(sl) fitta. Se även mugg.

(sl) jämför skägg och mumma; en sorts tjockt sött öl, här att jämföras med fittsaft. Rietz (1867) har betydelsen ’cunnus’. (se do)

(sl) fitta. Se även mussla.

(sl) ett hår-mot-hår knull. Se även tussmöte.

(sl) supersnygg, sexig tjej. Se även orre.

(sl) fitta. Se även tårta.

(åld so) bedragare, förrädare. "Om skalk* var det vanligaster skällsordet under 1600-talet var skälm dess ständiga följeslagare. De stödjer och hjälper varandra och passar utmärkt bra ihop." (Inedahl 2023) Och Petter Inedahl ger exemplet från nyländska Ekenäs 1664: "Carl Henriksson tog en klunk öl och pekade sedan på borgmästaren. Du har tagit pengar från mig och inte lämnat kvittens, sa han. Så brukar skälmar göra. När alla tystnade fortsatte han: Du är inget annat än en skälm och gör vad en skälm skulle ha gjort."

fornsvenska skäma, skämma. Isländska skemma. Söderwall (1896) förklarar ordet med : "vanära, skända, kränka [en qvinna] och citatet: "marinus skämde wara dottor oc afladhe barn mz hänne."  (Klosterläsning. Utg. af G. E. Klemming 1877—1878.) 1 (dial) Rietz (1867) har ”vanhedra, lägra (en mö)”. ”Han har skämmt’na; hon har en pajke på bakken.” Swedberg (1720-t) har skemdt och citat från Bibeln 1703: ”Om ens prests dotter begynner till att bola*, den skall man upbränna i elde; ty hon hafwer skämt sin fader.” (3 Mos 21:9) Swedberg har också  skemma ena qwinno, stuprare foeminam.” (se stuprum) "Inom ett eller annat år hade han skämt 8 pigor med  barn; han blev stämd, en del slapp han lätt, andra svor sig ifrån och mente ej betyda." (Linné [1700-t] 2022 s 62)  Byrman (1989) har ”hon är skämd/har blivit skämd” och ”hon har skämt ut sig”; om kvinna som är moraliskt och socialt vanärad på grund av  föräktenskaplig graviditet. Se också utskämd. 2 (sl) skämma ut; prostituera.

(sym) ett  riktigt dåligt ligg* som man av någon anledning skäms för och önskar ogjort.

fornsvenskans skända; bringa på skam. Från tyskan, till skam; skämma ut,  vanära, fördärva. ”Hist.: sedan 1350 (Konung Magnus Erikssons Stadslag).” (SO) ”Ninas börd var fasansfull: hon var både syster och dotter till donna Schizza, som blivit skändad av sin egen far.” (Casanova 1936/1700-t) ”Men just som hon räckte honom brödet grep han tag i henne och sade: ’Kom syster ligg med mig!’ ’Nej, nej, min bror!’ ropade hon. ’Skända mig inte! Sådant får inte ske i Israel, gör inte något så vettlöst! Vart skulle jag ta vägen med min skam?” (Sam 13: 11-13, Bib 2000) Swedberg (1720-t) har skendare; struprator. Se stuprum.

(sl) enligt Langenfeldt (1947) ’förbereda coitus’ i  ”ta undan för höger eller vänster skänkel”. I SAOB förklaras skänkel som ”ben hos människa numera nästan blott om ben hos ryttare med tanke på dess användning såsom hjälpmedel för att (medels tryck eller lätta slag mot hästens sidor) påverka hästen vid ridning”. Från tyska Schenkel; ben, lår.

(sl) fotsvett. Jämför skänkel och vin.

 (sl) kräkas,  spy. Kanske från skäppa, en sorts rymdmått och uttrycket ha skäppan full: ha övernog att göra. Se även sjeppa.

(dial) kastrera*. (OFVG) Jämför skuren.

(dial) blotta sig. Även skaalm; ligga naken, skælme, blotta sig och skaalm; gå omkring naken, sitta brett med benen. Uppgift från ORB.

fornsvenska skøkia, skökia isländska skøkja och norska skjøkja. ”Hist.: sedan mitten av 1300-talet.” (BjärköaRätten Helsinge-Lagen) (SO) Söderwall (1896) har skökia och skökio hand; okysk menniskas hand och skökio son, skökiuson med förklaringen "skökioson ss oqvädinsord" (Skrå-Ordningar. Utg. af G. E.Klemming 1856). Ursprunget är omstritt. Wessén (1982) menar att ordet möjligen kan härledas från lågtyska schöke; sköka, hora. Ernby (2008) har ”omdiskuterat ursprung men ev. av medellågtyska schoke; vagina”. Hellquist (1980) ser bl a ett tänkbart släktskap med lågtyska schaken; ”röva (i sht kvinna) och scheken; lägra (en kvinna)”. SAOB har skeka; slinka, slyna, sköka.

Sköka är ett vanligt ord, t ex i bibelsammanhang. Välkänd är den babyloniska skökan, ”det stora Babylon, moder till alla skökor och skändligheter på jorden” som staden beskrivs i Uppenbarelseboken: "I handen hade hon en guldbägare, som var full av skändligheter och smutsen av hennes otukt. Och på hennes panna var ett namn skrivet, en hemlighet: det stora Babylon, moder till alla skökor och skändligheter på jorden." (17: 4-5)  Skökan är här en symbol för den hedniska världsmakten, främst då det romerska världsväldet. Esaias Tegnér (1847) använder sig av uttrycket I ett brev  till B von Beskow (mars 1841): "Jag har icke varit så overksam som mina vänner förebrått mig, ehuru jag visserligen är indolent och föraktar den Babyloniska Skökan som är och kallas publik."  Publik = allmän.

Swedberg (1720-t) listar en lång rad skiökoord, skiöka, skiökobarn, skiökohierta, skiökoklädnad, skiökolem, skiökilön och skiökiowisa. Följande bibelcitat är alla hämtade ur 1703 års bibel. ”De tänka intet der till, att de måtte wända sig till sin Gud: ty de hafwa ett sköko hjerta ...” (Hos 5:4) Bibeln 2000 talar om ”horisk anda”. ”Och si, der mötte honom en qwinna i skökoklädnad ...” (Ord 7:10) ”Weten I icke, att edra kroppar äro Kristi lemmar? Skall jag nu taga Kristi lermmar och göra dem till en skökas lemmar? Bort det! " (1 Kor 6:15) ”På den tiden skall Tyrus förgäten warda i sjutio år, så länge en Konung lefwa må, men efter sjutio år skall man sjunga en skökowiso om Tyro:” (Jes 23:15)

Enligt min enkät kring de ’fula’ orden (Oordboken 1989) verkar speciellt äldre förknippa sköka just med bibeln och kanske anser de därför ordet mindre vulgärt och stötande än t ex hora och luder. De yngre tillfrågade säger sig däremot ”inte veta någon som använder ordet”. (Ann-Eva 16)

I Apokryferna ur Gamla Testamentet (1975) heter det bl a i Syrak 19: 2—3: ”Vin och kvinnor leda förståndiga män på avvägar, och den som håller sig till skökor, han är besinningslös mer än dessa. Han skall bliva ett byte för förruttnelse och maskar, ja, en besinningslös människa skall ryckas bort.”

När Fritz Schultze yttrar sig i boken Om sexuell sedlighet (1897) kan det låta så här: ”Mina Herrar! Veten I hvad en sköka är? En sköka är en spottlåda för alla!” Medan Karl Fries i De unga männen och sedligheten (1902) antar att ”det är väl knappt någon ung man, som går fullt nykter, åtminstone första gången, till ett skökohus”. ”Följden blev att jag fick namn om mig att vara en sköka utan att smaka en skökas fröjder.” (Defoe 1944/1720)

(åld) sköka. Med hos Swedberg (1720-t).

(åld) prostitution. Skap står här för ”det att vara vad förleden betecknar”. ”Utbytet av sexuella tjänster mot betalning har haft många benämningar genom historien. ’Prostitution’, ’skörlevnad’, ’hor’, ’otukt’, ’skökoskap’, ’sexslaveri’ och ’sexarbete’ är några exempel.” (Skaldeman 2008) Se vidare under sköka.

(åld so) horunge*. (1500-t)  Se även horeson.