(sl) knulla.  Slå hastigt och hårt och häftigt och hörbart svänga hit och dit. Dängarplats; i raggarspråk en plats där man kan parkera för ett knull. Även hon är på dängen eller han har gjort henne på dängen göteborgsslang för att vara/bli gravid.

(sl) kvinnojägare.

(euf) könsorgan. ”Hon har haft honom där för länge”; så att hon blivit på smällen. Också med samma resultat: ”han har varit där igen”. (Byrman 1989) ”En orsak till att kvinnor tycker så mycket om cunnilingus* är att de känner att det betyder något särskilt att någon vill kyssa dem där.” (Hite 1977) ”Förgäves försökte hon dra lakanen över sin kropp och schasa bort hans händer som fanns överallt, på hennes ben och — ja, där också...” (Walker 1966) ”Han kysser henne — där — där! Nej, det är förfärligt, fullkomligt förfärligt!” (Holm 1965)

(lmo) bak, röv.

(euf) 1 fitta; platsangivelse i frågor som ”får jag kyssa dig därnere?”; man till kvinna efter en stunds munkyssande. (kvinna 35) ”Den kvinnliga förhörsledaren försökte få flickan att ge detaljer om vad hon upplevt. [incestfall] — Med vad har han trängt in i dig? — Med snoppen. — Var? — Där nere. — Var där nere? — I underlivet. — Fram eller bak? — Vet inte. Jo, jag vet. Både och.” (DN 29/1-1994) ”Därtill kommer att den förste man jag var tillsammans med särade mina ben och talade om för mig att jag såg ut som ett katrinplommon därnere.” (Hite 1977) ”Än var det inte dags att röra henne därnere, i det som börjat kännas alltmer främmande för henne.” (Drougge 1997/2003) 2 kuk. ”Hon visste ännu inte hur mannen var skapt därnere.” (man 21) Ett annat sätt att rumsbestämma könsorganen är med hjälp av Nederländerna som anger platsen på människokroppen.

(barn) enligt Sjödin (2017) snippa*, framstjärt*.

(sl) möta han däruppe; dö.

( smn) bröst, ’matbröst’. (ORB)

(dial) förskönande omskrivning för det "fula" djävul. Samma sak med däven (svr); djävulen. (OFS) "Däveln [djävulen] hacke och sprätte dig, Pär!" (af Klintberg 2021 sid 116)

fornsvenska døia, døa och isländska deyja. Ordet dö finns på en runsten från Rök i Östergötland daterad till 800-talet, och död på runstenar från 1000-talet. Ett gemensamt germanskt ord, t ex engelska die, med släktingar i andra indoeuropeiska språk. Enligt Hellquist (1980) är dö ”besl. med dån och dåna; eg. bli bedövad, domna o.d., varur bet. ’dö’ eufemistiskt utvecklat sig”. Substantivet och adjektivet död härstammar från fornsvenskan och är ett gemensamt germnskt ord, t ex engelska death, dead och tyska Tod, tot.

Vi får idag räkna dö(d) till våra tabuord åtminstone när det gäller personer som är närstående till talaren eller lyssnaren och om dödsfallet ligger nära i tiden. I vissa infödingsstammar får man inte nämna en döds namn. Detta bl a för att inte väcka onda andar till liv. Också den s k civiliserade människan viskar och mumlar kring döden. Detta mest för att hålla sorgen och de onda minnena borta. För nutidsmänniskan har döden blivit något onaturligt, något som bara sker på sjukhus. Döden är inte längre, som förr, närvarande i vår vardag. Därför känner 1900- och 2000-talsmänniskan samma obehag inför döden som 1800-talsmänniskan gjorde inför födelsen, som förknippades med den tidens mesta tabu; sex och kön. Förr fick barnen lära sig att de hittats under krusbärsbuskar eller kommit i barnmorskans väska. När mamma skulle föda skickades ungarna bort. När mamma dog fick ungarna däremot vara närvarande hur små de än var.  Idag är det ofta tvärtom. Nu vet nog barnen varifrån de kommer, men mer sällan vart de är på väg.

När vi talar om nutidsmänniskan och 1800-talsditon är det människan i den industrialiserade världen som avses. För 1800-talets svältande och trälande industrislavar kom döden oftast som en befrielse. De föddes till ett helvete men dog till ett paradis. Detta under förutsättning att de inte begått något tabubrott, bl a kring sex och kön, vilket dömde dem till ett än värre helvete än det jordiska.

Nutidsmänniskan däremot föds inte till något helvete, åtminstone inte vad de mest elementära behoven beträffar. Många av 1800-talsmänniskans paradisdrömmar kretsade kring tanken på att få äta sig mätt, få bo hyggligt och att få tid över till annat än det omänskliga slitet för brödfödan. Dessa drömmar har i stort redan förverkligats i nutidsproletärens jordeliv. Paradiset har därför inte längre mycket att locka med, och döden innebär för många inte början på något nytt och bättre, utan det definitiva slutet.

Döden som alltings slut, definierat i själva ordet död. Inte undra på att både begrepp och ord är förhatliga och skrämmer oss till omskrivningar av mindre definitiv karaktär. Eller som Hillevi, 24 år, uttrycker det rörande ordet död: ”Känner det inte som otrevligt att använda det rent allmänt. Men när man måste tala om för någon anhörig eller nära vän att någon människa eller djur, som vederbörande håller kär, gått bort, har jag haft ganska svårt att använda uttrycken ’har dött’, eller ’är död’. Det låter så definitivt och hårt. Då använder jag hellre omskrivningar som ’kolat’ [belagt sedan 1850-talet från finska kuolla; dö,] ’kilat vidare’, ’gått runt hörnet’ än död i sina olika former. Åtminstone de två sistnämnda ger sken av att vederbörande bara börjat på ny ’kula’ någonstans, att det inte bara är slut.” Uhrström (1911) menar att kola av och kola vippen har mindre vulgär klang än kola. Och så här uttrycker Böll (1973) sin romanfigurs tvekan inför det oundvikliga slutet: ”Det är praktiskt taget så, att park- och kyrkogårdsförvaltningen kommer att andas ut av lättnad, när han av-, när han kilar, nåja, när han lämnar det jordiska om jag så får säga.”

Slanguttrycken kring döden är många och som ofta i slangens värld befriande osentimentala och rakt på sak. Om den som ligger för döden sägs det att han har ena dojan i jordgubbslandet, han bara är ett dasspapper från gravkanten om han inte hyvlar på kistlocket (hos Thesleff 1912 i  ”sista stadiet av lungsot, hosta”). Thesleff har även mulo; död. Som död och begraven har han kastat in handduken, dragit gräsmattan över sig, gått under jorden, käkat blålera och tuggat mull. Vidare har han dragit på sej (krupit i) träfracken, pinnat eller åkt ur prästbetyget, blivit mör i ändan och fått änglavingar. Att dö var ett vanligt renässansuttryck för att få utlösning. Se också la mort douce och la petite mort.

(dial) person som ligger för döden.

(euf) även kors och pina. Kraftuttryck som har med Jesu lidande (pina) och död på korset att göra. Också pina dö. Psalm 126 i 1965 års psalmbok innehåller bl a följande rader: ”Christus [...] kom oss till Guds vänskap igen med sinom död och pina.” SAOB har som ”verkliga svordomar”: Guds död, (vårs) Herra död, Herra dö (1794), Rassa dö (1874), Serra dö (1858). OFS har död; fan i svordomar och dönken; fanken.

(dial) 1 (sbst) ”stank, fjärt, gammal fjärtlukt”. 2 (vb) ”fjärta, avge elak lukt, stinka”. Även döda i  ”kvinna som stinker av fjärtar”. Dödföding; ”skämtsam benämn. på ljudlös fjärt”. Samtliga uppgifter från OFS liksom 3 om barn: väta under sig i sängen. 4 (euf) könsakten. ”Uttryck som ’skjuta’, ’sticka’, ’slå’, ’döda’ och ’slakta’ har i alla tider och i vitt skilda samhällen varit omskrivningar för mannens del i könsakten.” (Duerr 1998)

(dial) död man. (OFS)

(sk) dog.

(euf) kuk i vila antingen efter utlösning eller pga impotens. ”Jag var svalnad. För att återkomma, ty jag skulle väl det, tog jag hennes hand och förde den till den döde, hon förstod väl min belägenhet och lånade mig beskedligt till en liten handrörelse och det stod ej på förrän hon därav fick känna den väntade verkan.” (Hallenstierna 1972/1700-t) Engelsk slang har flog a dead horse eller lame duck för samma sak.

(euf) hos maorierna, som är Nya Zeelands urbefolkning, kallade männen ett samlag för lilla döden, eftersom dessa krigare ansåg sig lida nederlag då knullet gjorde dem helt kraftlösa. Kvinnans könsorgan kallade de helt följdriktigt för mansdödaren. För en annan tolkning av lilla döden se mort, la petite.

(sym) orgasm. ”...hon slöt ögonen i den ljuva döden [...] vars tecken vi tydligt kunde se genom den plötsligt så lugna, döende, utmattade ställningen...” (Cleland 1965/1749) Carl-Michael Bellman (1740—1795) har i  "En stuv rim"  skildrat  hur en sovande krogpiga drabbas av den ljuva döden:  "Vacker är hon liksom dagen,/ fet, barhalsad, vit och varm,/ när man ögnar blott dess barm,/ bryts ett budord strax i lagen,/ helst när hon i sömn intagen/ mot den gröna stolens karm,/ med en trind och blommig arm,/ fäller handen hemskt på magen/ mellan kjortel-sprundets vick./ Vid en rysning och en nick/ spritter hon och djupt begrundar;/ handen darrar, ögat blundar,/ obegripligt ögnablick,/ si nu dog hon, log och gick." Se även mort, la douce.

(sl) bakdel, ända. Se även dal.