urnordiskan fertan, fornsvenska fiärter motsvaras av danska fjert och isländska fretr. ”Hist.: sedan förra hälften av 1400-talet.” (SO) Jämför tyska Furz, furzen, engelska fart. Allmänt indoeuropeiskt ord, troligen ljudhärmande. Dalin (1850) har ”fjert — väder som bortgår ur kroppen genom bakändan” och ”fjerta — släppa väder genom bakändan”. Fjärten är till skillnad från fisen ljudlig, men i regel skonsammare mot näsan. ”Det var en het, stinkande odör, som man i sin inbillning bäst kan uppfatta om man föreställer sig att (skräddare) Silverstein, som själv var en mager och luktande jude, pressade ut de fjärtar som hans kunder lämnat efter sig i sina byxor.” (Miller 1956)

I en märklig liten bok, Fjärtomanen (Fickfakta 1970), berättas om Joseph Pujol (1857—1945), en fransman som 1892 gjorde succé på Moulin Rouge i Paris genom att fjärta både Marseljäsen och Clair de Lune och detta dessutom luktfritt. Han turnerade sedan runt i Europa. ”Fjärtomanen uppträdde i frack, röda knäbyxor, vita strumpor och svarta lackskor. Byxorna var försedda med en strategiskt placerad lucka. Föreställningarna brukade inledas med en serie fjärtar; flickfjärten, svärmorsfjärten, den svaga fjärten på bröllopsnatten och den betydligt starkare dagen efter denna natt. Sedan följde den torra murarfjärten samt sömmerskefjärten, som kunde vara i tio sekunder och perfekt imiterade det ljud som uppstår när man river itu två meter tunt bomullstyg — samt som avslutning på fjärtavdelningen ett duktigt kanonskott.” (Bergholm/Kjellin 2003)

Så här berättar en av Pujols söner: ”Ordet fjärt är en smula vulgärt. Men min far hade förvandlat denna triviala handling till skön konst, ty när han hade sugit upp luft i anus kunde han vid utstötandet modulera ljuden och producera en hel skala, från nästan ohörbara suckar till smattrande utdragna trumpetstötar. Han gjorde vad han ville med sin mage — och utan att det luktade.”

Ett annat, minst lika imponerande konststycke, utförde en rysk löjtnant. Han var närvarande när ryska kejsarinnan Katarina den Stora (1729—1796) råkade fjärta bland en massa prominenta människor. Löjtnanten fann sig snabbt och rusade illröd i ansiktet ut ur rummet. Hans belöning för snabbhet i huvud och fötter blev en befordran till kapten.

Förr kallades tjänare som hade till uppgift att gå tätt bakom sin herre för fjärtfångare. Idag används det uttrycket om livvakter. Dessa människor är säkert beredda att skriva under på att fjärten är den sämsta skytten — eftersom den siktar mot hälen men träffar näsan.

Alf Palfjord i Borås (f 1929) bidrar med ordet damfjärt och kommentaren: ”Detta med exkrementer är helt under en dams värdighet även om det gäller hennes egna. Det gäller att hålla tillbaka fjärtarna så kraftigt hon kan. Jag har hört ibland uttrycket damfjärt, dvs en kort diskret fjärt som möjligtvis accepteras.”

(sym) även fisfångare. Anspelar på bögens ”bakomtillvaro”. Jämför engelska fart catcher som Grose (1785) förklarar med "A valet  (betjänt)  or footman, from his walking behind his master or mistress".

(dial) enligt OFS gåtord för bakdel hos man. Det finns ett nabb, nabbe (sv dial) huvud, udde, spets besläktat med näbb.

(dial) ändtarm. (OFS)

(dial) 1 röv. 2 fitta. Se även fjäs(s)a och under fjås.

(dial) ”samlag, ha samlag”. (OFS)

(dial) knulla. Rietz (1867) har fjäsa; göra någon sin kur, kurtisera och fjässa; coire (Närke). Min far (f 1908) och närking använde ordet. ”Men den unge mannen sprang kvickt upp, och tagande henne mer död än levande i sina armar, satte han henne ned på sängen, allt under det han oavbrutet fjäsade för henne och överhopade henne med ömma namn.” (Bandello: En adelsman i Mantua får ligga med en dam i Kärlekshistorier... 1962) OFS har betydelsen ha samlag. Därtill fjås, fjäs; friare, älskare. ”Så greven menar på, att en kan få fjässa lite mer.” (Grafström, Kärlek 11/1969) Svahn (1999) har fjässa som skällsord i  ”lättfärdig kvinna” från Ukna i Småland. Finns belagt från landskapen Närke, Småland, Södermanland, Uppland, Västergötland och Östergötland.

(sl) kuk. Jämför fjäs, fjässa och filéer.

(dial) djävulen, fan. (OFS) Rietz (1867) har åländska fjätt; karl.

(sk) 1 knuffa. 2 fisa.

(so) håll käften!

(dial) urnordiska felho och fornsvenska fiøl. Sittbräda på dass, ursprungligen bräda, planka. Roger Hansson i Järfälla påpekar att den bräda på vilken man monterar vättar vid sjöfågeljakt kallas fjöl. Fornsvenska fiol, fiöl; bräde, planka, ursprungligen ’ngt kluvet’. Enligt Hellquist (1980) ett nordiskt ord troligen av lapska låneordet fiello; bräde. ”Hist.: i bet. ’sittbräda’ sedan 1739” (SO) Fiöhl förekommer hos Swedberg (1720-t) och fiööl finns med i Schenbergs ordbok från 1739. SAOB (1926) har fjöl; sittbräde på avträde, med följande förklaring och varning: ”äv. i riksspr.i vissa trakter; undvikes dock helst.”

Ett exempel på att ordet inte var riktigt rumsrent får vi i Eberhard Löfvendahl: Post- och järnvägsstationers namn i Götaland 1860—1940, där en tjänsteman på Poststyrelsen menade: ”Skulle icke allmänheten kunna lära sig ett annat namn som dertill är något snyggare? Jo, Borensberg får det heta.” Det mindre vackra namnet var Husbyfjöl rekommenderat av Konungens befallningshavande i Östergötlands län. Rääf (1946) rekommenderar följande för den som lider av matleda: ”För att bota, går man på ett afträdeshus och uppäter en brödbit som en annan uppsticker honom i munnen genom hålet i fjölen.”

(sl) 1 pissa, gå på dass.  Fjöl; sittbräda på dass. 2 i överförd bemärkelse också om ett sittknull. 3 hångla, smekas.

(sl) en tjugominuters skitstund på fjölet* som  också kan användas till annat än att skita. Se även fjöl.

(sl) knulla. Fjön (sl) barn. Även fjön som barnspråk för frö.

(sk) Lind (2016) har "som fjant* fast fjantigare". Se även fjåne.

1 (dial) dass.  Fähus, ladugård, av féhús; sammansättning av fä och hus.  NEO har ”hist.: sedan 1873”. Troligen för att dasset låg i direkt anslutning till fähuset, så att allt kom att ses som en enhet. ”Han hade spänt hästen för åksläden och flickan hade satt sig på hösäcken i slädens botten, då husbonden på gården kom springande ’Kullan, som du har med dig, har inte varit på fjöset’, sade han anklagande.” (Sollerman 1986) Skiten var värdefull som gödningsmedel och en del av betalningen för kost och logi. 2 (sl) rumpa. ”Man ser rätt upp i fjöset på dig, meddelade Jo som befann sig strax bakom.” (Drougge 2001) 3 (sl) fitta. Även i norsk slang. 4 (sl) fis.

1 (sl) fjös, fjösa; fitta. ”Då hade jag varit sexuellt medveten i flera år och väl bekant med hur skönt det var att ’pilla på fjösa’, som vi kallade onani.” (Johanna f 1978 i Alakoski/Mogensen 2008). 2 knulla. Jämför fjös (dial); fähus, ladugård, förr vanlig knullplats. Även fjös (dial); älskare, bänkfriare.

(sl) fitta.