäckte jag att mitt könshår nu är nästan helt grått.’ Varpå mormor svarade: ’Tycker du det är illa? Vänta bara tills du börjar tappa det’.” (Belle de Jour 2006) ”Jag såg sädesvätska drypa fram ur ollonets mynning och fastna i hennes pubes så att tunna glittrande trådar bildades mellan oss som om vi spann in oss i en slemkokong.” (Blå 2007)
(latin genitiv av pubes*) blygdben*. ”Således flår de först av honom hans pubisblad, som skyddar hans dygd — och som för den infödde är symbolen på hans manliga värdighet.” (Brøgger 1974)
(euf) könshår. ”Och jag hade inte vaxat mig på jättelänge. Att klippa pubishäcken själv skulle ta en timme.” (Belle de Jour 2006) Se även häck.
hjälpmedel att hålla erektionen vid liv. En gummiring som träs över penis ner till roten efter erektion och som får blodflödet och därmed ståndet att hålla i sig. Pubisringen bör dock inte användas längre än en knapp halvtimma.
(euf) prostituerad. Från franska public, latin publicus; offentlig, allmän. ”Men hon var nu publique [offentlig] och bodde med en annan mamsell och bjöd oss till sig.” (Hallenstierna 1972/1700-t) Jämför esperanto publikulino; prostituerad, hora egentligen offentlig kvinna. Se även offentlig flicka, offentlig kvinna.
(för sl) bög i invandrartäta områden.
(sl) kuk. ”—Går man klädd som ett fnask får man puckar i skrevet!* hojtade svinet efter honom.” (Drougge 1998/2003)
(sl) 1 knulla. Även ’spela ishockey’. Pucka (rom); säga; tala, prata. ”Jag menar, jag skulle inte vilja ta i en så pantad fitta med tång ens, men ändå kan jag tänka mig att pucka på henne.” (Skantze 1992) På min förfrågan om han vet något om ordets härkomst, gissar Alexander Skantze (brev 20/12-1995) att ”pucka förmodligen är besläktat med pöka* men verbformerna är ibland olika. ’Att pöka en brud’ respektive ’att pucka på en brud’ — fast jag har ibland hört det sista utan preposition också”. 2 spy. Kanske från engelska puke; spy. 3 (so) puckad; helidiot, dum i huvudet.
(so) dum i huvudet, idiot.
(sl) kvinnobröst.
(no sl) ha samlag med någon.
(sym) kvinnobröst.
(sl o so) bög. Under 1970- och 80-talen började ordet användas även som skällsord om dum och otrevlig person: ett riktigt pucko! Enligt Carling (2005) en ”relativt allmän, ursprunglig romaniglosa”. Kanske kommer ordet från chokladdrycken Pucko som lanserades 1954. Pucko i sin tur namngavs efter Chokladpuck, en av många puckglassar som GB haft i sitt sortiment alltsedan 1935. Glassen fick i sin tur namn efter ishockeypucken.
(sl) bög, homosexuell.
(sl) speciell puss endast för den man tycker väldigt mycket om.
(sl) 1 fitta. 2 få en pudding; föda barn. 3 snygg, sexig person. I den sistnämnda betydelse är ordet ”hist.: trol. sedan slutet av 1940-talet”. (SO) ”Hon satt bredbent i ett par knäkorta, ljusgula byxor som var till för att visa snarare än dölja. Hon var en riktig puddingpastej.” (Drougge 2011)
(sk) fluglarver som förekom bl a i utedassens latrintunnor.
(smn) fitta.
(latin ’vanhedrande’ av pudeo; skämmas, blygas) kvinnligt könsorgan. Pars pudendus (lat); könsdelar, genitalia. Grekiskans motsvarighet är aidoia; ”de nesliga delarna” pluralis av aidoian; penis. Enligt Adams (1982) återfinns ordet i sin substantiviska form skriftligt först hos den romerske politikern, filosofen och författaren Seneca d y (död ca 65 e Kr) medan adjektivanvändningen (pudens) kan spåras tillbaka till Ovidius (43 f Kr—17 eller 18 e Kr). ”Herregud, kvinna, vilken vacker pudenda du har!” (A Joanou: Ärkeänglar från Erotika 1996) Se även skam.
se näsa (4).