uppstod runt 1700 som ett slags hemligt språk knallar (gårdfarihandlare från Västergötland) emellan och användes när de inte ville bli förstådda av den bofasta befolkningen. Månsing är inte ett komplett språk, men man ersatte vissa ord  med mer svårbegripliga.  Kanske bildat till måns*. Att månsa betydde att tala det hemliga språket. Rietz (1867) har förklaringen ”rotvälska, Boråstyska, ett af de handlande Boråsboarne diktadt språk”. Och: ”Då de tala denna rotvälska, säga de sig månsa, ’vi ska månsa’.”

Västgöta-Bengtsson (1993) berättar att: ”Vid dialektinspelningar 1948 kunde vi faktiskt spåra upp den siste knallen som kunde tala sina fäders språk, månsing, som egentligen var en sorts blandning av flera språk.” Han nämner bl a romani och finska.

I en samling månsingord från 1719 förekommer ordet rökis om tobak. Det är det första exemplet på den i svensk slang så vanliga ändelsen -is som går tillbaka på latinska ord som rudis; okunnig, canis; hund och panis; bröd. Olof Gjerdman (Nysvenska studier 3—5 häftet 1937) menar att ”månsa möjligen skulle kunna gå tillbaka på ett äldre mån(i)sa eller man(i)sa, man(u)sa, verbalbildning till ett närmast från tyskt gårdfarihandlarspråk eller direkt från rommani inlånat manis, manus i betydelsen ’zigenersk’ eller ’zigenare’.”

 se mens, menstruation.

(sl) mata måsarna; spy, kräkas.

(euf)1 vara tvungen att. Här om  sexärende. "Och då måste jäntan till och det på själva bakbordet, för hon höll just på att baka." (Folksagan i Sverige 2 s 550) 2 om toalettbesök i uttrycket "Ursäkta! Jag måste bara..."

(euf) om en man i Malung som gjort en kvinna gravid heter det att ”han har tagit mått på henne” eller ”han har tagit annat mått omkring henne”. Uppgift från man född 1905. (Byrman 1989)

se stock.

(sl) ”När någon flirtar med någon”. (slangopedia.se) Se också flört.

(tyska Mädchen; flicka och stechen; sticka) ”en lindrigare form av lustmördare* som söker smyga sig på flickor när de begagna öppna avträden och då sticka dem i bakdelen med en pennkniv eller annat vasst föremål”. (Kahn 1944)

se meffika.

(stl sl) ”skita”. (Wiklund 1999/1940-tal)

se mejeri.

(sl) ”leka/flirta med attraktiva kvinnor med hjälp av ett egendefinierat tillvägagångssätt” (slangopedia.se) Se också flört.

(åld svr) enligt SAOB möjligen emfatisk bildning till män. Jfr fanken, mäntingen. 

se trafficking.

(svr) troligen ”av det bedyrande uttrycket  guste mänt, vid Guds män, dvs helgon, genom bortfall av förra ledet och tillägg av den i dylika uttr brukliga avledningsändelsen -ingen”. (SAOB) Enligt Rietz (1867) är mäntingen ”ett slags lindrig ed”. Han jämför med fornsvenska mæn; bekräftelsepartikel, och vid mæn; sannerligen. Vid mæn motsvarar i äldre danska vid Guds mæn; vid Guds heliga män.

(sl) knulla. Från romani. Oklart ursprung. Märjarbrud; fnask.

(euf) kvinnligt könsorgan. ”Då jag makade mig ner under hennes säte, kunde jag se de bara låren ett gott stycke och så snart jag tog dit med handen, var jag mitt i hennes märke.” (Hallenstierna 1972/1700-t) Ordet finns med hos Roberg (1718). ”Tvi dina ögon och ditt jungfrumärke som min far bedrog!” (Bellman i Fredmans Epistel n:o 23, ”Ack du min moder. . .”)

(sl) kallas den som alltid går klädd i märkeskläder.

(sl) ”kröka, klämma en märla”; skita. Uttrycket finns med både hos Thesleff (1912), Nilsson (1937) och Gibson (1978) utan närmare förklaring. I min ungdom, på 1950-talet, var uttrycket vanligt. ”Jag gissar att kröka en märla är en sammanblandning av kröka; skita och klämma en märla. Eller varför inte betydelsen att man kröker (= böjer till) märlan just när man skiter.” (man f 1929) ”En märla är en sorts u-formad spik med två vassa ändar, en bit krökt metall som kan användas för att spika fast till exempel metallstänger. Precis som många andra avföringsmetaforer, som dra en kabel eller bygga en björn, bygger metaforiken sannolikt på en viss formlikhet...” (Susanna Karlsson, Språkrådet i Språktidningen 2/16.)