(sl) kuk. Från engelska wobbler; slingerbult.

(engelska voluntary; frivillig+ celibate; celibat) sägs en person vara som frivilligt avstår från sex. "Men som frivillig celibatör*, eller volcel, känner jag ingen som helst släktskap med Rodger och den aggressiva incel-rörelsen." (Carl Cederström: En celibatörs bekännelser. SvD Kultur 23/2-2020) Se även incel.

(fno) hästkuk. Ljunggren (2014) har ”bokstavligt avelshästens penis”. Återfinns idag i norskans volse; tjock, lång muskel, tjock figur. Jämför  svensk dialekt volster; bula, utbuktning och engelsk dialekt weal; penis. ”Här kan ni se/ en lem som skurits/ från hästens fader./ För dig, piga,/ må Völse/ leva upp/ mellan dina lår.”  En hednisk rit där en man går runt bland gårdens kvinnor med en avskuren hästlem i handen. Skildrad hos Harison/Svensson (2007). ”Völse är den vid höstslakten styckade gårdshingstens penis som bevarades av husfrun i en duk tillsammans med lök och lin vilket konserverade hästpenisen. Dessutom ger denna behandling Völse en tillväxt i kraft så ’han kan stå hos husmodern om hon så vill’. Varje kväll går Völse ett varv runt stugan, ur hand i hand, och den som håller i Völse läser eller sjunger en sexuellt anspelande strof över den.” (Ljunggren 2014)

Ström (1967) skriver att när Völse placeras i husbondens knä, uttalar kvinnan (husfrun) följande formel: "Ökad (styrkt, tillväxt) är du Völse och tagen fram, styrkt med lin och strödd med lök; må mornir mottaga detta offerstycke, men du bonde, tag själv Völse till dig.”  ”Att hingstlemmen har ett namn är en frappant omständighet.  Det visar hur personligt den uppfattats. När Völse om kvällarna går ur hand i hand förmedlar han sin animala alstringskraft till omgivningen och bidrar till hushållets trivsel och välstånd. Av allt att döma har han uppfattats som en animal manifestation av fruktbarhetsguden själv, som gudens materialiserade avlingskraft. Närmast kan man tänka sig Völse som en uppenbarelseform av guden Frey, vilken avbildades med en väldig priap*.” (Ström 1967)

(sl) slå en volt; knulla.  Luftsprång från italienska  volta; vändning av latin volvere; vrida.

(sl) gå på volten; ”förbereda coitus*”, enligt Nilsson (1937).

(lat) kroppslig och andlig njutning. ”I tadlande mening just vällust, sinnliga lustar eller som Swedberg säger i Syraks bönepsalm den stygga otukten. I pluralis betyder ordet lustbarheter. Cicero personifierar det till vällustens gudinna. Men det kan också brukas som smekord: mea voluptas — min söta.” (Bengt Wahlström i Jesper Swedberg — en antologi 2008) "Folk skulle inte förstå att det handlat om kärlek, spekulerar hon, utan bara skylla deras rymning på 'vällust', lust voluptuous, och fruktan. (Cullhed 2025 s 281)

se vulva.

(sl) enligt slangopedia.se rör det sig om en svensk version av wallah (se do). Enligt samma källa är ordet skapat av tre svenskar som tyckte wallah lät löjligt och därför ersatte det med volvo.

(sl) mycket vulgär*.

(lat) plog, penis. Även om kvinnans blygd* enligt Chorier (1967).

se under spy.

(latin vomere; kräkas och grekiska philia; kärlek, dragning till) att tända sexuellt på att både se andra kräkas eller att man kräks själv.

(sym) underland, fitta.

(nyo) enl SAO (2013) ”att runka tillsammans”.

(sl) fitthår. Fr eng wood; skog.

(latin vorax; glupsk och grekiska philia; kärlek, dragning till) att känna sexuell njutning av att äta eller ätas. 

(åld) perfekt particip av varda; bliva. Från Angelstad (Sml) kommer ”hon är vorden (vuren)” som är ett "snällt, lite omskrivande uttryck” för gravid kvinna enligt  man (f 1897). Jämför blekvorden. (Byrman 1989)

(sk) trälås på utedass.

se vitze.