(åld) skita, bajsa. Från latinets cack,cacka; skit, skita och moj; avträde. " Ett sånt hav! Ett sånt land! Och pelikanerna kackamoja i mitt badvatten. Såna fåglar.! (Brev från författaren Hjalmar Bergman [1883—1931] till systern Elna vid hans ankomst till New York 1923).  Se även Kakamoja i litteraturförteckningen under Dagrin, och kack, kacka samt moj (3).

(sl) analen*.

(lmo) kakrund och kakfylld rumpa  som vissa överdrivet sötsugna och kaksmaskande individer begåvats med. Eget ord uppfunnet i maj 2020 inspirerat av en bak*, röv i  kolossalformat. 

(åld so) skitunge.  Enligt SAOB "föraktlig benämning på ung man"  med följande citat från samma källa: "Hvadan ästu kakebarn, medan du kommer så serla" (Visboken 2 Svenska landsmål och svenskt folklif, Sthlm och Uppsala 1884—1925) Se också kack, kacka.

(åld so) ”uppblåst person”. (Falk 2011)

(sl) toalettstol. Se också under trumpet.

(dial) ”hon ska välta kakelugnen” ålderdomligt om att vara havande bl a i Skurup och Tranås (Sk). Se även skorsten, bagarugn, ugn. Uppgift från Byrman (1989).

se kack, kacka.

(rom) smuts, avföring, skit.

(sl) 1 könsorgan med sträv stickande behåring. 2 homosexuell.

(dial) skånska för dräktig om vissa husdjur. Jämför fål och öna.

(euf) knull. ”Hon sade att det gjorde ont när hon gick och väntade sig inget gott av kalaset.” (Hallenstierna 1972/1700-t) ”Innan dess var hon klockan fyra om morgonen in till mig och fick avskedskalas och någon av de plåtar, som upptäcktes.” (Hallenstierna 1972/1700-t)

(sl) snygga bröst. Jämför fralla.

(sl) folkmun.se har "om fester med få tjejer bland många killar”. 

(sl) snygg och sexig kvinna. Se även pingla.

(lmo) en sorts söt, krispig frukostflinga. 1 fitta. Se även puff. 2 en riktig kalasfis. Se vidare fis.

(lmo) vitsigt om kal (rakad) fitta. ”För att få ytterligre heta känslor så slätrakade jag mitt venusberg för två veckor sedan. [...] Nu längtar jag bara efter att det ska bli torsdag så att jag får visa upp mitt ’kalhygge’.” (Förbjudna drömmar 1993) Jämför hygge.

(mil sl) knulla. Ställa in. Se även justera.

(sym)  bägare. Här om kvinnans könsorgan i öppna sin kalk för någon; ge sig åt någon, bjuda ut sig åt någon.  ”Verbet ’sväller’ associerar till en lem som ännu är under resning, men under romanhandlingens lopp kommer denne fyrtiofem års man att möta en kvinna, som likt blåsipporna ’öppnar sin kalk’ för honom.” (Öhrn 2005) ”Den hårda stjälken* fyller hennes åldrade kalk till brädden.” (Blå 2005) "Efter återkomsten till huvudstaden förklarade han vältaligt att han skulle trilla av pinn om han inte fick tränga in på den ort, som hertigen svärmiskt kallat min 'daggiga blomsterkalk men som greven mera burdust benämnde 'fitta'." (Burman 2021 s 165)