(sl) kvinnobröst. Se vidare topp, toppar.

(sl) homosexuellt knull.

(sym) i bara skinntröjan; naken.

(sl) kvinnobröst. Se även väska (3).

(dial) sägs den vara som i Västerbotten  plågas av utsot; diarré. (Rietz 1867) Dialektform av skitsjuk?

(so) dra åt helvete. Jämför med engelskans fuck you. Se under fuck.

(sl) liten hund i koppel.

1 urgamla välkända ord i de germanska språken. I fornnordiskan hette substantivet skitr och verbet skita. Skit  ”hist.: sedan 1596” och skita ”hist.: sedan 1400-talet (Skrå-Ordningar)”. Båda uppgifterna från SO.  Söderwall (1895) har  skita och skythit; cacare*. Engelskan har shit, tyskan Scheiss och scheissen, holländskan schijt, schijten. Samtliga dessa former går tillbaka på ordet skitan; avskilja, avsöndra, till en indoeuropeisk rot skeid; skilja, klyva. Det är således fråga om samma grundbetydelse som i exkrement och skarn. Besläktat med latin scindere; klyva, riva sönder. På längre håll är ordet också besläktat med grekiska skatos.

Under medeltiden användes skit, skita obehindrat, men vid tiden för renässansen får man börja vakta sin tunga och under 1800-talet kom ordet ur bruk, åtminstone i skrift. I artikeln De små ordens storhet (Språktidningen 8/20) berättar Olle Josephson att "August Strindberg och Hjalmar Söderberg är de enda som årtiondena kring 1900 någon enstaka gång vågar skriva skit". Under 1700-talet blev former som sk-t och s--a vanliga och indikerade tabu. Så här uttrycker Bellman det i Fredmans sång nr 54 (1791) ”Huru går det med krediten?/ Strunt, sa Bachus i den sk---n!/ Den är i putten/ Strunt i hela tutten!/ Men vad sägen I?” Om det nu inte var så att strecken i sk---n satts dit efteråt av någon klåfingrig och moralvaktande 1800-talstolkare förstås, vilket var vanligt förekommande. I ett brev från August Strindberg, 26 juli 1905, till Carl Larsson i Sundborn heter det: "Dock, visar det sig att Storsvenskarne äro för lata att söka malm, så må Tysken ta den! (Obs! Punsch-mopsarne i Riksdan vilja hem och dricka punsch, därför s—r dom i Norge!)" (Meidal 2022 s 259)

I amerikanska ordböcker fortsatte man att skriva sh-t och s---, om man inte uteslöt ordet helt, ända fram till 1961, då ordet shit för första gången framträdde ocensurerat i en ordbok. I SAOL debuterade skit, men inte skita, i den tionde upplagan från 1973. Trots att det handlar om naturliga ting, som inte kan förknippas med något skamligt, så har kroppens avfallsprodukter aldrig stått särskilt högt i kurs. Det är därför inget konstigt att skit enbart eller i olika sammansättningar kommit att användas om skräp och strunt i allmänhet, och om obehagliga personer. ”Ordet skit har liksom engelskans shit fått ett antal olika betydelser förutom att beteckna en person man ogillar. Redan 1621 kunde man använda skit om struntprat, inte ett skit har sitt första belägg 1755, år 1795 kunde man bevisligen tala om någon som hela skiten, och 1983 kunde dåvarande finansminister Feldt på sitt anteckningblock skriva: Löntagarfonder är ett jävla skit/ Men nu har vi baxat dom ända hit.” (Ljung 2006) "Ett gammalt talesätt säger: 'Den, han är så snål, så han skriker när han skiter.' Med det menas att den som är riktigt, riktigt snål är ovillig att överhuvudtaget släppa ifrån sig, till och med sin egen skit." (Gustavsson,P 2021 s 153)

Skit- ingår i en rad skällsord som skit, skitapa, skitgubbe, skitstropp, skitstövel. Även som skällsord i samband med namn, t ex skit-Olle. Det kanske mest använda skällsordet är skitstövel och här har Östergren (1919) följande exempel: ”Raglade omkring från bord till bord å sa till var och en: Du ä en s. du är en s. och det gick bra, ända tills han kom till en, som va en s., den vart arg.”

Stolpe (1984) bidrar med en förklaring till ordets ursprung: ”Ett mindre allmänt känt exempel på nedsättande bruk av personnamn har vi i det däremot mer allmänt använda skällsordet skitstövel. Det låter ju inte alls som ett namn, men i själva verket går det tillbaka på tyska Stöffel < Stoffel < Christofer; Stöffel är belagt på 1600-talet.” Och Lindström (2002) fyller på med: ”Det är naturligt att man särbehandlar de kläder som används vid riktigt smutsigt arbete. Bland värmlänningar har jag ofta hört begreppen dretklä’r och dretstövlar (dret = skit). Kanske var även ’skitstövlarna’ ett begrepp innan de kom att användas om ur hedersynpunkt ’sketna’ personer.”

Andra negativt laddade skituttryck är t ex skitskraj, skitprat och skitsnack, som i följande Mailercitat: ”—Du är en skit, sade Whitey, det är just vad du är det, en djävla skit. Han höll tag i skjortan på grabben och sa: —Nå, vad var det du var? —Jag är en skit, sa grabben och var nära att börja lipa. —Jaha, sade Lydon, stava till det. Stava till skit. Grabben stammade: — S-j-i-t. Vilket gnägg det blev, tänkte Gallagher. S-j-i-t. Den dumma killen var så skitskraj att han nog sket i byxorna.” (1982/1948)

Idag är skit ett i stort sett allmänt godkänt ord, utom i avföringssammanhang, något som följande klotter väl illustrerar: ”Jag kom gående på en skitdålig landsväg en skitfin morgon. Solen sken skithärligt och mot mig kom en skitskön tjej iklädd en skittuff och skitliten miniskit, förlåt miniskirt. Vi stannade och började prata skit. Jag berättade en skitbra historia som jag tyckte var skitfestlig, men hon tyckte den var skitfräck och gick därifrån skitförbannad. Jag tyckte hon var en skitviktig liten skit och skitledsen satte jag mig ner vid vägkanten för att — bajsa.”  Kanske har den okände klottraren inspirerats av följande australiensiska nonsensvers  citerad i  Wayland Youngs  Eros Denied (1964): "I was walking along on this fucking fine morning, fucking sun shining away, little country fucking lane, and I meets up with this fucking girl. Fucking lovely she was, so we gets into fucking conversation and I take her over a fucking gate into a fucking field and we had sexual intercourse." 

Att det är en viss skillnad mellan skit, skita i avföringsammanhang och i överförd betydelse om t ex något värdelöst eller motbjudande, understryks bl a i den 1986 utkomna Svensk Ordbok där avföringsskiten betecknas som ”starkt vardaglig” medan överföringsditon ”bara” betecknas med ”vardaglig”. Ja, "överföringsskiten” kan t o m beteckna något positivt som t ex skitbra och skitsnygg.

I engelskan är shit en rätt grov svordom som man inte bör slänga omkring sig hur som helst. Men mest är det skit med skit. En stockholmskvinna förfasar sig över svenska språkets utarmning: ”Det vimlar av låneord och struntförnäma och tillkrånglade uttryck. Det förfärliga ordet skit stöter man ofta på i både rubriker och texter.” (DN 24/1-1982)

Och nog förekommer skit i snart sagt alla sammanhang. Bengt Sigurd (1983) presenterar en prefixens tio-i-topplista och där ingår vårt ord bland de fem vanligaste prefixen som, enligt Sigurd, är jätte-, super-, ur-, döds- och skit. 2 (sl)  klämma, släppa en skit; om fjärt och det som kommer efter. I Finland dålskit, dånskit även dånfjärt, om ljudlig fjärt. Torrskit (fisv) om fjärt i Österbotten. 3 (sl) analt knull i packa skit, som  Thorén (1996) menar är ett 1990-talsuttryck. 4 skit används ibland som svärord men som kraftuttryck har det inte mycket kraft kvar i sig, då det används så ofta utan att betyda något annat än jätte- t ex i skithäftig, skitsnygg. Ljung (1984) ger det talande exemplet: ”Skit jag trampade i bajset!” Andra skitkraftuttryck är skit mig i munnen! och skit på dig!  "Jag skiter i ära rykte och namn/ Jag skiter i kvinnornas ljuva famn och deras varma sänger./ Jag skiter i varmt, jag skiter i kallt,/ Jag tror fan jag skiter i allt./ Och skulle jag skita pengar och guld,/ Så skulle jag betala all min skuld, / Sluta arbeta och slita,/ Och bara sitta här och skita."  (Dikten har tillskrivits Gustav Fröding (1860—1911) men är mer sannolikt  ett dassklotter och förekommer i  flera versioner.)

Ulf Teleman berättar i tidningen Vi (12/83) om hur skit i hans barndoms Småland var lika fult som fan och helvete. Men, fortsätter han, ”när jag kom till Skåne upptäckte jag att där räknas det knappt som någon svordom alls”. I förortsslang finns uttrycket skiter björnen i skogen med betydelsen javisst, ja, självklart. På Åland finns  gå på skit för något som går åt helvete. Där finns också  skit å piss å gröna ärter förstärkande för skit. Ett vanligt uttryck är det skiter sig; det går åt skogen. 5  skita baklänges; spy. 6 klämma en skit; skita, fisa. 7 köra, åka på en skit; ha en könssjukdom. 8 skita knäck i spiraler; "vara  fruktansvärt rädd". (Dahlman 2012)   9 i uttrycket skita sig; gå fel, gå åt skogen, gå åt helvete. "Det sket sig sa den som sket på sig." Samtliga uttryck från 5-9 är hämtade från slangens värld.

(sl) enligt slangopedia.se rör det sig om avföring som är hård som knäck förorsakad av för mycket kaffedrickande.

1 (sl) avträde, dass. Enligt Bergman (1934) är skitan skolslang i Umeå och Härnösand, medan skitis är gångbart i Uppsala. Ett vanligt uttryck i sammanhanget är ”gå på skitan”. 2 skitan, skitarn (sl) ändtarmen och dess mynning. 3 bakdelen, röven som i sticka staken i skitan; om rövknull. ”Kom då, sötnos, älsklingen min, kom och ta mej i skitan!” (Görling 1962) ”Men hon vill ju för fan bara bli påsatt i skitan! skrek Calle.” (Drougge 1997/2003)

(åld so) ordet betecknar dels en person som skiter och fiser men används också som skällsord och betyder då usling, ynkrygg och klåpare. "Gjorde jag rätt så skulle jag slå dig, din gamle skitare!" /Karlsson A & A 2017 s 92)

(sl) röv, arsle. Se även box.

(åld) under en stadsvandring i Stockholm på temat ’snusk’ berättar byggnadsantikvarie Eva Larsson bl a om Dihlströmska arbetsinrättningen på Fiskargatan: ”Där hamnade folk som straffarbete, eller de som var för fattiga och inte kunde försörja sig. Därifrån plockades skitbärarkäringarna, ofta alkoholiserade kvinnor med halvdåligt rykte. Man kan förstå att de nog tog sig en sup extra när de skulle bära de där skittunnorna.”  "Rännilen, den bäck som rann där Birger Jarlsgatan går idag. Den kom uppifrån Träsket, en sjö som låg vid Jarlaplan och som senare fylldes med latrin* av en yrkeskategori kallad 'skitbärarkärrringar' för att slutligen försvinna helt. (Växternas Stockholm  SvD Kiultur 18 nov 2020) Se också chokladgubbe och käring.

(dial) ordet förklaras i följande citat ur Folksagan i Sverige (3 s 576): "Så råkade hon ut för en skitdy, en smutspöl. För att hon inte skulle smutsa ned sina guldskor, så tog hon och la brödkakorna i dyn och steg på dem." Se även dy.

(lmo) högt skitfall och lågt skitfall;  om långbenta resektive kortbenta personer. Även om höjden under bänken på utedass. Jämför dyngfall.

(sl) sägs den bli som lider av förstoppning.* 

(sl) 1 dasstömmare. "Små parvlar som gå i snödrivor och storm till skolan, medan brandvakten ännu sover på en avvisare och skitgubbarne bära tunnor på stång...! (Meidal 2022 s 54) Jämför Budapest och chokladgubbe. 2 allmänt skällsord till män. Se även gubbe.

(åld) dass, toalett. Ett gammalt, medeltida, ännu gångbart fast mindre passande namn, både för inom- och utomhusbruk. ”Hist.: sedan 1681.” (SO)  Se även under hus.

(sl) riktigt usel housemusik.