helvete
fornsvenska hälvite, häluiti, hälwitte. Enligt SO är ordet ”hist.: sedan slutet av 1200-talet (Westgöta-Lagen)”. Hos Söderwall (1888) förklaras ordet bl a med "det straff som efter döden drabbar de onde". Söderwall tar också upp hälvitis diävul; djävul i helvete och hälvitis hunder; åt helvetet hemfallen varelse. Ordet är bildat av fornsvenska hel, häl namn på det hedniska dödsriket och identiskt med benämningen på dödsgudinnan Hel. Ordet kommer av samma germanska grundform som tyska Hölle och är släkt med håla. Helvetet döljs i en håla. Vete är vite; straff, böter ett ord som fortfarande är i bruk, t ex ”det är vid vite förbjudet att beträda gräsmattan”. Båda leden är gamla inhemska svenska ord och sammansättningen kan rent formellt vara svensk. Det troliga är ändå att orden är ett lån utifrån, kanske från fornengelska hellewite eller fornlågtyska Helliwite. Orden har säkert hedniska anor, fast de fått ett kristet bruk. Från att ursprungligen ha betytt ”straff i dödsriket”, kommer helvete så småningom att beteckna enbart strafforten. Vanligt i förbannelser som ”drag, gå, packa dig åt helvete!” Detta ”åt helvete” är en ålderdomlig form och åt var förr i världen den vanliga riktningsprepositionen i uttryck som ”resa åt något ställe”. Ända till slutet av 1800-talet reste man inte ”till Danmark” utan ”åt Danmark”.
I Språkrådet på Twitter (11 juli 2017) påpekar Joakim Broberg i ett inlägg att uttrycket för i helvete används mer och mer och undrar om inte För helvete ochVad i helvete är de mer frekventa? Språkrådet svarar att För helvete är vanligare och den mer standardiserade varianten. Möjligen är för i helvete en sammanblandning av för helvete och i helvete. Ett annat vanligt uttryck i sammanhanget är det desperata (så) in i helvete! "Jag är så in i helvete förbannad att jag ser rött!"
I vardagligt språk omskrivs ofta helvete med förmildrande ord som helsefyr, helskota, helgotta, häcklefjäll, Häljeröd, Hälsingland och Hästrikland. Ordet är vanligt i våra tidiga bibelöversättningar, men är helt borta i 1917 års bibel. Där talas det istället om dödsriket och Gehenna. I Bibel 2000 finns dock helvetet på plats igen. När Petrus tillfrågades om han kände Jesus, förnekade han det, som bekant, tre gånger. När frågan ställdes tredje gången svarade han, fritt översatt, i nusvensk översättning: ”Men för helvete, jag har ju sagt att jag inte känner den mannen.”
Hellquist (1980) berättar att Helvete förr var ett rätt vanligt gårdsnamn. Från 1400-talets Västergötland finns gården Häluite. Ett alltför grovt namn under kommande sekel då gården döps om till St Heljevad. På samma grund blir stockholmska Helvetes gränd först till Helvetii gränd för att senare försvinna helt.
Chrispinsson (1999) menar att ”Namnet Helvetet betydde helt neutralt väderstrecket norr.” Helvetets namn gavs ofta till avsides liggande gårdar och gränder, som präglades av elände och fattigdom. Holm (1964) berättar om general Sven Lagerberg (död 1905) som var känd för sitt mustiga språk. Han kallades allmänt för Sven i Helvete efter en händelse då hans yngre bror vid en inspektion tilltalat honom med förnamn i stället för titel. Generalen avsnoppade honom med orden ”Sven! I helvete!”
Ett lustigt exempel på hur helvetiskt fel det kan bli när en tolk inte är med på noterna, ger en artikel i SvD med rubriken ”Svensk tolkning ligger efter” (20/2-1995). Där berättas om den tolk i Strasbourg som istället för en ”schweizisk debatt” översätter med ”en helvetisk debatt”. Helvetisk ”hist:. sedan 1740”. (SO)
(lmo) kallade, enligt Chrispinsson (1999), 1400-talets präster den tygöppning som uppstod när kvinnorna lyfte armarna så att man genom tunikornas vida armhålor kunde ana kroppen.
(fi) ett av finskans fem huvudsvärord. Övriga är jumalauta (Herre Gud), perkele (djävlar), saatana (satan) och vittu* (fitta).
(isländska) helvetes jävla jävlar. Ett snabbt klassiskt budskap på många islänningars protestplakat när de under den finanskris som utbröt 2008 samlades utanför alltinget och gav uttryck för sin besvikelse, ilska och hopplöshet bl a genom att högljutt banka med slevar på grytor och kastruller.
(sym) fitta.
av engelska he-man. NEO har ”hist.: sedan 1949”. Så här beskrivs denne karlakarl hos Stiehler (1950): "Han har hårda nävar, hår på bröstet och något av en fräck musketör eller kondottiär i uppsynen, något av tusan jäklar och här kommer jag.”
(sl) avlida, dö.
(åld o euf) dö.
(dial) dass, avträde*. Enligt OFS ombildning av hemelhus. Se under hemlighus.
(sl) ”man med mycket skit, smuts och elände kring sig.” (slangopedia.se)
se halvpenis.
se världar.
se last.
se synd.
fornsvenska hemils thing; hemlig lem, könsdel. Uppgift från Söderwall (1900) som också citerar: "fik . . . se fadhersins hemlik thing." (Svenska medeltidens bibelarbeten. Utg. af G. E. Klemming 1848—1855.) Rietz (1867) har ”gl sv hemmelting; membrum genitale”. Swedberg (1720-t) har hemligt ting för kvinnans könsorgan. Söderwall (1887) har hemlis thing, heemels tingh och hemil thing; hemlig lem, könsdel och "hemel tingen badhe j mannom ok qvinnom" d v s både mannens och kvinnans könsorgan kallades så. ”Katten Tibert biter prosten i ’hemligtinget’, medan prästens frilla* och son hötter åt katten.” (Illustration till rävromanen i handskrift från 1300-talet.)
C-M Edenborg skriver i inledningen till Köttets poesi (1995): ”I den medeltida skriftkulturen fick dock könslemmarna ofta nöja sig med att kallas ’hemligting’, det vill säga något som finns, som är det mest intima, det mest hemlika, men som inte ens bör ha ett egennamn: ett tabu (så är det fortfarande i engelskan: ’private parts’).” ”Om twå män träta tilhopa, och ens theras hustru löper til, at hon wil undsättia sin man ifrån hans hand som honom slår, och räcker sina hand uth, och fattar honom om hans hemlig ting: Så skalt tu hugga henne handena af, och titt öga skal icke skona henne.” (Bib 1703, 5 Mos 25:11). I Bibel 2000 talas det istället om könet.
(euf) kvinnans könsorgan och bröst. Hemliga ting hemlighålls med hemliga ord. ”För att kunna göra detta lutade hon sitt vackra huvud framåt och lade sig på knä i sängen, varvid hon kom att inta en ställning, som gav mig möjlighet att i lugn och ro bakifrån skaffa mig en inblick i hennes hemliga behag.” (Swinburne 1983) ”... böjde hon sitt vackra huvud och knäföll på bädden i en ställning som lät mig få fri insyn i alla hennes mest hemliga behag.” (Harris 1965/1900) Se även behag.
(euf) kvinnans könsorgan. ”Alltefter din smak kan du välja den ställning som behagar dig mest. Förutsättningen är dock att parningen försiggår i den av naturen bestämda kroppsdelen, nämligen kvinnans hemliga delar.” (Erotika 1992) ”Min föräldragenerations blyghet föreskrev att man skulle skämmas i evighet för sina hemliga delar, och det har i viss mån gått i arv till mig.” (Hite 1977) "Sedan skall allt hår på kroppen rakas bort eftersom magiska hjälpmedel kan gömmas även där 'ibland i de mest hemliga delarna, vilka inte får nämnas'." (Bergenheim 2020) Se även under del.
se hemliga rum.
(euf) kvinnans könsorgan. ”Flödande kärlekssafter ur kvinnans hemliga källa.” Jämför källa.
(euf o åld) Ekenstam (1993) berättar att Linné (1979) kallade det manliga fortplantningsorganet* för ”thet hemliga tinget eller hemlige lemmen”. Se även lem.