(euf) könsorgan (kvinnligt). Duerr (1998) berättar att i stadsdomare Heinrich Stökhels i Krems dagbok från 1470 heter det: ”Vidare har två kvinnor från Fürth visat varandra sitt djupa inre.” ”Är det möjligt, min kära maka, att mitt ankare* snuddade vid djupets botten?” (Chorier 1967)

(sl) ett djupgående knull.

(sl) knull.  Se även loda och plöja.

 fsv diur. Germanskt ord och samma som engelska deer; hjort. 1 (sym) kvinnans könsorgan I Barockens Bröllopsgåtor (presenterade i Köttets poesi 1995) återkommer djur både som metafor för kvinnans könsorgan, t ex ”Diuret Swartbrun/ Släter som dun.” (gåta 14) och  2 för manslemmen: ”Det lilla Diur/ Har den natur/ Biter och sticker” (samma gåta). Inte minst penis behandlas ofta som om den levde ett eget liv med en egen personlighet och bl a därför jämförs den ofta med olika djur och fåglar. Vissa djur, t ex ormen, har dessutom tydliga likheter med organet ifråga. ”Jag kunde ha skrikit högt då jag märkte att hon strök med handen över mitt lilla ludna mjuka djur och att handen stannade där på rätt ställe.” (Bjørnebœ 1967) ”Jag stack in min hand under livremmen på honom, famlade mig fram genom skjortan och kalsongerna, och så höll jag det underliga, styva och varma djur, som var hans, mellan mina fingrar.” (Bjørnebœ 1967) 3 (euf) samlag i  ”djuret med två ryggar”. Ursprungligen från Shakespeares Othello (1603—1604), där det talas om ”beast with two backs” om ett knullande par. Thomas Eckered meddelar i brev (5/4-2001) att uttrycket förekommer redan hos François Rabelais (ca 1494–1553) i Den store Gargantuas förskräckliga leverne där det bl a heter om Gargantuas tillkomst: ”Och dessa båda lekte ofta tillsammans djuret med de två ryggarna och gned lustigt sitt fläsk emot varandra, tills hon slutligen blev havande med en präktig gosse som hon gick och bar på ända till på elfte månaden.” (sv övers 1945 se litt. för)  Även Casanova (1936) har med uttrycket: ”När jag kom in i hennes rum, såg jag, att hon tillsammans med en frisör gjorde djuret med två ryggar, som Shakespeare säger.” 4 homosexuell. 5 rovdjur var åtminstone tidigare en ofta använd metafor för prostituerade. ”Hon är en perfekt bild av vildheten som lurar i civilisationens hjärta. [...] Hon riktar blicken mot horisonten, likt ett rovdjur; samma bestialitet, samma slöa sinnesfrånvaro, och även, vid tillfällen, samma bestämda uppmärksamhet.” (Baudelaire 1986/1863)

(förspelsvirtuoser, monsterpittar, maratonknullare och andra djuriska avvikare) För- och kärleksspel Djurens förspel eller kärleksspel avfärdas länge som ”komiska krumsprång” och det är först på senare tid som forskarna börjat analysera och försöka förstå vad som verkligen händer under djurens till synes överdrivna och oekonomiska parningsbeteenden. Numera inser man alltmer det storslagna och praktfulla i dessa lekar och spel, som utgår från dofter och ljud eller består av rent visuella uppvisningar.

Vissa insekter är ofattbart känsliga för artens sexuella dofter. Så skickar t ex silkesfjärilshonan ut feromonet* bombykol, vars doft uppfattas av en hanne på upp till 11 kilometers avstånd. När honan tycker det är dags för parning fladdrar hon med vingarna och sprider doften som produceras av körtlar på bakkroppen. Bombykolen driver genom luften i mycket små mängder till dess några partiklar fastnar på en hannes antenner. Med hjälp av antennerna kontrollerar och analyserar hannen alla inkommande dofter, till dess den rätta uppenbarar sig. Då ger sig hannen iväg i den riktning varifrån doften kommer. När han närmar sig doftkällan ökar mängden bombykol något, vilket underlättar för honom att sikta in sig på den parningsberedda honan.

Knölvalen är havens storsångare. Arten sjunger både djurvärldens längsta och mest komplicerade sånger. En sång, som består av en sekvens av teman där varje tema innehåller ett antal fraser, är aldrig kortare än sex minuter men kan vara i upp till en halvtimma. Under parningstiden kan valen reprisera sången otaliga gånger för att försäkra sig om att den når fram till en parningsberedd hona. En nödvändighet eftersom havsvattnets förmåga att fortplanta ljud varierar. När den är som sämst hörs sången bara några kilometer, men när förhållandena är som bäst sprids mästersångarens toner hundratals kilometer.

Dålig sikt i vattnet kan ställa till det för vissa fiskar i deras jakt på en lämplig partner. Forskning visar att fiskar väljer en sämre partner när de börjar se dåligt. Så har man undersökt agerandet hos tångsnällan vid kraftig algblomning. I klart vatten visade det sig att hannen valde den största honan, medan han gick mer på chans vid dålig sikt. Hos tångsnällan är det hannen som blir gravid och en stor hona är därför önskvärd, eftersom äggkvaliten är bättre hos en större hona än hos en mindre. Den sämre äggkvaliten gör att fler ägg kan dö. Samma förhållande som hos tångsnällan gäller också t ex hos storspiggen.

Inom fågelvärlden är skillnaderna mellan könen ibland mycket små. Hos t ex undulaten avgörs könsskillnaden av färgen på en liten hudfläck alldeles ovanför näbben som är klarblå hos hannen och brun hos honan. Målar man hudfläcken brun hos hannen, kommer han att uppvaktas av andra hannar. Honan förlorar inte bara sin sexuella dragningskraft om hudfläcken målas blå utan betraktas också som rival både av sin egen partner och andra hannar. Zebrafinkshonor tycker att en hanne med en röd ringmärkningsring runt benet är så sexig att hon lägger en extra kull ägg åt honom. Den stackars hanne som råkat få en grön ring kring benet har däremot ingen framgång hos det motsatta könet.

Lövsalsfåglarna i Australien tillhör jordens märkligaste djur vad gäller visuell uppvaktning. De finns i arton arter och sorterar under arenafåglarna dit även de australiska paradisfåglarna räknas. Den tandnäbbade lövsalsfågeln börjar sitt kärleksspel med att skapa en spelplats genom att sopa rent ett område på cirka 2,5 meter i diameter från rötter, löv och kvistar. Hannen har nu åstadkommit en mörk, rund fläck i skogen som är väl synlig för den hona han tänker uppvakta. Platsen fyller hannen sedan med stora, friska blad, inte sällan större än han själv, som han skär av med hjälp av den sågtandade näbben. Hannen klarar av cirka tio blad om dagen som han placerar på arenan med den ljusare undersidan uppåt. En spelplats kan rymma upp till hundratalet blad och så snart något vissnar eller skrumpnar byts det ut mot ett nytt och fräscht.

Andra lövsalsfåglar samlar föremål efter färg. Den fläckiga lövsalsfågeln gillar vita föremål som ben, småstenar och snäckskal. Den brunbröstade lövsalsfågeln föredrar gröna föremål och atlasfågeln favoriserar klarblått. Den sistnämnde flyger vida omkring på jakt efter sin favoritfärg och kommer tillbaka med blå tygbitar, blå papegojfjädrar, blå blommor, blå knappar, bitar av blått glas, skärvor av blå keramik och man har även funnit blå bio- eller bussbiljetter på arenan. Om något av föremålen förlorar sin färg byts det snabbt ut liksom också föremål av annan färg som av misstag hamnat där. Fåglarna drar sig inte heller från att stjäla åtråvärda föremål från grannen. Troligt är att honan väljer den hanne att para sig med som har de största och fräschaste bladen eller färggrannaste föremålen arrangerade på det mest tilltalande sättet. När honan väl har valt hanne, börjar han dansa och sjunga för henne medan han med näbben griper tag i och visar upp föremålen på spelplatsen.

Atlasfågeln är märklig också på andra sätt. Hannen nöjer sig inte med en enkel öppen scen för sitt framträdande utan bygger även en portal som består av en sida med vertikala kvistar, en gång som är cirka decimetern bred och har en vägg av kvistar på båda sidor. De parallella väggarna är omkring 30 centimeter höga och 10 centimeter tjocka och består av noggrant utvalda kvistar som kilas fast i plattformen. De sätts lätt böjda inåt gången så att den täcks till hälften. Inne i portalen står sedan honan och tittar på när hannen sjunger och dansar för henne på estraden medan solstrålarna spelar i hans blåsvarta fjäderdräkt och i de färggranna föremålen.

När hannen inte uppträder ägnar han sig antingen åt att stjäla åtråvärda föremål från grannen eller att brutalt vandalisera dennes bygge. Men han tillbringar också mycket tid med att bättra på portalen och att måla väggarnas insida. Målningen går till så att han letar upp bränt trä och fyller näbben med kol, som han blandar med saliv i munnen. Därefter tar han en liten bit bark som han bearbetar till en mjuk svampliknande kil med vars hjälp näbben hålls öppen så pass att den kolblandade saliven kan droppa ut medan hannen för ”penseln” över väggarna. Målningen är troligen ytterligare ett sätt att imponera på honan.

Byggmästarna framför alla andra finns hos arten majstångsresare eller trädgårdsmästarfåglar vars lövsalar kan vara ända upp till 2,7 meter höga och påminna om infödingshyddor med stöd i mitten och tak som sluttar ned mot ingångarna på sidorna. De som först upptäckte dessa byggnadsverk trodde att det rörde sig om hyddor byggda av Australiens urbefolkning.

Den sexuellt upphetsade piggsvinshanen reser sig på bakbenen och går mot honan. Om honan är sexuellt upptänd reser också hon sig på bakbenen vänd mot hanen. Hanen avger nu sin urin i korta strålar och på mindre än en minut har han blött ner honan fullständigt. Strålen kan nå ända till 2 meter från hanen.

Vrålaphonor som är beredda på parning, antastar hanen med karakteristiska lockrop och gester. Om hanen inte reagerar på dessa inviter kan honan slicka hans könsorgan, något som i flertalet fall ger önskat resultat.

Könsorgan Loppan har troligen djurvärldens längsta organ i förhållande till kroppsstorleken. En loppa kan bli upp till 6 mm lång med en penis på 2 mm. Denna bamsepitt snirklar sig under parningen in i honans vagina och tvingas svänga både höger och vänster, samt undvika att hamna i en återvändsgränd, innan den slutligen lämnar av sitt sädeslass i en liten ficka. Inte sällan skadas honan allvarligt av hannens monster.

Men loppitten förbleknar ändå i jämförelse med de doningar som ett litet kräftdjur gick och släpade på för så där 100 miljoner år sedan. År 2002 hittade nämligen brittiska forskare ett skaldjursfossil, som inte bara bar på världens äldsta kända förstenade penis, den fanns dessutom i dubbel upplaga. Feminina artfränder i sin tur bar på två vaginor. Det lilla kräftdjuret påträffades i Brasilien och David Siveter, vid universitetet i Leicester, som undersökt fossilet, menar att ”djuret uppvisar den längsta och mest häpnadsväckande sexapparaten i fossilens historia” och tillägger han: ”deras kopulation kan ha pågått i flera minuter”. Kräftdjuret är av släktet ostacod, en art känd för att bära mest sperma i förhållande till sin kroppsvolym och för att hantera detta lass behövs flera extremt stora könsorgan.

Fladdermusen har en extraordinärt stor penis, jämfört med en medelstor människa motsvarar det ett organ på ungefär 40 centimeter. En studie i tidskriften Current biology (2023) avslöjar hur sydfladdermusen använder sin enorma lem under parningsakten. Studien visar att fladdermushanen inte använder penisen för att penetrera honan något som alla andra däggdjur gör. "Längst ut på ollonet har fladdermusen en  stor hjärtformad klump" säger biologen Johan Eklöf som tagit del av studien och fortsätter han: "Penisen är så stor att den inte passar in i honans vagina. Det tycks som om hanen istället använder penisen till att föra bort flygsvanshuden mellan honans ben. Kanske använder han penisen till att ta sig fram, hitta rätt." Studien visar också att parningen kan pågå  allt ifrån under minuten till upp mot tretton timmar. Hur själva spermaöverföringen går till vet man inte säkert men det verkar som om hanen släpper ifrån sig sperman i honans päls.

Sverdrup-Thygeson (2018) berättar att en liten bananfluga "är stolt innehavare av världsrekordet i längsta spermie — nästan 6 centimeter lång! Det innebär att den är 20 gånger längre än flugan själv —vilket motsvarar att män skulle ha spermier lika långa som en handbollsplan".  Fenomenet möjliggörs genom att spermien består av en en enda smal svans som rullats ihop till ett nystan.

I jämförelse med dessa giganter så är varken valens 250 centimeter långa eller elefantens 20 kilo tunga klubba mycket att skryta med. Men minst orsak till att förhäva sig har ändå gorillan, vars pillesnopp i rest tillstånd mäter ynkliga 5 centimeter. Banansnigeln är utrustad med en kolossal och komplicerad bärstjälk*. Under akten händer det att penisen fastnar och blir sittande. Det löser snigelhannen eller honan genom att efter akten tugga i sig det motspänstiga organet. Eftersom bärstjälken inte växer ut igen uppträder därför den forna hannen i fortsättningen som hona.

Hos den fläckiga hyenan ser de manliga och kvinnliga könsorganen så lika ut att man först trodde att hyenan var hermafrodit. Men det fallosliknande organ honan är utrustad med är i själva verket en kraftigt förstorad klitoris med förmåga att få erektion. Slidans blygdläppar har smält samman till en ”pseudopung” med vars hjälp honan kopulerar, urinerar och föder fram sina ungar.

I SvD (23/2-2013) under rubriken Engångssnopp berättas att en havssnigel i Stilla Havet kan slänga bort sin penis — utan att skadas av amputationen. Det berättas vidare att forskarvärlden är djupt överraskad över upptäckten att snigelns penis trillar av efter användningen för att sedan växa ut igen på ett dygn. Såvitt känt har inte något liknande observerats hos några andra djur, men forskarna misstänker att också andra havssniglar, eller nakensnäckor som de ofta kallas, har ett liknande system. Sniglarna är hermafroditer*. Efter parningen lossnar således djurens penisar och sjunker till botten. Det visar sig att sniglarna har en hoprullad vävnadsstruktur, en sorts spiral inne i kroppen, och att denna spiral är en blivande penis som ersätter den förlorade. Forskarna misstänker att detta till synes onödiga slöseri med resurser kan hänga samman med att djuren vill rensa motpartens vagina från rivaliserande spermier från en annan snigel. Det som talar för denna hypotes är bland annat det faktum att penisen är försedd med små taggar (pliggar) som underlättar att dra ut spermierna. När rensningen är klar är det givetvis extra praktiskt om man kan slänga både redskap och könsavfall så snabbt som möjligt.

Vissa kräldjur, som ormar och ödlor, är utrustade med två penisar. Dessa ligger vanligen dolda inne i kroppen till dess det blir dags för parning. Tidigare trodde man att båda organen fördes in sida vid sida och de kallades därför hemi- eller halv-penisar*. I själva verket är det bara den ena lemmen som förs in. Insidan på båda fallosarna är försedd med hakar, åsar, taggar eller veck, olika från art till art. Vid införandet sväller ödlans eller ormens stake genom att den vrängs ut och in, vilket frigör hakarna, taggarna, vecken eller åsarna, så att de kan hålla apparaten på plats den tid spermaöveföringen pågår. Först när processen är över vrängs organet rätt igen och den upphöjda utrustningen hamnar på insidan, så att djuren kan lösgöra sig från varandra. Vanligen tar ett spermaöverlämnande flera timmar och rekordet lär innehas av en skallerorm som satt fastlåst i en hona i nästan 23 timmar.

Hos pungdjuren har honan dubbel livmoder och dubbel vagina och hos många arter har hannen kluven penis med testiklarna på framsidan. Andra specialutrustningar kan, som hos trollsländan, bestå i en penis som är konstruerad som en borste. Före befruktningen använder hannen borsten till att sopa bort eventuella spermier från rivaler för att på så sätt försäkra sig om faderskapet. Grisens manick liknar en korkskruv och när galten bestiger suggan så rör han sig inte ut och in utan skruvar in grejen i de gängor som suggans vagina är utrustad med. Efter en stund är det färdigskruvat i ett läge där det blir ett slags baksug och befruktning sker.

En art bland riddarfjärilar har ögon på könsorganet. Hanen använder dem för att hitta rätt vid parningen. Honan av samma art har sina ögon på bakdelen och med dem kan hon se till att äggen läggs på rätt plats. Uppgift från Sverdrup-Thygeson (2018).

Under rubriken Snoppmusik talas det om, enligt samma källa, hur buksimmarhanarna i Micronecta-släktet tävlar om att attrahera honorna med musik. "Men hur ska man kunna spela kärleksserenader när man är liten som ett grovmalet pepparkorn? Den lilla buksimmaren spelar helt enkelt på sig själv., med magen som strängar och penis som fiolstråke."

Maskar och sniglar är hermafroditer*, dvs varje individ har både honliga och hanliga könsorgan. Hos vissa iglar och sniglar växlar individerna om att agera hanne och hona. En extra finess vid parningen är att båda djuren har en liten vass kärlekspil förvarad i en invändig säck som djuren under akten skjuter in i varandras kroppar. Hos en del arter är pilen så stor att den rimligen borde förorsaka smärta, medan den hos andra arter är betydligt mindre och skonsammare. Smärtan måste hos varje art ha exakt den rätta nivån för att verka sexuellt stimulerande.

Vissa djur saknar könsorgan i traditionell mening. Fåglar t ex har i enstaka fall bara något som liknar en mikroskopisk utbuktning, närmast en minimikropenis (se mikrofallos, mikropenis), men i flertalet fall saknar de könsorgan helt. Istället har båda könen något som kallas kloak* och en typisk parningsakt hos fåglar går till så att hannen ställer sig på honans rygg och vrider sin kloak nedåt och runt så att den passar mot honans kloaköppning. För att underlätta kontakten skjuter honan ut sin kloak samtidigt som hon för stjärten åt sidan. Strutsen, och andra slätbröstfåglar som t ex svan och and, är däremot så stora att sperman behöver all hjälp den kan få för att förkorta den långa resan och dessa fåglar är därför utrustade med en penis som underlättar processen.

Bläckfiskar saknar också könsorgan. Istället använder vissa arter en av sina många armar för att föra spermakapseln in i honans mantelhåla. Hos andra är tentakeln utrustad med ett veck så att den fungerar som ett rör genom vilket spermatoforen* kan passera in i honan.

Även spindlar saknar egentliga fortplantningsorgan och placerar istället sperman i honans könsöppning med hjälp av käkpalperna. Före parningen spinner hannen en spermiesäck på vilken han droppar sperma och fyller spetsen på en behållare på andra benparet. Under parningen för hannen in benet i en speciell pung i honan där sperman förvaras. Äggen läggs när de är färdiga och honan tar sperma ur sin pung och befruktar dem. De befruktade äggen spinns in i en konkong som honan gömmer eller bär med sig tills de kläcks.

Goulson (2016) berättar att snabelpungdjuret som lever i sydvästra Australien har de största testiklarna i förhållande till sin storlek (6,5—8,5 cm) samtidigt som arten har de minsta ungarna vid födseln (1/200-dels gram)

Parning Djurs parningar är oftast precis som hos människan odramatiskt trista tillställningar, där man inte anstränger sig mer än absolut nödvändigt och där akten snabbt är avklarad. Men ibland smäller det till, blir det spektakulärt och en show utöver det vanliga. Som hos bönsyrsan, där honan har så stor aptit på män att hon under parningen bokstavligen slukar dem. Sedan honan mumsat i sig huvudet befrias penis från nervösa hämningar från hjärnan vilket gör den högpresterande med intensiva knullrörelser som följd, en lycka som varar ända tills honan även glufsar i sig själva källan till njutningen. Så länge hannen har huvudet i behåll signalerar hans hjärna till hans intimare delar att han skall uppföra sig anständigt. När han mister huvudet bryts förbindelsen mellan hjärnan och de nedre regionerna, och han förvandlas till en sexgalning som fortsätter att kopulera trots att det inte finns mycket kvar av honom.

Den nordamerikanska fiskarspindeln är i regel en mycket aggressiv jägare och alltid först på plats när det gäller att fånga föda som råkar simma förbi. Detta ställer till stora problem under parningstiden där honorna glupskt kastar sig över hannarna och slukar dem innan parningen hunnit ske.

Våldsamt går det också till när det skall till för dvärgmalen. Hannen väljer först ut en hålighet under en sten som han rensar och utvidgar med hjälp av munnen. När det är gjort lägger han sig i öppningen och väntar på en hona. Så snart en sådan uppenbarar sig pilar han blixtsnabbt ut och griper tag om hennes huvud med sina stora käkar. Därefter återvänder han med sin fångst till grottan och framme vid ingången spottar han bokstavligt in honan i boet, varpå han själv placerar sig tvärs över ingången så att hon inte kan ta sig ut. En onödig åtgärd kan tyckas eftersom honan inte alls verkar ha något emot hans grottmannabeteende utan lugnt och metodiskt börjar undersöka taket i grottan efter en plats att lägga rommen. När hon funnit en lämplig plats lägger sig hannen och honan sida vid sida med bukarna uppåt mot taket och allteftersom honan lägger rommen befruktas den av hannen. Efterspelet består i att honan ger sig av medan hannen stannar för att vakta rommen.

Betydligt lugnare går det till hos sjöhästen. Kanske för att det här är frun som är herre i huset. Sjöhästars parningsritual sägs vara något av det vackraste man kan tänka sig. Honan dansar runt hannen och slingrar sig om honom med hjälp av sin gripstjärt. Sedan simmar de tätt omslingrade genom vattnet. Efter en stund blåser hannen upp sig och honan skjuter in sin penis i honom. Straxt efteråt kommer det rom ur penis som hannen övergjuter med sin säd. Hannen behåller rommen i sin ruvningssäck under en månad, varefter de små sjöhästarna är redo att simma på egen hand.

Papperssnäckshonan, en släkting till bläckfisken, är lysande vit med stråk av blått, rött och purpur och lever i ett vackert vitt skal som driver med strömmarna. Hannen däremot är liten och oansenlig och knappast någon, inte ens hans partner, har sett honom. Parningen verkar gå till så att hannen fyrar av sin penis i form av en modifierad tentakel, som tränger in i honans kropp där den sedan lever sitt eget liv. En och samma hona kan härbergera flera sådana gäster samtidigt och tidigare forskare lurades att tro att penisarna var inälvsmaskar.

I SvD (23 april 2010) berättas, enligt TT, att man funnit 123 nya arter på Borneo, bl a en snigel som fortplantar sig på så sätt att han skjuter iväg små harpunliknande pilar med hormoner mot sin partner.

Flera fiskarter väljer att ruva rommen i munnen. Metoden kräver både viljestyrka och återhållsamhet, eftersom den ruvande inte kan äta under den tid processen pågår. Trots att rommen smakar bra och trots att hungern måste vara svår sväljer ruvarna inte ett korn under den tid rommen utvecklas och kläcks.

Vad händer då innan rommen hamnar i munnen? Låt oss se hur ett munruvande ciklidpar bär sig åt. Akten inleds med att hannen fläktar upp en liten grop i sanden med fenorna. När det är klart lockar han dit en hona och börjar uppvakta henne. När honan lägger rommen snappar hon snabbt upp den med munnen, innan hannen hinner befrukta den. Där skulle den sedan bli kvar obefruktad och oanvändbar om det inte var så att hannens analfena är utrustad med små orangefärgade prickar som så på pricken liknar äggen honan har i munnen att hon luras tro att hon missat några. Under sina försök att plocka upp de missade äggen biter honan i hannens analfena, samtidigt som hannen avger mjölken*. Medan honan gör upprepade försök att få tag på de förlorade äggen sprutar hannen ut sin sperma i hennes mun och befruktning sker.

Uttrycket det hoppar grodor ur munnen om den som pratar dumheter lär härstamma från den gamla folksagan om grodorna som hoppade ur munnen på den elaka dottern när hon talade. Kanske fick den okände sagoberättaren idén om de hoppande grodorna från Darwingrodan. Hos den grodarten är det hannen som ruvar äggen i sina stämbandsfickor. Efter 52 dagar utan möjlighet till minsta kväkande, kan hannen äntligen öppna munnen och ur den hoppar då små färdiga grodor. Även hannen hos kardinalfisken ruvar äggen i munnen. Men till skillnad från Darwingrodan drar sig inte kardinalfisken för att äta upp ungarna om han stöter på en mer tilldragande hona än den han har äggen tillsammans med.

Fastsittande långhalsar fixar sitt kärleksliv med hjälp av ett extra långt organ. Tack vare dessa långkukar ordnas den mest intima grannkontakt. Därtill är långhalsen hermafrodit och behöver därför aldrig riskera att hamna i fel sällskap. Hos traditionella hermafroditer finns två sätt att para sig. Antingen kan det ske bilateralt, dvs båda parter inseminerar varandra samtidigt eller så sker det unilateralt, dvs den ena partnern spelar hannens roll och den andra honans.

Även maskar och sniglar är hermafroditer, dvs varje individ är utrustad både med manliga och kvinnliga könsorgan, vilka i maskars fall är placerade i segment i maskens främre del. Parningen sker genom att två maskar placerar sig med huvudändarna mot varandra, samtidigt som de pressar samman undersidorna. Under parningen hålls djuren samman av ett klibbigt slem som utsöndras från clitellum, ett brett band som omger kroppen som en gördel. Den ena maskens clitellum trycks mot den andres spermieöppning och klibbar fast. Genom muskelsammandragningar förs så sperma till clitellum och pressas via en fåra in i partnerns spermaöppning. Efter några dagar utsöndras en ring från clitellum, som hårdnar och glider framåt över könsöppningen varifrån den tar med sig ägg och spermier. När ringen sen glider av masken stängs ändarna och en kokong, som kan innehålla ett tjugotal ägg,  bildas.

Ibland gör man det helt på egen hand. Som t ex jordmasken som trycker sina manliga könsdelar mot sina kvinnliga. Snigeln, Triodopsis albolabris, föredrar partnerskap, men hittar den ingen partner inom ungefär ett år, övergår den ensamma snigeln till att befrukta sig själv.

Några arter uppvisar också transsexuella* böjelser. Vissa räkor börjar tillvaron som hanar, men omvandlas senare till honor, medan det finns ostron som ägnar sig åt könsbyte flera gånger om året. Sådana förändringar är sällsynta hos högre arter, men finns hos så avancerade djur som fiskar. Det mest kända exemplet är svärdbäraren. Där är hannen mindre än honan och inordnar sig i en manlig hierarki där de största hanarna står högst på den sociala stegen. Om en hona byter kön kommer hon därför automatiskt att hamna i toppen på den manliga hierarkin i kraft av sin storlek. Varför det är så att vissa arter utvecklar transsexualitet eller hermafrodism är det ingen som vet, men visst måste det vara både praktiskt och rättvist att alla individer får pröva på hur det är att tillhöra båda könen.

I fallet med skålsnäckan, som lever på ostronbankar, börjar alla individer som hannar. En hanne som känner sig ensam ser till att snabbt förvandla sig till hona, och lockar på så sätt till sig andra hannar. När skålsnäckor kopulerar samlas de i ständigt växande högar, där hannarna ligger överst. Trots sin litenhet är hannarna försedda med väldiga organ, något som gör att de kan ha sex med honor långt ner i traven. Men i takt med att högen fortsätter att växa hamnar hannarna som befann sig på toppen med tiden allt längre ner i högen. Då byter de snabbt kön och deras väldiga penisar återbildas och de förvandlas till honor.

Däggdjurens parning går i merparten fall ut på att hannen bestiger honan, stöter med bäckenet, kommer och stiger av. Men tiden för detta förlopp varierar högst väsentligt. Hos en art av den australiska pungmusen kan processen pågå i ett halvt dygn, medan en babian, i skalans andra ände, stökar över det hela på åtta till tjugo sekunder med i genomsnitt sex bäckenstötar per bestigning. Genomsnittligt är parningen av praktiska skäl en kortvarig historia eftersom det är viktigt för de flesta djur att få den överstökad snabbt. Under akten är de nämligen mycket sårbara för fiendeattacker och måste vara beredda till försvar eller att snabbt ta till flykten. Men vad som brister i längd tas igen i mängd och det vanliga är att hannen och honan parar sig om och om igen under honans brunstperiod. Man har sett råttor göra det upp till 400 gånger på 10 timmar och stora ökenråttan från Nordafrika höll igång 224 gånger på bara 2 timmar. En guldhamster parade sig 15 gånger under en brunstperiod, och en babianhona kopulerade 93 gånger med 3 olika hanar under hennes fem brunstdagar.

Judson (2002) berättar om ett lejon som parat sig 157 gånger på 55 timmar med två olika honor och från samma källa berättas om jätteskinnbaggen ”som var så påstridig att han lyckades komma till mer än 100 gånger på 36 timmar”.  Rekordet tas nog ändå av indiska vandrande pinnar som  lär ha varit  sammankopplade i 79 dagar.

Bananflugehannen går tvärtom in för en långvarig parningsakt. Detta för att sprida sina gener så effektivt som möjligt. Hannen försöker helt enkelt trötta ut honan genom att hålla på så länge att hon inte orkar kopulera med någon konkurrent. Honan däremot vill få det hela överstökat så snabbt som möjligt. En bananfluga som tvingas leva utan sex, lever farligt. Speciellt om flugan blir blåst på konfekten i sista stund. Forskare har nämligen kommit fram till att hjärnans belöningssystem påverkar vår hälsa. Detta gäller framför allt om belöningen uteblir. Ett av de starkaste systemen av dem alla är den sexuella njutningen. Så vad händer om det förväntade sexet inte blir av?

I artikeln Sexfrustrerad fluga dör i förtid (SvD 30 nov 2013) berättas hur forskare vid University of Michigan i USA lurade en grupp hanliga bananflugor att de skulle få sex. Tricket bestod i att manipulera andra hanar genetiskt, så att de utsöndrade doftämnen som om de var honor.

Resultatet blev förödande. De grundlurade flugorna åldrades och dog snabbare än andra hanar och deras fettdepåer minskade också kraftigt. De flugor som fick para sig levde å andra sidan längre och bibehöll sitt fett livet ut.

Experimentet visar, enligt forskarna, att åldrandet och kroppen påverkas av hur hjärnan hanterar förväntningar och belöningar. Samma experiment med honor inblandade gav inte ett lika förödande resultat. Honornas hälsa påverkades nämligen betydligt mindre.

Vargar och hundars parning är speciell på så sätt att tik och hanne kan sitta fast i varandra upp till en halvtimma efter bestigningen. Om tiken försöker dra sig undan blir resultatet bara att hon släpar hannen med sig. Anledninngen till den långa sammankopplingen är att köttätare behöver tid på sig för att överföra säden och att en fullständig ejakulation är avhängig av att penis sväller upp sedan den förts in i slidan och sedan inte antar normal storlek igen förrän processen är avslutad.

Hos kattdjuren är det själva parningen som utlöser ägglossningen och garanterar att befruktningen äger rum och för att honan ska reagera med ägglossning krävs en lång och smärtsam parningsakt. Först då blir den chock, som utlöses av att hannen på penisspetsen har några skarpa hullingar som pekar bakåt, kraftig nog för att inleda ägglossningen. När hannen stiger av honan river penistaggarna mot innerväggarna i hennes kön och förorsakar henne svår smärta, vilket får honan att skrika och vrida sig runt för att angripa hannen. Erfarna hanar vet vad som ska komma och ser till att snabbt hoppa undan. Trots den smärtsamma upplevelsen är honan snart redo för en ny tortyromgång med samme eller en annan hanne.

Sverdrup-Thygeson (2018) berättar att hos vissa skinnbaggar, t ex vägglöss, så är det pang på rödbetan. Inget som helst förspel förekommer och hanen bryr sig inte ens om att leta efter honans könsöppning utan sticker in sitt könsorgan var som helst i hennes buk och låter spermierna själva leta sig fram till rätta stället. Beteendet gör att honan skadas och  resultatet kan bli att hon inte kan para sig med flera hanar.  På så sätt får hanen garanti för att vara far till hennes barn. Se även under parningsboll.

Onani Judson (2002) berättar om hur svårt unga leguanhannar har det i sin jakt på en partner. Hannen vill inget hellre än att få använda sina två penisar, men som ung och liten till växten har han oddsen emot sig. Inte nog med att honorna föredrar äldre och större hannar, skulle ynglingen trots allt lyckas bestiga en hona så blir han i regel snabbt bortmotad av en äldre och större hanne innan han lyckats komma till. Det är därför som den unge hannen sätter igång och runkar frenetiskt så snart en hona kommer i sikte. På så sätt försäkrar han sig om att snabbare få utlösning och därmed chansen att hinna uträtta vad han ska innan han motas bort.

En annan storrunkare är den blå halsbandsmangabern, en rökfärgad apa som lever i Västafrika. En del honor använder också händerna för självstimulering under själva könsakten. Oragutangerna stimulerar sig ofta själva med hjälp av egentillverkade sexleksaker av löv och kvistar. En schimpanshona, som växte upp bland människor, onanerade med hjälp av bilder på nakna män i Playgirl. Andra schimpanshonor har setts stoppa styva, fjädrande löv mellan benen och klämt ihop låren samtidigt som de slagit på bladskaftet med fingrarna och på så sätt åstadkommit en sorts vibrator. Orangutanghanar har observerats när de använt blad som de gjort hål i och trätt på ståkuken som de sedan dragit fram och tillbaka genom hålet. Sexuellt upphetsade piggsvinshanar har setts hoppa omkring på tre ben medan de gnider det fjärde mot penis.

Våldtäkt Hos snögåsen attackerar gifta hannar ruvande honor hos grannfamiljerna. Honan behöver bara lämnas ensam ett ögonblick för att bli överfallen av en hanne från ett omkringliggande bo. Anledningen till att hon då och då lämnas ensam är att hennes man är ute och våldtar en annan hona. Judson (2002) berättar att i vissa kolonier blir honorna utsatta för i genomsnitt ett våldtäktsförsök var femte dag. Också andhonor utsätts ofta för råa sexövergrepp från hannar under parningstiden. Även när en hona redan utsett en hanne till sin sexpartner, blir hon ofta våldtagen av andra hannar. Nu har forskare kommit fram till att honans könsorgan är format på ett sätt som gör att hon själv kan välja vilken hanne hon vill befruktas av och därmed ha som far till ungarna.

Homosex Hos adeliépingvinen, en av antarktis minsta pingvinarter, saknar hannen penis, något som inte hindrar honom från att ägna sig åt homosex. Det hela går till så att de båda kontrahenterna först bugar för varandra, precis som när de uppvaktar en hona, varpå den ena hannen lägger sig ner med bröstet mot marken, och med näbben och stjärten i vädret, varpå partnern kliver på och tömmer sin säd i hans kloak*. Sedan gör de om samma procedur fast nu med ombytta roller. Hos vissa apor i fångenskap, t ex rhesusapan, föredrar hannarna ofta analsex med varandra framför att para sig med  en hona. Redan i det antika Grekland skildrades homosex bland djur och på 1700- och 1800-talen gjordes de första mer detaljerade observationerna. 1767 gav den franske naturalisten Leclerc de Buffon ut en femtonsidig volym som bl a handlade om homosexualitet hos fåglar. Hos däggdjuren finns vetenskapliga belägg för homosexuellt beteende bland annat hos giraffen, bisonoxen, bergszebran, kronhjorten och sjölejonet.

I Ottar nr 1/2012 berättas om den amerikanska primatologen Linda D Wolfe och hennes forskning om japanska makakapor som visade på ett utbrett homosexuellt beteende där honorna ofta föredrar samkönat sex. När hon publicerade sin avhandling i ämnet anklagades hon för att vara både gay och för att syssla med sexuella perversioner. Dessutom menade kritikerna att det inte rörde sig om ett sexuellt beteende utan att djuren ”inte visste vad de gjorde”.

Incest Hos stekeln Scelerderma immigrans förlamar honan de skalbaggslarver hon lever av med ett stick innan hon suger i sig av deras blod. Därpå proppar hon deras kroppar fulla med ägg så att nästa generation steklar också ska få sig ett skrovmål. Stekelhonan är utpräglad incestuös och parar sig både med sin son och den sonson som hennes första incestuösa förhållande reulterat i.

Källor: Bodil Sjöström: That’s it fågelpitt! Ottar 3/1997; Roger Caras: Djurens privatliv. Bra Böcker; Desmond Morris: Se på djuren och förstå deras beteende. Norstedts (1990); Olivia Judson: Dr Tatianas råd om sex och samlevnad för hela skapelsen, Natur och Kultur 2002. Bruce Bagenmihl: Biological Exuberance. Animal Homosexuality and Natural Diversity, 1999. Anne Sverdrup-Thygeson: Insekternas planet. Om småkrypen vi inte kan leva utan. Volante, Sthlm 2018.

(för sl) ”Plötsligt antyder någon att Alem inte är fullt så framgångsrik med tjejer som han ville göra gällande, det ryktas om att han en gång ’djurade’ efter samma tjej som sin kompis. Det vill säga, han ville på ett överdrivet sätt ha samma tjej som kamraten.” (Jonsson 2007)

är porrfilmer där t ex grisar, hundar, hästar och åsnor har sex med drogade kvinnor. Detta enligt Eek (2005) som också kan berätta att ”Även ålar har penetrerat kvinnor, där ålen ätit sig in och upp i kvinnans underliv. Med (den naturliga) påföljden att kvinnan dog. Andra nerdrogade kvinnor har tvingats se filmerna när de nyktrat till.”

(sl) fitta med flatlöss. Flatlusen blir ca 1 mm. Den håller nästan uteslutande till i könshåren och överförs via samlag. Om den inte bekämpas kan den sprida sig till övrig kroppsbehåring ända upp till ögonbrynen. En av tre kända lusarter. De båda övriga är huvudlus och kroppslus.

(sym) kopulera bakifrån som djur gör. ”I en handbok (från 1800-talet min anm BgD) kan man läsa att de som har samlag under menstruationen ägnar sig åt ’djuriskt ofog’.” (Ekenstam 1993)

se tidelag och zoofili.

samlag bakifrån, som djur gör. Jämför djuriskt.

(sl) enligt slangopedia.se om seg skit som vägrar släppa och falla ner i skålen.  Se även svans.

(dial) den onde. (ORB) Se onde, den.

(svr) ett mildare djävla, djävlars. ”Hist.: sedan 1890.” (SO)

(euf) djävul, djävlar. Jädrans ”hist.: sedan 1899.” (SO) och jädrar,(euf) för djävlar) enligt samma källa "hist.: sedan 1892”. Även jädrig; djävlig, djäklig. ”Jädrar i min lilla låda!” ”Jädrans typ!” ”Det är för jädrigt!”

(svr) djävlig, hemsk, otrevlig.

(dial o svr) tusan*. (OFVG)

(euf) även jäkel.  Djävul*. Fornsvenska dyäkel. I formen dyækelen finns ordet med i ett brev (1508) från diplomaten Hemming Gad (1450—1520). Men inte ens djäkel är en tillräckligt förskönande omskrivning för alla. I SvD (11/8-1994) berättas under rubriken ”Dagens Jubilar” om den pryde bandyprofessorn och renlevnadsmannen Curt Einarsson. Så här uttalar han sig i artikeln: ”Jag minns en samling vi hade före den första SM-finalen med Boltic mot Broberg. Vi hade fått stryk i alla de tidigare mötena och när jag kom till samlingen möttes jag av femton ansikten förstenade av nervositet. Plötsligt frågar ’Bempa’ Ericsson, ’Du Curt, om vi vinner tar du väl en liten djäkel till maten’. Renlevnadsmannen (svordomen ovan uttalade han de jij äkel) Curt Einarsson som alltid predikat skötsamhet och aldrig smakat en droppe sprit tidigare svarade ’javisst’. Svär aldrig men kan bli ’de jij äkligt’ förbannad.”

(dial o svr) jäkel. (OFVG)