(sl) klitoris*.

(grekiska kleitoris; kittlare och ektome; bortskärning) ett blodigt ingrepp mot kvinnans yttre könsorgan och då främst klitoris vid t ex sjukdom eller omskärelse*. Freud menar att avlägsnandet av klitoris är ett försök att ytterligare förkvinnliga kvinnan, vilket skulle bli resultatet av att man avlägsnar denna falliska kvarleva och på så sätt utför en biologisk kastration av kvinnan. På 1800-talet ansåg den amerikanske läkaren A J Block att klitoridectomi hindrade flickor från att onanera. Operationen lugnade dem.  Att kirurgiskt avlägsna klitoris förekom runt sekelskiftet 1900 på flera håll i västvärlden. Den engelske kirurgen Isaac Baker Brown var den som introducerade klitoridektomin mot slutet av 1850-talet. Han menade att onani var orsaken till merparten av kvinnornas nervösa sjukdomar och att lösningen därför var att skära bort klitoris. Han stoppades efter några år, men ännu så sent som på 1930-talet praktiserades operationen om än i liten skala i Europa, medan stympningen fortfarande äger rum i en rad asiatiska och afrikanska länder. Se också KKS.

(latin clitoris och grekiska kleitoris; kittlare, liten kulle till grekiska kleiein; tillsluta) Även clitoris. Enligt Bergman (2007) är det vetenskapliga namnet klitoris känt sedan åtminstone början av 1800-talet medan  SO har ”hist.: sedan 1910”.

Bergman redovisar namnen blygdtunga, mandel, skamtunga, tunga* och kittlare* för klitoris. Japanerna kallar den hoju, en buddistisk term som betyder dharmas magiska juvel. Kineserna kallar klitoris för guldtungan, den gyllene klyftan, njutningens säte och jadeterrassen. Det lär ska vara maorierna på Nya Zeeland som har flest ord för klitoris av världens folk. Utvecklingsmässigt motsvarar kvinnans klitoris mannens penis.

Den australiensiska urologen Helen O’ Connell, landets första kvinnliga urolog (1993), beskriver klitoris som ett 10 cm långt organ, med samma svällkroppar och vävnad som penis, bestående av huvud, kropp, ben och körtlar och försedd med 8 000 känselceller, dvs dubbelt så många som mannens penis. År 1559 hävdar kirurgiprofessorn Renaldus Columbus i Padua i boken De re anatomica att han upptäckt klitoris och att detta organ ”i allra högsta grad är hemvisten för kvinnans njutning”. Vidare säger Columbus att klitoris liknar penis för ”om du rör vid det ska du finna att det blir en aning styvare, och avlångt till en sådan grad att det ter sig som ett slags manslem”. Och, fortsätter professorn, ”eftersom ingen har skönjt dessa utstående delar och deras göromål bör det, om det är tillåtligt att ge namn åt något som upptäckts av mig, kallas för Venus’ kärlek eller ljuvhet”. Samtliga dessa uppgifter är hämtade från Laqueur (1994) som också berättar att Columbus efterträdare vid Paduas universitet Gabrielle Fallopio (1523—1562) gjorde gällande att det var han som upptäckte klitoris först och att alla andra var plagiatorer.

Men Caspar Bartholin, framstående 1600-talsanatom från Köpenhamn, menar att både Columbus och Fallopio har fel då klitoris, enligt honom, varit allmänt känd sedan 100-talet. ”Till slut insåg jag det uppenbara: klitoris var inte en tydlig spets som en spik på väggen eller ett kyrktorn i ett landskap eller en näsa mitt i ansiktet, det var en sorts tilltrasslad knut utan någon riktigt egen form, ett ytterst litet kaos som utvecklades i mötet mellan två små slingor av kött, som när bränningarna kastar två vågor mot varandra.” (Millet 2002) ”Behandla inte hennes klitoris som om det vore en hissknapp. En del tänker att ju mer de trycker på den desto snabbare kommer du till högsta våningen.” (Cox 2004)

uppstår när ”klitoris ökar i volym och blir styv”. (Sex i Sverige 1996) Se vidare under klitoris och erektion.

hudvecket ovanför de inre blygdläpparna* och klitoris ollon* eller huvud. ”Jag tycker det är väldigt sexigt när de yttre blygdläpparna är lite mindre så att de inre och klitorishuvan sticker fram.” (Delilah/Flodman 2007) Jämför kappa (2) och huva.

se under priapism.

ordet  använt av socionom Maria Bergström hos Alakoski/Mogensen (2008) för ”ett ord för all sex där klitoris är i fokus. [...] Det finns många olika sätt att ha klitorissex. Allt från lättare smekningar av klitoris till tryck, massage, knipningar med bäckenbottenmuskulaturen, vibrationer eller genom att gnida klitoris mot något - bara för att nämna några”.

(grekiska klitoris och mania; raseri, vansinne) nymfomani*.

 1 (sl) klitoris*. ”Petra vill att du ska ta henne på klitten.” (Drougge 2001) ”De som verkligen gillade det blev i regel lesbiska — för när det kom till kritan, eller till klittan, så visste ingen bättre än en flicka vad en flicka vill ha.” (Burchill 1989)  2 klitta; kvinnligt olla*. 3 klitta; "scrolla hjul på datormus. (folkmun.se)

(nyo) ”när basen på exempelvis ett disco är så tung att den skakar om genitalierna* så man blir kåt”. (SAO)

(lmo)  ”litteratur som kåtar upp kvinnor”. (SAO 2013)

se olla.

(sl) smegma*. Samma betydelse har kukost och herrgårdsost, det senare ordet efter modedesignern Sixten Herrgårdh som avled i AIDS år 1989.

(nyo) ) ”kela med klitoris”. (SAO 2013) Förslag och segrande bidrag till ord för kvinnlig onani (30% av rösterna) i RFSU:s tävling (2014) om bästa ord för fenomenet. 12 274 personer deltog i omröstningen med över 1000 förslag. Närmast efter klittra kom pulla och runka. (se do)

(nyo o lmo ) enligt SAO (2013) "litteratur som kåtar upp kvinnor".  Se även klitta.

(nyo) ”hetsigt kåt”. (SAO)

(nyo) ”tillstånd där klitoris är blodfylld, uppsvullen och redo för action”. (SAO)  Se även stånd.

(sl) om knull i  ”när det står så kliver man på”. Ofta använt hos Linné (1979): ”... de kunna wäl se mina fingrars kittlighet när jag sticker dem i barmen på dem, mån de ej weta mycket wäl, at jag will klifwa på dem...” ”Männen tycks tro att de har gjort allt för en när de hållit på några ögonblick, och att det sedan är fritt fram för dem att kliva på och komma när de nu har offrat sig för den goda sakens skull.” (Hite 1977) Se även gå, hoppa och stiga på.

(sl) Ingers (1977) menar att klo är kortform för klosett, hemlighus*. Vidare härleder han ordet till början av 1900-talet, (NEO har första belägg 1933), medan det från 1930-talet blir alltmer sällsynt, ett öde som, enligt samma källa, också drabbar orden klosis och klosett. Klosis tillhör de ord med ändelsen -is, som är mycket vanliga i t ex akademiskt slangspråk och som återgår på den latinska kasusändelsen -is. ”Då kände Ivar plötsligt att han hade glömt att gå på klo före föreställningen, och han var ganska så trängd.” (O’Månsson 1967) SAOB (1937) menar att klo är en eufemism till klosett*.