(dial) ”benämn på dålig konjak” (OFS)  Jämför kucku.

(dial) enligt OFS 1 ändtarmsöppning och yttre könsorgan på ko. 2 (svr) dra åt Kuddarshål (åt helvete).

(dial o barn) kopiss. Här mjölk. (OFS) Kudd (dial); ko.

(sl) position för homosexuell/heterosexuell kvinna/man som tas bakifrån liggande på magen. Även i uttrycket få henne/honom att bita i kudden; i ett försök att dämpa samlagsljuden. Efter engelskans pillow-biter med samma betydelse. Jämför kudde (2).

(sl) även (lycko)kuddar, myskuddar, värmekuddar.  1 en mjuk kvinnobarm som mannen lutar sitt huvud mot. I Evert Taubes (1890—1976) Oxdragarsång heter det bl a ”det finns ej bättre kuddar än hennes mjuka barm”. Hos Nin (1990) talas det om en annan sorts kudde, nämligen den ”kvinnors mjuka kärlekskudde” som ”genomträngs av mannen”. 2 bita i kudden; gör den som blir knullad bakifrån. Jämför kuddbitare. 3 kudde som hjälpmedel vid onani. ”Onani: jag brukar ’grensla’ en kudde eller en hoprullad bunt kläder eller till och med en tvättsäck. Jag rider den som man rider en häst och trycker ned och reser upp i rytmiska rörelser och pressar hårdare och hårdare. Jag kan göra det naken eller med kläderna på.” (Hite 1977) 4 (sym) kuk. ”Nu gungar de på havets botten omslingrade i döden med kuk i fitta, slev i gryta, kudde i kuddvar.” (Nine Christine Jönsson, Kärlek 4/1965) 5 rövhalva. ”Hon knådade det mjuka hullet mellan sina händer, innan hon tvingade de båda tvillingkuddarna från varandra och exponerade flickans stjärthål ...” (de Ville 1968) 6 könshår. ”Han kände med välbehag hennes fasta, varma blygdläppar och den sammetsmjuka hårkudden ovanför.” (Salten 2009)

(dial) kofitta. Kudd (dial); ko.

(dial) korumpa. (OFS) Kudd = ko.

(sym) fitta, knullgummi.  Överdrag för kudde; örngott. Se också kudde (4).

(sl) kondom, enligt svensk läkare bosatt i Basel men uppvuxen i Göteborg. Roger Hansson i Järfälla berättar att han hörde ordet i Lund i slutet av 1960-talet. En av sagesmännen var en infödd skåning i 60-årsåldern. I ett brev från hallänning och fyrtiotalist numera bosatt i Lund nämns också ordet kudong. "Modellerna krävde kudong före imissio penis i rectum." skriver han.

förklaras hos Delilah/Flodman (2007): ”Slidmynningen och vestibulum omges av bäckenbottenmusklerna och av en ring av svällkroppsvävnad som kallas den vaginala kuffen.”

se cujon.

1 ordet kan kanske härledas från franska coq och engelska cock, från latin coccus; tupp, i sin tur bildat av latin coco coco; kuckeliku. ”Hist.: åtm. sedan ca 1650.” (SO) NEO har ”sedan ca 1865”. Arango (1989) menar att det är den upprättstående tuppkammen som gett kopplingen mellan cock och kuk. Andra ser tuppen, som ju dagarna i ända sätter på hönor, som en typisk manlighetssymbol. Ytterligare något som kopplar samman tuppen med vårt ord är ju dess läte: kukeliku.

Ordet cock uppträder första gången mot slutet av 1400-talet, då i betydelsen tapp, kran. Om detta med 1400-talet stämmer kan cock inte vara ursprunget till vårt kuk eftersom ett ord kukr* finns belagt redan på 1000-talet. Däremot kan tuppen fortfarande vara med i bilden då kukr, enligt den danske runologen Michael Lerche Nielsen, är ett gemensamt germanskt, troligen urgammalt ord med koppling till kokkr; tupp.

Enligt Oxford English Dictionary (OED) är det fråga om ”ett utloppsrör som tjänar som en kanal genom vilken vätska passerar och som har en anordning med vilken vätsketillförseln kan kontrolleras, stoppas eller sättas på”. Likheten mellan en tupps huvud och denna kran är påfallande, liksom naturligtvis kranens form och funktion har sin givna parallell i kukens.

Så här motiverar Stolpe (1984) denna cockteori: ”Som alla vet heter ’kran’ (sådan som finns i badrummen) på danska hane. Det är naturligtvis en bild hämtad från fågelvärlden. Alldeles som i danskan har i engelskan tuppen på lagårdsbacken fått låna namn till (vatten)kranen. Denna cock, kranen, har i sin tur fått tjäna som bild för den manliga tappen, här kallad frodlemmen. Och därifrån kommer så vårt runda three-letter-word. Lånet kanske har förmedlats genom de starka skotska inslagen i vår armé vissa perioder.” Se även tupp (hane) och kran.

Lindström (2002) menar att ordet kuk ursprungligen skulle kunna betyda tupp eller kuk, men reserverar sig med ett ”säkert är det inte”. Och han fortsätter: ”Vad har fåglarna gemensamt med manliga könsorgan? Sannolikt handlar det om deras ofta karakteristiska framskjutande av huvudet. Tuppen har ju dessutom en stor röd kam”.

Språkvetaren Bo Bergman menar att ordet är mycket gammalt och från början troligen en sorts eufemism. Enligt honom är kuk (norska kuk, danska kug) känt sedan medeltiden då det också förekom som manligt öknamn: Kuk(e)r. Bergman anser att vårt ord troligen är släkt med dialektordet kjuga, kjuka (tjuka) och kjuk (tjuk) som i svenska och norska dialekter betyder bl a liten klump, kotte och trädsvamp. Bo Bergman (2007) menar vidare att: ”Det finns åtskilliga svenska ortnamn Kjuk, Tjuk, Kjuge och Kjugekull som är bildade till kjuk, och då syftar namnet på en förhöjning i terrängen”. Glenn Welander från Lidköping berättar i ett mejl (30 jan 2014) att ”utväxt på träd, heter på min västgötska dialekt från Varaslätte: knôrvel. Som onekligen låter som samma sak”.

I boken Kukkunskap (2002) menar Stefan Laack att ”ordet härstammar från det fornnordiska ordet kukker som betyder utväxt på trädstam och som i det här fallet då skulle kunna tänkas åsyfta könet som utväxt på kroppen”. Också Holm (2000) anser att det är svensk dialekt kjuka, ibland språkhistoriskt oriktigt skrivet tjuka, i betydelsen en sorts svamp på träd, som är ursprunget till vårt ord. Ordet är också besläktat med isländska kjúka; knoge, klump, knöl och svensk dialekt kjuk (tjuk); hövolm. Holm nämner också i sammanhanget ”att till grund för ortnamnen Kjuk osv ligger appellativ med betydelser som ’kulle, (rundad höjd)’ od.” vilka, enligt samma källa, ”hör till urgermanskt keuk- med betydelsen ’utväxt, klump, knöl’ m m. Avljudsformen kuk- (med kort -u-) föreligger i de norska dialekternas kokull ’kotte’.” Vidare menar Holm att förlängsstadiet kuk- gör sig påmint i svenska kuk; penis. ”Detta ord är tidigt belagt, nämligen redan på 1390-talet som vedernamn på en viss Aslaker i Kville i Bohuslän. Nära besläktat, sannolikt identiskt, är isländskans kukur ’exkrementbit, lort, skit’, ursprungligen ’klump, ngt utskjutande’ och dylikt.” De växlande germanska avljudsformerna, keuk-, kuk- hör till den indoeuropeiska roten geug-, gug- (att vara) böjd. Detta visar menar Holm, att ”ordet kuk ’penis’ kan ifråga om aktningsbjudande anor väl tävla med fitta och knulla”.

Mot denna teori vänder sig Bengt af Klintberg (1998) som anser att om den vore riktig, så borde man kunna kräva att kjuk, kjuka åtminstone någonstans i norska eller svenska dialekter fanns bevarat i betydelsen manslem. Men så är inte fallet enligt af Klintberg.

Karin Milles (2010) hänvisar till Gösta Holm (2000) och antyder att ”Forskarna skymtar det [kuk] redan i de indoeuropeiska urdimmorna, någon gång för femtusen år sedan, eller mer. Antagligen syftar ordets urfader geug på någonting böjt. Några tusen år senare syftar det urgermanska ordet keuk på en klump, knöl eller utväxt av något slag. Åren går, uttalet förändras till dagens kuk och det används framförallt om det manliga könsorganet.” Se också guk, gåk.

Signaturen Oluf opponerar sig i Namn och Nytts brevlåda (DN 21/11-1985) mot teorin att ordet kuk har med tupp att göra och anser att det istället är göken, cuculus på latin, som är namngivare. ”På engelska heter gök cuckoo. Andra har påpekat att kuk är lånat från engelskans cock, men det är fel då ordet är en gammal nordisk bildning. Däremot är engelskans fuck; knulla, identiskt med norska fukke och svenska focka; stöta, fösa, knulla.” Enligt ölänningen Lars-Gunnar Andersson (f 1935) lär det finnas ett gotländskt dialektord kukenkuk om göken.

Även Bengt af Klintberg är inne på att göken är namngivare. ”Min egen tolkning är att ordet ’kuk’ faktiskt har sitt ursprung i en folklig fågelsymbolik. Men det är inte tuppen man har tänkt på utan göken. I danskan finns det två ord för gök, det ålderdomligare gøg och det betydligt frekventare kuk (i bestämd form kukken). [...] Det finns inte belagt att något av orden har använts om det manliga könsorganet i danskan. [...] I norskan, däremot, möter vi kukken som det vanligaste folkliga ordet för manslemmen.”

Däremot har det tyska ordet för gök Kuckuck och Gauch, i bl a Schwaben och Mecklenburg, används som benämning på mansorganet. Detta enligt det tyska uppslagsverket Handwörterbuch des deutschen Aberglaubens, som innehåller ett rikt folktromaterial om göken. Också i Sverige finns bevis för att göken, i formen gucku, har använts om manslemmen bl a i Västmanland och Dalarna. I Fula Visboken (1977) finns följande visa, som lär sjungas än idag i Dalarna: ”Stjinnbracka me lucku/ där inunder sitter gucku.”

Men varför har just göken fått människor att associera till sexuallivet? Så här förklarar Bengt af Klintberg detta samband: ”Det kan knappast vara dess egenskap att lägga sina ägg i andra fåglars bon; det är ju gökhonan som gör det. Nej, det måste vara det som alla människor, förr som nu, har fäst sig särskilt vid hos göken: dess rop. [...] Om något fågelläte illustrerar kroppsrörelsen ’in-ut, in-ut, in-ut’, så är det gökens. Inte underligt att den har satt igång fantasin hos folk och fått låna sitt namn till mannens ’hemliga ting’, som man sa förr när man ville vara anständig.” (1998)

En annan möjlighet, som Bertil Strandman gjort mig uppmärksam på, är att vårt ord skulle kunna härledas från latinets cucumis; gurka, engelskans cucumber. Här finns ju kuklikheten både i det latinska ordet i sig och i gurkans form.

Vårt ord förekommer i en rad slanguttryck som ”kuken i örat (armhålorna, munnen)”; förspel till knull, och ”kuken i vädret”, ”kuken står i regnbågens alla färger”; ståkuk. Vill man berömma någon, säger man att ”det är kuk i honom eller henne” och motsatsen ”det är ingen kuk(a) i honom eller henne”. Man kan också säga att ”någon är en riktig fitta för att det inte är någon kuk i honom”.

Från H A (manlig pensionär) i Gävle kommer kukbollen; penisollonet och kukbusken; hårväxt kring kuken. Vidare från samma källa: kuksnor, kukspy, kuksås; sperma samt kuksåsmagasinet; pungen med testiklar. ”Det är skönt med kukspyt, Gudrun gillar det. Ibland sprutar jag hela ansiktet fullt på henne, det tycker hon om.” (Bengt Martin, Kärlek 4/1965) Byrman (1989) har ”hon har fått för mycket kuk”, så att hon oavsiktligt blivit med barn.

Idag är det få som reagerar på t ex ett litterärt bruk av ordet kuk, men det har varit annorlunda. Så hudflängdes Vilhelm Moberg (1898—1973) för följande rader i sin Utvandrarna (1949) och han vågade inte visa sig på länge i sin hemsocken i Småland efter all den uppståndelse som denna frispråkighet vållade: ”Hora för dej, kyrkvärd? Va sa du te mej förr i världen? När du kom hem te mej mä riksdalern i ena handen och kuken i den annra ... Va sa du de gångerna? När du ville att jag skulle lägga mej på rygg en stunn åt dej? Då va du beskedli! Då tiggde du och ba och va vänslig! Då dög jag åt dej. Då dög horan!”

Men Moberg var långt ifrån den förste svenske författare som vågade använda sig av vårt ord i en litterär text. Redan på 1600-talet översatte Georg Stiernhielm — den svenska skaldekonstens fader — poemet "konung Ludwiks bröllopsskrift i Frankrike” där det bl a talas om ”en fransk kuk och en spansk fitta”. För ett utförligare referat av poemet ifråga se under knulla. Stiernhielm är också upphovsman till följande lilla epigram: ”Den som hafuer een starck hand/ Reen Muun, keck kuk, och gott förstand/ Han fahr wäl, ehuar han fahr, vthi all Land.”

Ungefär samtidigt som Stiernhielm skrev detta poem, dök vårt ord för första gången upp i en ordbok. Det rör sig, som Lars Holm (1986) påpekar, om De sena tilläggen i Swedbergs (otryckta) Swensk Ordabok (1720-t), där bl a Kuk finns med och förklaringen ”pudendum virile*”.  År 2009 såg Lars Holm till att ordboken kom i tryck. En av de få ytterligare ordböcker, fram till våra dagar, som tagit upp vårt ord är prosten och språkforskaren Johan Ernst Rietz’ Svenskt Dialektlexikon (1862/1867), där det förklaras med ”membrum virile*”. 

Ord uppfattas olika beroende på sammanhang. Detta gäller inte minst våra s k fula ord, vilket bl a följande inlägg från en 24-årig man ger en antydan om: ”För de flesta av orden gäller ju att de har olika laddning beroende på sammanhang. Om en förbannad kollega skriker ’din djävla kuk’ så blir i varje fall inte jag så glad, men om en tjej viskar det sensuellt i mitt öra så är det en annan sak.”

Opassande bokstavskombinationer på svenska bilregistreringsskyltar: CUC, CUK, KUC, KUG, KUK, KYK. Se vidare under fula trestavingar. Detta visar hur värdeladdat ordet är. Ett i talspråket vanligt förekommande, och av alla känt ord, är i officiella sammanhang ett av de mest opassande. 2 (sl) dra, smeka kuk; onanera. 3 (sl) suga kuk; om oralsex. 4 (sl) få kuk; knulla och få kuk i munnen (för sl) tystna. 5 (sl) kuk; lesbisk. 6 (so) till man i sammansättningar som kukdjävel, kukhuvud, kukmåns, kuknisse, kukskaft, kukskalle, kuksugare och kukevall, kukuvall (hanrej), samt till kvinna i kuktrumma. Uppgift från Svahn (1999).

Uttrycket kuka ur (sl) spåra ur hörde Anders Egerö (f 1944) i Saltsjöbaden i sin ungdom ”på 60-talet, eller möjligen slutet av 50-talet”. Betydligt tidigare än det 1980-t som anges i förra upplagan av denna ordbok. ”De jävlarna kukade ur! larmade Kajsa. Det här är en världsnyhet och morgontidningarna har redan gått i tryck.” (Drougge 1997/2003) Helena Streijffert i Göteborg berättar i ett e-brev (1 maj 2015) att hennes man som var u-båtsofficer hade hört uttrycken kuka ur och kuka på i samband med laddning av torpeder. OFS har kuk; kraftord eller svordom, kuka ur (dial); halka eller glida ur samt kuksugare om liderlig kvinna och homosexuell man. Jämför kukslickare. I förortsslang  finns har do kuk (so); är du karl! samt  få kuk; få stryk, förlora eller åka fast och min kuk; jag svär/lovar! aldrig i livet! och när kuk har namnsdag dvs aldrig.

I projektet Ordet är fritt-etthundrasextionio människor. Etthundrasextionio personliga ord (2014) presenterade jag ordet som följer:

”Mitt favoritord får bli det ord som alltid saknades förr i ordböcker mellan kujon och kukeliku. Inte för vad ordet står för utan för vad det går för. Det här lilla ordet, bara tre bokstäver långt, har en märklig historia. Det är gammalt, mycket äldre än vad språkforskarna velat ha det till, och det har överlevt både förföljelser, förvanskningar och förvisningar i  flera tusen år. Ord kommer och går men mitt favoritord består. Även om det så bara presenteras som k . . . eller enbart med - - -  så råder det inget tvivel om vilket ord som avses. Vem vet idag vad mentula står för eller ens vad en manslem är, men säg vårt lilla ord och alla från forntidens vikingar till nutidsmänniskan vet vilket ord som avses.”

Som avrundning på kukpresentationen  bjuder Språktidningen  (4/2022) på följande  felaktigt autokorrigerade höjdare i  Mats Karlssons artikel Därför rättar mobilen så fel. "Ett svårslaget dubbelfel drabbade en man som skickade sms om ett damlag i handboll: ´Hej vi får ihop ett samlag denna vecka. Torsdag klockan 8. Jättekuk'!" 

se kuk (6).

(sl) knulla. ”Knulla mig...knulla mig...bra...bra...bra! ropade jag, ludra mig ...kuka mig... (Salten 1983) Jämför cocking  (eng sl) av cock; kuk.

(lmo) sägs om den som är beroende av kuk.

(euf) av misstag är man på väg att säga ett ”fult” ord, men rättar i sista stund till det genom en snabbreträtt via en nonsensändelse. ”Varenda karlslok, som befinns äga en klädtrasa på sig inom dessa gränser, döms att mista sin ku-kakaka.” (Swinburne 1983/1900)

(lmo) skämtsamt/elakt om namnet Lukas.

(sk) extremt promiskuös* (speciellt kvinnlig) person. Se även tröska. Slangopedia se har förklaringen: "Person som skördar manliga sexpartners i samma takt som en skördetröska avverkar ett fält".

(sl) kallas den  som är utrustad med kuk.