(sl) spräcka en mödis; ta mödomen, vara först på plan (om man). ”Jag hann till tredje stadiet i går kväll, snart spräcker jag henne. Vicken snosing!” (Mailer 1982/1948)

(euf) här föräta sig på något, bli tjock. I Högseröd (Sk) sägs om en kvinna att ”hon har sprängt sig”, när hon är gravid. Uppgift från man (f 1882). Allt enligt Byrman (1989).

(sl) skita stort och löst.

(sl) bög, homosexuell.

(sl) fitta. Se även anka.

(sl) sprängfull kuk.

(sl) starkt sexuellt upphetsad. Se kåt.

(sl) hårdhänt knull där mannen demonstrerar sitt övertag och sin överlägsna kraft brutalt och primitivt. ”— Vi lekom att jag är lelldjuret i klaran strömmen, få du napp, Persson? Sprätt öpp mej, Persson!” (Anderberg, Kärlek 2/1965)

(sl) kuk. Jämför pinne, sticka.

se spytta.

(fisv) spy, kräkas. ”När du vill berätta oss den sortens historier, sade Pantagruel, så kom ihåg att ta med dig ett fat att spuggla i.” (Rabelais 1966)

(sl) sperma*. Spunk står för  sperma i engelsk slang.  Vi, Pippi Långstrump fan, ser istället ordet som "uppfunnit" av Pippi som vid förfrågan och efter mycket letande kom på att spunk var namnet på en liten skalbagge som kröp omkring i  Villa Villakullas trädgård.

(sl) kvinna som tar emot mycket sperma. Engelsk slang har cum dumpster; spermasoptunna. Jämför spunk och bunke.

(dial) spott, spotta. (ORB)

(lat) spott, saliv, slem.

1 kräkas, kasta upp. Fornsvenska spyia, spya, spia; spy, kasta upp, kräkas, isländska spyja och norska spya. Även spyian, spyning; kräkning, uppkastning. Ett gemensamt germanskt ord, t ex engelska spew och tyska speien (även spotta), med motsvarighet bl a i latinets spuere; spotta. Ljudhärmande. ”Hist.: sedan 1325 (Westgöta-Lagen).” (SO) Swedberg (1720-t) har spya, spyr och spyning och citerar bl a 2 Pet 22:2: ”Det har wederfarits dem hwad som säges i det sanna ordspråket: ’En hund går åter till sina spyor’, och ’Ett swin, som twagit sig, går att wältra sig i träcken’.” (Bib 1703) Rietz (1867) har med en rad dialektord t ex spi (Sk), spaia, spjö, spjöjor (Dl), spöj (Nb) och spya (Sm). En häftig uppkastning heter på östgötska ur-spya.

Även i slang ingår ordet som i  ta sej en spyfokk; kräkas. Detta enligt Berg (1924). I slang heter det skita baklänges, ränta, avkastning och repetera om att spy. ”Finare” sätt att spy är att kasta upp, kalva och kräkas. Kastat upp har man gjort i århundraden. ”Sömnlöshet, äckel och bukrev, av sådant plågas en omättlig man. Man får sund sömn, när magen är måttligt fylld; bittida står man upp, och med friska själskrafter. Men om du har fått för mycket av läckerheterna, gå då och kasta upp, så skall du få lugn igen.” (Syrak 31: 20—21, Apokryferna ur GT, Proprius förlag 1975.) "Den som kom på ett annat mycket fult ord —kräks— hittade verkligen mitt i prick. Jag vet inget ord som så väl stämmer överens med sin betydelse som kräks. Jag mår illa bara jag hör det. Spy och vomera klarar jag däremot utan fysiska åkommor." (Helena Ljung: Ljungeltelegrafen 11 juli 2001)

Kalva är ett ”vanligt uttryck för spy, kräkas sedan 1730-talet” ( SAOB) Ordet används också om att föda. I båda fallen ”spyr” man ut något, precis som kon gör när hon kalvar. Kräkas, kräkning, är kanske det mest gångbara i sammanhanget. Ljudhärmande från fornsvenska kräkias. Vomera förekommer, enligt Hellquist (1980), ”mest i läkarspr”. Linné använde ordet på 1750-talet. Vomera är urbesläktat med vämjas och kommer från latin vomere, via franska vomir. ”Jag föreställde mig, hur illa det måste stå till, när den vid ett hastigt uppbrott besättes med en svärm lusiga bondlymlar, vilka, ovane vid sjön, icke förmå besvara fientliga kanoner med andra salvor, än deras vomerande aou.” (Wallenberg 1781/1960) Palm (1910) har sjeppa; spy. ”Hans linne bar rödaktiga spår av vomering och hans kropp vibrerade i solljuset.” (Khemiri 2006)

Förr användes ofta det ljudhärmande (h)ulka, Ulrik för att spy. ”När han fick se vilket ärende hon hade flinade han och vände sig om och härmade hennes ulkande in mot hytten.” (Göring 1962)

I danskan finns ”raabe paa Ulrik”. Den helige Ulrik från Augsburg, död 973, anropades vid nöd och faror men även vid dryckeslag när någon fått för mycket i sig. Langenfeldt (1947) har ropa Ulrik; spy vid sjösjuka, och menar att uttrycket varit i bruk sedan 1670-talet. Hjelmqvist (1903) har uttrycket belagt i svenskan sedan 1770 och följande citat: ”I den ena vrån låg en kullbytterad kadett, och framstötte ett långsamt Ulrik, så att kindbenen utspändes som tvänne säckpipor.” Ulka förekommer hos Ihre (1766) i betydelsen vomera och han har också urken; att må illa. Rietz (1867) har ulka  ”försöka att kräka, qväljas utan att gifva öfwer”. Liknande dialektformer är olka och ylka, ylkas. Schånberg (1968) menar att ulka är detsamma som ”ropa på Ulrik” och att det ursprungligen betydde att någon sjöfarare böjde sig över relingen och offrade åt ulken. Och, avslutar han: ”Att det sen låter som om han ropar på en sjögud vid namn Ulrik är en annan femma.” I Pohjanens (2003) Tornedalen vänder man sig till Yrjö i samma ärende  ”... eftersom Tornæus låg på knä som en muhammedan bakom vedboden och anropade Yrjö.”

Till sjöss kan man även mata fiskarna och mata torskarna. Till lands spys det genom att hala kätting, hissa tärningar och lägga maräng (pizza). Vidare vänder den spynödige ut och in på sig samt har god ämnesomsättning. Det senare sägs om den som lätt mår illa och kräks av alkohol. 2 spy; utlösning, orgasm. ”Åter har de varandra i munnen och låter kukspyt rinna fritt ner i halsen.” (Björkman, Kärlek 14/1970)

(sl) Ingers (1977) har ”en ho av porslin med stång att hålla sig i och avsedd för kräkningar och belägen i källaren...”  Spygatt hål i fartygssida där vattnet kan rinna ut från däck.

(fisv) spy, kräkas. Jämför spytta, spuggla.

penisollonet, enligt manlig pensionär i Gävle.