(dial o so) sexuellt liderlig och kåt kvinna. Se också skam och hynda samt tacka.

(sl) kalsonger man måste återanvända smutsiga för att man inte har några rena att ta till. Se även kallingar och skam.

se under kapsel och blygdkapsel.

(dial) oanständigt tal. Därav skamtala sig; tala skamligt och oanständigt.

1 (euf) könssjukdom*. ”Dessutom hade jag vid tre tillfällen fått skamliga sjukdomar.” (Het Semester 1967) 2 skamlig;  (sexuellt) oanständig. ”Hist.: sedan senare hälften av 1400-talet (Svenska Medeltids-Postillor).” (SO) 3  skamligt finger. ”Långfingret har sen gamla tider haft ett dåligt rykte. Romarna kallade det digitus infamis, dvs det skamliga fingret. Att peka mot någon med detta finger räknades som en mycket skymflig gest. Fingret betecknade en fallos i antikens värld.” (Tilander 1989) Se även under fula fingrar. 4 skamligt hus; bordell. "En dag när hennes mor var borta band hon ett linnekäde om huvudet, men tog inget annat ur hemmet och slog följe med en kvinna till Köln — en hon inte litade på; hon var rädd att bli lämnad till ett  'skamligt hus', men så skedde inte utan hon kunde ansluta sig till beginkolonin." (Blomkvist 2019 s 116)  5  skamligt språk; fult, opassande språk. "Precis som på alla andra helgdagar var allt arbete förbjudet och det var viktigt att alla förde ett nyktert och kristligt leverne. Festande, lekande, fylleri och skamligt språkbruk var bannlyst." (Karlsson A & A  2017 s 74-75) 

(lmo) kuk. Jämför påle.

se klitoris.

(åld) av skam och tyg*; redskap, don. Könsorgan. ”Jaja, sade gumman. De har nuförtiden icke hårstråt på skamtyget, förrän de låter ligga när sig. Jag trodde den där var jungfru Maria själv, jag, och var så säker på henne.” (Hallenstierna 1972/ 1700-t)

(euf) i norskans ”antydning til skandale midtskips”; om graviditet. Bergman (2007) pekar på att betydelsen obehagligt utseende, en allmän förargelse finns ”i det svenska förstagångsbelägget i latinsk form från 1600-talet”. Och han citerar: ”Förbiudes alfwarligen att inga Pijgor fördrista sigh att läggia sig uthi Lador om Sommaren med drängiarna, hwar utaf kan förorsakas undertijden ett stort Scandalum”.

(eng) hora, enligt kidish.se.

(åld) syfilis. "Här får 12 á 14 bönder dröppel och skanker varav tal går i hela staden om Serenii (Biskop Serenius) religion. " (Linné [1700-t] 2022 s 147) Se vidare under könssjukdomar.

(sym) fitta.  Försvarsanordning. ”Men han tyglade med ena handen sin obändige fåle och lät sin katapult* gå i ställning framför min skans, varefter han stack dess huvud i min jungfrugrotta*.” (Chorier 1967)

 fornsvenska skap; könsorgan, samma som isländska skap; beskaffenhet, gestalt. Forndanska  skap och isländska sköp. Söderwall (1895) har skap; manslem och citatet "twa adror som på skapith sittya." (Läke-och Örte-Böcker. Utg af G. E.Klemming 1883—1886)

Bildning til skapa. Ordet används mest om hästar; hästaskap, hästaskak, men även om människor. SO har ”skap; hudveck kring främre delen av penis hos husdjur särsk. häst” och ”hist.: sedan senare hälften av 1300-talet”. (Hästläkedom i En Antecknares Samlingar)”.

Skap återfinns i Magnus Erikssons landslag (1350) angående äktenskapsbrott, som skulle straffas på följande sätt: ”Då skall snara läggas om skap hans och på henne stadens stenar och så skall hon honom omkring staden leda och sedan staden försvärja.” Med andra ord så band man ett rep kring mannens lem i vilket kvinnan ledde honom runt staden, själv skrudad i två stenar som hölls samman med en kätting och lades över hennes axlar. ORB har ”skape; könsorgan hos djur samt skápe; könsorgan hos häst och tjur m fl och skapar; könsorgan manligt, möjligen eget påhitt av en man som förklarade åkomman för syster Signe Olsson med: ’Je ha ont i skapara’.”

Ivar Lo Johansson har i de s k Passionsnovellerna  som börjar med Passion Älskog (1968) och avslutas med Lastbara berättelser (1974) någonstans med ordet skap för kvinnans könsorgan. Min sagesman (f 1945), som tipsat mig om ordet men inte var det återfinns,  minns följande: "Episoden är i alla fall att en man smyger sig på en halvsovandes fjälla som är i sin säng. Han viker försiktigt upp täcket. Ser då hennes skap."  

(sl) 1 kuken som skapare av nytt liv, glädje, sorg, tårar och skratt. 2 (mild svr) du min skapare; herregud.

(euf o åld) könsorgan, med vars hjälp något blir till. ”Och med det samma förde jag och lyfte upp kläderna framtill med ena handen och knäet med den andra, så att jag som stod nedanför såg hennes skapelseverk i all dess fullkomlighet.” (Hallenstierna 1972/1700-t) Se även verk.

(för sl) håll käften!

fornsvenska  skarn; smuts, träck, ett gemensamt germanskt ord med samma rot som skära; utskilja. "Hist.: sedan förra hälften av 1400-talet (Östnordiska och latinska medeltidsordspråk).” (SO) Ursprungligen ”något utskilt”. I äldre nysvenska var ordet vanligt och användes i en rad sammansättningar, där vi nu har 1 smuts eller skit, t ex skarnfläck, skarnhus och skarnvatten. Numera mest i högtidliga, poetiska och bibliska sammanhang. 2 sköka, hora. Detta enligt SAOB, som också har den kollektiva betydelsen pack, slödder, patrask och om enskilda skurk, avskum, usling, kräk, stackare. "Jag har då friat det lid’liga skarnet,/ Vågat för henne båd’ ryggbast och hull,/ Och slagit de hjeltarna kull.” (Bellman F E nr 35) "Nils hötte åt Borgars broder, som också var i stugan. Han hade sagt att de båda bröderna var skarn (kräk) och skällde Elin för att vara en 'skittäva'." (Karlsson A & A 2017 s 105) Skarn förekom också i sammansättningar som djävulsskarn, människoskarn och hundskarn. Se även täva.

(dial) fans öga, ont öga. ”Också fruktar man högeligen ett skarnskt auga må få se garnen och därva doningarna (förgöra redskapen).” (Tilander 1989)

(dial) de skarpa uttrycken; kraftuttrycken. (OFVG)