ollonhål
se hål.
(sl) 1 nedsättande om ännu ej könsmogna pojkar och/eller deras ”omogna” snoppar. 2 svendom.* Se också sven, svendom och kart.
(sl) sperma*, smegma*. Se även kräm.
(sl) onanist, runkare. Jämför ollon.
(sl) en klar, salivliknande vätska som dyker upp i spetsen på ollonet när man vid sexuell upphetsning. Kallas också precum. Se också under saliv.
(sl) smegma*. Se även smör.
(smn) kuk.
(dial o åld) enligt Rietz (1867) står uttrycken för Ola Olsson och används i Ångermanland och Västerbotten som namn på de avträden som har två runda (O) hål på sittbrädet. Kallstenius (1902) nämner Ol-Osa, Olof Olsson, som en skämtsam benämning på avträde i Färnebo (Vrm). I Jämtland talade man om Ol-Orsa-kammarn och detta, enligt min jämtländske sagesman (f 1929), som har uppgiften (1940-t) från sin mor, för att det på dörren till hotelltoaletter ofta stod ”rumsnumret” OO.
(åld o euf) för samlag i samband med lusta, förhållande och umgänge. ”För att bli havande behövs det egentligen inte mer än ett enda tillfälle av köttslig lusta — vad är det då för mening att i rätten erkänna att man övat köttsliga umgängen — olovliga umgängen — vid åtskilliga tillfällen låtit sig lägras — av okänd man.” (Helgesson 2003) Och från samma källa: ”...där hon med honom hela natten plägat oloflig lusta uti hans egen säng till morgonen...” "Sen tog Ösle-Per en ränsel och gav sig ut på vandring. Sent en kväll kom han till ett ställe, där mora i huset stod i olovligt förhållande till prästen i socknen." (Folksagan i Sverige 3 s 741) "Uppenbarligen var det ett antal borgare som hade fått för sig att änkan och häradsskrivaren Lorenz Holm skulle ha ägnat sig åt olovliga förlustelser." (Karlsson A & A 2020 s 26)
(euf) 1 könsakt. ”För några år sen drabbades jag nämligen av en olycka, som berövade mig förmågan att ställa till med olyckor.” (Bergman 1922) "Men någonting mer fick inte ske, resultatet av en olyckshändelse som kunde inträffa om de gick längre skulle de inte ha någon möjlighet att klara upp." (Fogelström 1966) 2 komma, råka i olycka eller råka illa ut; mest om ogift kvinna som blivit med barn. SO har ”hist.: sedan senare hälften av 1300-talet (Fornsvenska legendariet)”. ”Till sist råkade hon i olycka som det heter.” (Bergman 1948) ”Det var han som ställde mor i olycka första gången [...] Lina förstod att den bonden måste vara förfärlig som ställer folk i olycka, men hon törs inte fråga Hedvig vilken olycka det kunde vara som Justina råkade ut för. Tänk om hon bröt benet likadant som farmor.” (Hellström 2010)
Byrman (1989) har förutom ”komma, råka i olycka” även ”hamna i olycka”, ”komma (sig) till olycka” och "ställa sig i olycka”. Detta om kvinnor. Män kan ”råka i olycka för en kvinna” eller ”ställa en kvinna i (till) olycka”. Även ”det är rena olyckan” om den oavsiktliga graviditet det rör sig om i samtliga fall. ”Den där dumma gåsen’, sa hon hånfullt, hon kan inte titta på en karl utan att råka i olycka. Hon är en vandrande abort...” (Miller 1957) Man kan också råka ut för "en liten olyckla" dvs göra på sig eller blamera sig på annat sätt.
(euf) ”hon ska bli olycklig”; bli med barn av misstag. (Byrman 1989)
(smn) kuk. ”—Jamen, kan jag ligga här till i morgon bitti? —Självklart, svarade jag, samtidigt som min olycksbroder vaknade.” (Ekroth 2012)
(euf) om graviditet i det skämtsamma ”olycksfall i arbetet”.
(åld) besvär här om menstruation. ”Hist.: sedan 1617” (NEO) ”Jumfru Lisas monatlige olägenheter...” (Boken om Jösse Lunsbracka 1700-t).
(sym) jungfru, jungfrudom*. ”Först skall du suga denna vackra fårkorv, lilla söta slyna, och sedan är det dags att bryta det heliga inseglet på din olästa bok!” (Wahl 2003)
fornsvenska olættr (olätter); icke lätt, tung. "aff barn olätta." (Ett Forn-Svenskt Legendarium 1874) Rietz (1867) har ”tung, hafvande”. Byrman (1989) jämför med isländska ólétt och har ”at sla olätta kono” (att slå gravid kvinna) som det talas om i 2 Mosebok 21:22 i en 1300-talstext. Ett annat ålderdomligt uttryck i modern tappning är ”hon är (av barn) olätt”.
(dial) "kräkas". (Ordbok Öfver Helsing-Dialecten 1841)
(euf) ord för omfamning* använt av Forel (1942).
(lmo) en man får utlösning i sin partners öra som han sedan viker ihop.
fornsvenska umfämna. I England använde William Shakespeare (1564 —1616) ordet embrace; omfamna i samlagssammanhang redan i Mycket väsen för ingenting (1598—1600). Ännu tidigare ute var den grekiske författaren Longos (omkr 100-t e Kr) som i sin herderoman Dafnis och Chloe gestaltar det erotiska uppvaknandet hos två naturbarn: ”... de låg nakna tillsammans och började kyssa och omfamna varandra, och för all den sömn de fick den natten kunde de lika gärna ha varit ugglor.” ”För sista gången lät hon sig omfamnas av maken. Han brann. Hon brann inte.” (Olika slag av kärlek ur Kärlekshistorier 1984.) Se även famna, famntag.