(latin nasus; näsa och lingua; tunga) munstimulering av partnerns näsa.

1(slang med dialekt ursprung) Rietz (1867) har ”qvinnobröst, spene”, samt nassa; dia. Nasse egentligen liten gris och ljudhärmande efter djurets snaskande läte. ”Den gråsprängde kysste mig på hand, det var något alldeles exceptionellt i denna krets, där man gick rakt på sak och talade om ’påsättning’ och ’skapliga nassar’ och sådant som var ännu värre.” (Stiehler 1950) 2 nasse (smn); (pojk)kuk.

(sl) Kotsinas (1996) har ”toalett” med tidsangivelsen 1897.

enligt Hagman (2004) smeknamn på halv- eller helprostituerade öststatsflickor. ”Vart jag än kommer i världen brukar jag förr eller senare stöta på dessa natashor och blir varje gång lika olyckligt som maktlöst berörd av deras livsöden och den här flickan uppfyllde precis alla kriterier; porrklubbbsägaren hade lagt beslag på hennes pass och hon ville bara bort från klubben och från Grekland men satt fast och sa att om hon bara kom till Italien, då skulle allt bli bättre.” Se vidare trafficking.

(latin natis; bakdel hos människa och djur i plural säte, gump, stjärt.) ”Bakpartiet har i kvinnlig tappning en stark sexuell inverkan på mannen. Det framträder särskilt tydligt hos primitiva folk, såsom vissa förhistoriska europeiska raser och färgade folkslag. Hos hottentotterna är mycket stora och fettrika nates det mest eftersträvade skönhetstecknet hos kvinnan. En särskilt starkt utvecklad fettrikedom hos nates kallas steatopygi.” (Olsen 1950) Därav natelism, där den sexuella eggelsen utgår från bakdelen, som stimuleras på olika sätt med upphetsning och/eller utlösning som följd. "Deliciae populi, magno notissima circo Quintia, vibrates docta movere nates,..." (XXVI Ad Priapum, Priapeia 2021) Och i Carl Magnus Juliussons översättning: "Quintia, folkets älskling, berömd för den stora cirkusen, som vet hur man rör på sin skakande rumpa..."

( åld) 1 för samlag i uttrycket ”tillbringa/fördriva natten (tillsammans) med”. 2 natt, första (latin jus eller ius primae noctis) rätten till första natten, dvs rätt för annan än brudgummen att tillbringa bröllopsnatten med bruden. Enligt Anton Nyström (1921) ”ett urgammalt herretyranni, som länge fortsattes (i Tyskland ända till mitten av 16:de århundradet). Från detta överlämnande av bruden kunde man dock ibland få befrielse genom erläggandet av en penningsumma eller penningvärde.”

I Johan Almkvists Sexuallivet i våra samhällen (1942) får vi veta att ”denna egendomliga sexualförbindelse består uti en deflorering av en flicka, företagen i namn av en gudomlighet genom en mänsklig ställföreträdare, vilken kan vara en präst, en konung, en adelsman, en godsägare, en släkting eller en främling. Defloreringen kan dock ske även i samhällets namn och utföras av en samhällsrepresentant.” Uppslagsbok i sex (1966) fyller på med ”att om herremannen inte lockades av brudnatten måste den livegne brudgummen erlägga ett visst belopp — ibland bestämt genom lag — eller en viss mängd in natura som betalning för den sparade mödomen. Det hände särskilt när en kyrklig organisation stod som ägare till bönderna.

I räkenskapsboken år 1496 för Adelberg Kloster i Tyskland finns uppfört, att brudgummen måste leverera ett brödspett och bruden en summa pengar eller en stekpanna så stor ’att hon kan sitta i den med bakdelen’. I primitiva samfund företog präster eller äldre män defloreringen för att säkra brudgummens själ...”

I boken The lord’s first night (University of Chicago Press 1998) visar Alain Boureau övertygande att rätten till första natten är en sjuhundraårig myt, som var tid använt sig av för att tjäna dess egna syften. Så t ex åberopade franska revolutionens frihetskämpar ius primae noctis som bevis för det korrupta kungadömet.

se under arbete.

(euf) prostituerad. ”Hist.: sedan 1855.” (SO) Vanlig benämning på nattens lätta garde som fladdrar från kund till kund eller som kunderna fladdrar omkring. ”Trots informationen om riskerna med att många prostituerade är narkomaner som bär HIV-smitta, [...] så svärmar ännu familjefäder, avdelningschefer, byråkrater, kontorsvaktmästare, politiker, soldater, renhållningsarbetare och direktörer runt nattfjärilarna.” (Hesslind/Zjuchovitskij 1989) ”Redan när den första skymningen sänker sig över stadens syndfulla gator dansar dom första nattfjärilarna fram.” (Zebaot X 1995) ”— Se, där kommer en farlig nattfjäril, som suger sig fast i offren och rensar plånboken.” (Arendorff 1949) Se även fjäril.

(euf) prostituerad.  Skymnings- och nattfjärilar med korta och kraftiga kroppar.

(sl) enligt Thesleff (1912) klosettömmare. Namn på de ”gubbar” som i sena natt- eller tidiga morgontimmar tömde ute- och torrdassen i Stockholm. SAOB (1949) har nattskäktare om ”åkare som utan behörighet utförde skjutsning nattetid mot betalning”. Skäktare kanske av skäkta; vägglus, och skällsord för dessa dasstömmare och ”svarttaxiförare”. Se också Budapest och chokladgubbe.

(sl) om torsk* som jagar nattfjärilar*. Allmänt om kvinnojägare. 

(euf) ordet från Göran Leijonhufvuds artikel "Peking förändras hörbart" (DN 14/3-1994) där han bl a skriver: ”Med åsnor och mulor, eller ofta ett trespann med två mulor och en häst, kom bönderna in i huvudstaden med grönsaker och andra förnödenheter. Andra kärror hämtade stadsbornas ’nattjord’ eller ’folkskit’ som skulle göda åkrarna i ett urgammalt nästan evigt kretslopp.”

(euf) kärl av lergods och med grepe, som förr användes som potta*. Se även kruka.

(euf) prostituerad. ”Han var gurmand, men när blodet blef honom för hett och gatans nattkvinnor för triviala, åt han bara sockerbitar till kvällsvard för att späka sig och samtidigt spara på myntet.” (Öberg 1906) Se även kvinna (2).

(euf) förr även nattkäril; ett kärl av lergods, glas, metall eller emaljerad  bleckplåt, som användes att pissa i nattetid, så man slapp gå ut i mörker och kyla. Detta innan en lättillgänglig toalett i bostaden blev allmän egendom.  NEO har ”hist.: sedan 1733”. ”De tidiga pottorna var bastanta. De av tenn måste ha varit fruktansvärda tillhyggen när de användes som vapen i gatustriderna i Paris på 1600-talet, det s k nattkärlens krig.” (Fredlund 1973)

”Det nuvarande nattkärlet kommer från 1300-talet, det kunde vara av tenn, koppar, silver eller guld. Keramikkärl finns kända sedan 1418. På 1750-talet kom det vita porslinet. 1754 kunde man överföra bilder på den vita ytan. Då kom nattkärl med valspråk och verser, fina eller ofina porträtt av Napoleon eller ett stort öga i botten av kärlet med raderna: ’Use me well and keep me clean/ And I’ll not tell what I have seen.’ (Håll mig ren och använd mig med vett/ så ska jag tiga med vad jag sett.) Uppgifterna hämtade från Industria 1/63. ”Stäng truten, sära på benen, visa mig era sevärdheter och spotta skrytet i nattkärlet.” (Louÿs 2011) I en potta som tillhört prinsessan Sofia Albertina (1753—1829) stod följande: ”Je te vois petit coquin” ungefär ’Jag ser dig, din lilla rackare’. Uttrycket ”genast lite gladare” sägs härstamma från en historia i Strix (5/1905) där det berättas om bodbetjänten som säljer nattkärl. ”Förresten har vi flera modeller att välja på. Här är en med guldkant. Genast lite gladare.”  "Jag äger den allra täckaste fruntimmerspotta av ostindiskt porslin, där man låter sitt vatten i en lite skål, varpå det sipprar ner i en behållare, utom syn- och tankehåll. Man skulle kunna ta nattkärlet för en felkonstruerad tekanna. (Burman 2021 s 33) Se även kärl.

(sym) utlösning under (dröm) sömn. Se även våta drömmar och drömfitta. ”När du drar ut i fält mot dina fiender skall du ta dig i akt för allt som väcker anstöt. Om någon man har blivit oren genom att få utlösning under natten, skall han gå ut ur lägret och får inte komma tillbaka förrän i kvällningen, när han har badat. Då får han komma in i lägret, när solen går ner.” (5 Mos 23:10-11 Bib 2000) I tidigare bibelöversättningar från 1703 och framåt maskeras ”utlösningen” med ”för att något hänt honom under natten”. Katolska kyrkan betraktade nattliga sädesavgångar som en dödlig synd om de uppträdde ofta och var resultatet av onda (syndiga) tankar.

(euf) fenomenet förklaras i Henrik Bergs Könsfrågan (1909): ”Vi syfta på den hos allmogen på många ställen, ja, nära nog öfver allt i vårt land, inrotade plägseden att de unga kvinnorna till sig emottaga män om nätterna. Sådant öfvas under namn af ’frieri’ till äktenskap utan att dock ens en sådan afsikt i själfva verket alltid anses behöflig såsom täckmantel för denna råa förtrolighet.”

Det hela var dock i regel mycket oskyldigt. ”Ungdomarna pratade om väder och vind, om byskvaller och andra nyheter. Även om pojken någonstädes kunde komma in under fällen var regeln att de inte fick beröra varandras nakna hud. Flickorna hade för den skull under de nätter de väntade besök — tagit på sig långstrumpor och långärmade extra fina nattlinnen. Det allra finaste tecknet på ynnest var när pojken tilläts ta av sig skorna och tröjan och krypa under fällen med sin arm under flickans huvud. Det hörde till god ton att vara vaken hela tiden och att sällan byta ställning även om armen domnade bort. Efter någon timme var besöket slut.” (Gaunt 1983)

Nattlöpandet eller nattfrieriet förekom i hela Norden. Etnologer har exempel på nattfrieri från 1800-talet och t o m in på 1900-talet. Men fenomenet fanns även på 1600-talet.  I Sverige benämndes frieriet också hjällgång, gå på hjällan, gå på ligg, frieri och gå utpå (Jl). I Norge hette det bl a å gaae ut på och fjösgång. I Finland talades det om yöstely (nattgång), mennä makulle (gå ligga) och maata salasgyssä (ligga i hemliga sängar). Hos Paavo Kirkkunen (1906) jämförs nattlöpandet på landsbygden med prostitutionen i städerna. Se även provnätter.

(åld) hora, prostituerad. "Även här, bland de mest föraktade 'nattlöperskorna' på samhällets botten, fanns starkt motstånd och strategier för att behålla någon sorts värdighet." (Lennartsson 2019 s 252) "Elis återvände varje kväll och arbetade hårt för att lära mig alla konster han förvärvat hos nattlöperskor och pigor, på krogar och i jungfruburar*." (Burman 2021 s 136)  Se vidare under nattlöpande.

se under rackare.