(dial) skit. Enligt Rietz (1867) använt i Väster- och Östergötland om smuts och lort.  Fornnordiska skitr; träck, och uttryck som skethål; arshål och ur-sketa; häftig diarré som gör den drabbade utsketen, dvs blek och mager. Ett annat numera utdött ord för diarré är sketsjuka. En sketåkare var, enligt samma källa, en som flackade omkring och därmed visade att han var en dålig människa. Skettna var att orena. ”Jag sulle la hälsa på pastorn, men dä får la vära, för jak ä lika sketig om hännera som om föttera.” (Västgöta-Bengtsson 1993) I göteborgskan t ex  är det vanligt med sketbra, sketabra  när något är skitbra.

1 (sl) skithus, toalett.  2 rumpa, arsle.

(dial) äldre uttryck för brännässlor som växte sig stora och kraftiga utanför ett utedass och som späda kunde användas till sallad.

(dial) potta, nattkärl. Jämför äldre tyska Scheissbutte;  nattkärl, behållare i nattstol*. Bytta = kärl.

(dial) skitig, usel.  NEO har ”hist.: före 1520; fornsv. skitin, sv.dial skit(t(en, sket(t)en; till skit”. Sketen används som adjektiv och ordet är bildat till verbet skita.  

(dial) Lars-Gunnar Andersson (2021) har  betydelsen renhållningsarbetare med förklaringen: "Person som hade det föga  avundsvärda arbetet att tömma dasstunnor på utedassen och forsla skiten vidare." Se även Budapest, chokladgubbe och nattman.

(dial) Västgöta-Bengtsson (1993) har ”förargligt, retsamt ord”.

se skitränna.

(sk) hårväxt kring könsorgan och analöppning. ”De sitter som ärter i sketskägget, å ja får inte väck eländet me papir.” (Ohlmarks 2004) Se även skägg.

(dial) skita på sig. Jämför skedblad tunt.

(am sl) asiatisk prostituerad med främst västerländska kunder.

1 (sym) fitta i uttrycket sticka svärdet i skidan. ”Gång på gång försökte han få in sitt vapen i skidan, men misslyckades.” (Morton 1983) Se även svärd och vapen. 2 (sk o vb) skida; skita.

(sk) skitnödig.

(sk) skitnödig.

(sl) avtryck (skitmärken) i underbyxor efter en blöt fis eller en slarvigt avtorkad rumpa.

(åld) allmänt skällsord till kvinnor. (1700-t)

(sl) knull och ta en skink; knulla.

1 fornsvenska skinka; om rökt skinka. Lågtyska Schinke; lår, skinka (tyska Schinken). ”Hist.: sedan 1709.” (NEO) Grundbetydelsen är lårben, och ordet är urbesläktat med skank. ”Rumpan, häcken och skinkorna ligger i gränstrakterna mellan anständigt och oanständigt, beroende på vem man pratar med. Gamla och fina damer skulle nog sortera fram en annan benämning.” (Vecko-Revyn nr 9/84) ”Han sög henne på skuldran, han bet henne i skuldran tills hon jämrade sig i högan sky, han höll hennes präktiga skinkor i två säkra grepp.” (Anderberg, Kärlek 1/1965) Från Västergötland berättas följande historia: Skink-Olle fick han heta allt sedan den dagen och den stunden då han stal en skinka i granngården. Det var ju väl att han inte tog två, viskade folkhumorn, för då hade han fått ett annat namn. "Du förväntar dig kanske flickor från Gades som lockar med hetsande sånger, och som till gästernas jubel sjunker till golvet med dallrande skinkor." (Juvenalis Elfte satiren s 167) 2 (sl) skink, skinka; knull, knulla. "För någon månad sen (2022) såg jag en 'fransk' kortfilm. Ett par, enligt uppgift ett par vanliga människor, hade samlag inför gående filmkameror. Vid ett tillfälle bad tjejken att älskaren skulle knulla henne mellan skinkorna." (Hallänning f 1945)

(sl) vitsigt om fitta. Se även macka.