dass

(euf) 1 från tyskans das Haus; huset, eller das Häuschen; det lilla huset. Genom eufemistisk uteslutning har så själva ordet (Haus, Häuschen) fallit bort och kvar har bara blivit den tyska bestämda artikeln das, försvenskad till dass. NEO har ”hist.: sedan 1889.”   Danskan har das med samma betydelse. Ordet var vanligt på ute- och torrdassens tid, då det var ett (litet) hus man gick till för att dassa. Där kunde man träffa på råttor som smörjde kråset med skiten och som ibland var så ivriga efter godbitarna att de inte kunde vänta tills de fallit ner i tunnan eller burken, utan hoppade upp och tog dem innan de lämnat avlämnarens bak. Så här beskriver Tilander (1968) dessa dassråttor: ”Även råttor är begivna på mänskliga exkrementer. I ämbaren av trä eller metall, som brukas i avträden, kan man ej sällan se stora råttor kalasa. Dylika råttor kallas dassråttor, ett ord som överfördes på människor som gärna blandade sig i och sökte uppsnoka skvaller, förtal och löst prat och föra det vidare.”

De gamla utedassen var i regel försedda med två eller flera hål. Två hål var regel och i större hushåll gjorde man dem talrikare. Kollektivavträden med upp till tjugo hål var inte ovanliga. Så här skriver Frykman/Löfgren (1979) om dessa gemensamhetsdass: ”Det var en intimitet med en viss naturgiven lockelse som dessa kollektivavträden erbjöd. Här förenades man med andra i närhet till den egna kroppen. Kanske var den gemenskapen lättast för barnen att etablera. Barnen som ännu inte anammat det program som innebar att man måste skilja ut det fysiska från det sociala. — Vill du gå med på dass? var en vanlig fråga barnen emellan i min mors uppväxtmiljö på ett lantställe i Roslagen. Eftersom barnen inte var helt ovetande om vad anständigheten och blygsamheten krävde, maskerades frågans ’ofina’ ord med hjälp av förkortningen V D G M P D — ett noa-namn så gott som något.”

Sandro Key-Åberg (1970) beskriver målande ett utedass svanesång: ”Jag är ett gammalt utedass där ingen skitit på länge. Jag minns de sista och höstliga besökarna, svampplockaren i basker och med smörgåspaketet i fickan, andtruten och överraskad av lössläppta och strilande behov, den gamla kvinnan med sina torra och tunna små skitar och sin enda utdragna, jämrande och klena lilla fis.” Skånskan har dass; utomhusdass men också om klosett, toalett i allmänhet. ”Di sier de ska finnas dass me vatten, fast att hur de går te, de vet ja inte riktet — kannse släpper di’et i nån balja eller så.” (Ohlmarks 2004)

Dasset var centralpunkt för det öppenhjärtiga samtalet. Där avhandlades stort som smått, avspänt och fritt, på ett sätt som var otänkbart utanför dess väggar. På dasset fanns också plats för en lössläppthet som annars knappast förekom ens i sängkammarmörkret hos gifta par. Där, men bara där, kunde man och kvinna sitta tillsammans med byxorna nere och tala förtroligt om de mest intima ting. Och bara på dasset kunde jag som barn (1940-tal) få en aning om hur min mor såg ut under ett annars ogenomträngligt pansar av underkjolar, korsetter och halshöga och fotsida klänningar. Det var också på dass som jag för första gången fick se min fars kön fullt exponerat. På dass öppnades alla förskansningar, bröts alla kyskhetssigill och jag kunde öppet beskåda och höra allt sådant som vid alla andra tillfällen var förbjudet och tabu. På dass kunde vuxna uppföra sig som barn och barn känna sig delaktiga i vuxenlivet. Bara på dasset kunde man leva ut sina innersta tankar och känslor utan risk för att stämplas som syndig och snuskig.

Så naturlig var denna uppdelning mellan den frihet i sexuellt avseende som rådde på dass och den ofrihet som härskade utanför dess väggar att ingen någonsin ifrågasatte den eller försökte vidga eller inskränka denna frihet utanför dess givna ramar. Samma mor som ängsligt såg till att varje blusknapp var knäppt även när hon och far var ensamma och som noggrant undvek att vidröra sin lille sons kön när hon badade honom, samma mor kunde på dasset, med underbyxorna hängande runt benen och med brösten framskymtande i det oknäppta bluslivet, torka av både grabbens stjärt och pillesnopp efter välförättat värv. Skulle någon ha påpekat det egendomliga i detta beteende, skulle denne någon ha mötts av total oförståelse. Ingen skulle ha sett något motsägande i denna tingens ordning som var lika fast i människors vardag och medvetande som det faktum att man varje kväll gick till sängs och varje morgon steg upp igen. Men precis som man varje kväll ansåg det för givet att fredad gå till sängs och varje morgon lika skyddad stiga upp igen, så hade den frihet som rådde på dass sin gräns. Öppenheten fick under inga förhållanden missbrukas. Man kunde sitta där på dasset halvnaken och prata om det sexuella på ett sätt som om en fortsättning var möjlig, men att därifrån gå till handling var fullständigt uteslutet. Den som bröt mot detta tabu och utnyttjade situationen gjorde sig skyldig till en sån oförlåtligt kränkning att han eller hon för evigt stöttes ut ur familje- och dassgemenskapen.

2 gå på dass, föraktligt om samlag, enligt följande fall presenterat i tidskriften Cupidzero (6/91): ”Makar i 40-årsåldern, 3 barn, 10-årigt äktenskap. Hustrun finner mannen vara en svag och oduglig stackare, som alltid misslyckas, och hon retar sig över sin tunga arbetsbörda och över hans snobbighet. Mannen anför mot hustrun att hon är stursk och egensinnig, överskattar sig själv och är karlhatare. Beträffande det intima samlivet anför han: — När man gått igenom hela schemat några hundra gånger från ett ’jag är trött i kväll’ eller ’jag mår illa’ eller ’är du inte färdig snart’ och ideliga pustanden och stönanden samt slutligen ögonblicklig upprusning ur sängen under utropet ’usch’ eller ’fy, va äckligt’ och inte heller att förglömma ’ja, nu har du väl gått på dass för den här veckan’ ja, då advokaten, då är det inte roligt att vara gift och i synnerhet inte gift karl.”