(sym) fitta.  Försvarsanordning. ”Men han tyglade med ena handen sin obändige fåle och lät sin katapult* gå i ställning framför min skans, varefter han stack dess huvud i min jungfrugrotta*.” (Chorier 1967)

 fornsvenska skap; könsorgan, samma som isländska skap; beskaffenhet, gestalt. Forndanska  skap och isländska sköp. Söderwall (1895) har skap; manslem och citatet "twa adror som på skapith sittya." (Läke-och Örte-Böcker. Utg af G. E.Klemming 1883—1886)

Bildning til skapa. Ordet används mest om hästar; hästaskap, hästaskak, men även om människor. SO har ”skap; hudveck kring främre delen av penis hos husdjur särsk. häst” och ”hist.: sedan senare hälften av 1300-talet”. (Hästläkedom i En Antecknares Samlingar)”.

Skap återfinns i Magnus Erikssons landslag (1350) angående äktenskapsbrott, som skulle straffas på följande sätt: ”Då skall snara läggas om skap hans och på henne stadens stenar och så skall hon honom omkring staden leda och sedan staden försvärja.” Med andra ord så band man ett rep kring mannens lem i vilket kvinnan ledde honom runt staden, själv skrudad i två stenar som hölls samman med en kätting och lades över hennes axlar. ORB har ”skape; könsorgan hos djur samt skápe; könsorgan hos häst och tjur m fl och skapar; könsorgan manligt, möjligen eget påhitt av en man som förklarade åkomman för syster Signe Olsson med: ’Je ha ont i skapara’.”

Ivar Lo Johansson har i de s k Passionsnovellerna  som börjar med Passion Älskog (1968) och avslutas med Lastbara berättelser (1974) någonstans med ordet skap för kvinnans könsorgan. Min sagesman (f 1945), som tipsat mig om ordet men inte var det återfinns,  minns följande: "Episoden är i alla fall att en man smyger sig på en halvsovandes fjälla som är i sin säng. Han viker försiktigt upp täcket. Ser då hennes skap."  

(sl) 1 kuken som skapare av nytt liv, glädje, sorg, tårar och skratt. 2 (mild svr) du min skapare; herregud.

(euf o åld) könsorgan, med vars hjälp något blir till. ”Och med det samma förde jag och lyfte upp kläderna framtill med ena handen och knäet med den andra, så att jag som stod nedanför såg hennes skapelseverk i all dess fullkomlighet.” (Hallenstierna 1972/1700-t) Se även verk.

(för sl) håll käften!

fornsvenska  skarn; smuts, träck, ett gemensamt germanskt ord med samma rot som skära; utskilja. "Hist.: sedan förra hälften av 1400-talet (Östnordiska och latinska medeltidsordspråk).” (SO) Ursprungligen ”något utskilt”. I äldre nysvenska var ordet vanligt och användes i en rad sammansättningar, där vi nu har 1 smuts eller skit, t ex skarnfläck, skarnhus och skarnvatten. Numera mest i högtidliga, poetiska och bibliska sammanhang. 2 sköka, hora. Detta enligt SAOB, som också har den kollektiva betydelsen pack, slödder, patrask och om enskilda skurk, avskum, usling, kräk, stackare. "Jag har då friat det lid’liga skarnet,/ Vågat för henne båd’ ryggbast och hull,/ Och slagit de hjeltarna kull.” (Bellman F E nr 35) "Nils hötte åt Borgars broder, som också var i stugan. Han hade sagt att de båda bröderna var skarn (kräk) och skällde Elin för att vara en 'skittäva'." (Karlsson A & A 2017 s 105) Skarn förekom också i sammansättningar som djävulsskarn, människoskarn och hundskarn. Se även täva.

(dial) fans öga, ont öga. ”Också fruktar man högeligen ett skarnskt auga må få se garnen och därva doningarna (förgöra redskapen).” (Tilander 1989)

(dial) de skarpa uttrycken; kraftuttrycken. (OFVG)

(dial) fjärta ljudligt. Min jämtländska sagesman (f 1929) säger sig ha hört uttrycket på 1940-talet.

se skorta.

(dial) toalettring. (ORB)

(sl) knull, knulla. Egentligen ympning av buskar.

enligt Frisell (2021) är skata ett nordiskt ord och kommer från ett ord skate; spets syftande på skatans långa stjärt.1 ”ful flicka, kvinna” men också skällsord för en elak, rivig käring. Skatan skrattar som bekant högljutt, tjattrar och skränar. "Några större framsteg gjorde han kanske inte, mer än en flicka hade slutat dansa och gått från banan när Allan bjudit upp. Han tog det inte så hårt, han spann väl inte på de där skatorna heller." (Fogelström 1966) 2 i överförd bemärkelse om homosexuell man. Se även kråka.

(sym) risig fitta. ”Fan så dumt tänkt; det är ju inget litet näste hon har utan en vildvuxen fitta som är som ett skatbo.” (Olausson, Kärlek 6/1966) Se även bo.

(grekiska skatos genitiv av skor; skit, smuts och philia; kärlek, vänskap) kärlek eller dragning till smuts och skit, en form av fetischism* och ännu oftare av machoschism*, som bottnar i en önskan att uppnå största möjliga underkastelse genom en så frånstötande handling som möjligt. Här har psykoanalysen också påpekat att skatofili kan vara ett slags reningsprocess. Enligt den österrikiske psykiatern Richard von Krafft-Ebing (1840—1902) är det fråga om en tvångsföreställning, som dels har med det erotiska, dels med skatologi* att göra.

(grekiska skatos genitiv av skor; skit, smuts och logos; lära) ett samlande namn för litteratur, diktning, dasshumor och liknande sysselsättningar kring avföringsprocesserna. Psykoanalysens grundare Sigmund Freud (1856—1939) lär vid något tillfälle ha sagt att den moderna bildade människan irriteras av allt som påminner om djuret i henne. Istället strävar människan efter att bli så änglalik som möjligt. Änglar behöver t ex aldrig gå på toaletten. För vissa räcker det enbart med en antydan i skatologisk riktning för att man ska känna äckel och ta avstånd från fenomenet. ”Hon tyckte inte alls om de bruna uniformerna — särskilt SA:s var henne motbjudande, och den som är i stånd att något sätta sig in i hennes såväl skatologiska intresse som skatologiska utbildning genom syster Rahel, vet eller anar åtminstone, varför detta bruna var henne ytterst osympatiskt.” (Böll 1971)

Inom bildkonsten finns flera exempel på skatologi bland annat hos Rembrandt (1606—1669). I litteraturen förekommer fenomenet mest i erotiska romaner. Så har t ex den franske poeten och författaren Guillaume Apollinaire (1880—1918) i sin roman Le exploits d’un jeune Don Juan (Den unge Don Juans bragder) skildrat skatologins betydelse under Don Juans barndom och tidiga ungdomsår, en period då den unge pojken inte kände till någon annan form av erotik.

(sl) en balja skatpiss; en mugg kaffe. Från Nilsson (1939).

(euf) 1 fitta. ”Hon lade sig fromt, tyckte ej om att jag litet ögnade på hennes skatt, som snart slukade min.” (Hallenstierna 1972/1700-t) ”Jag lyfter fram den ibland, min metafor från barndomen. Någonstans hade jag fångat upp en historia om en mor som sade till sin dotter: ’Kom ihåg, kära barn, att du sitter på en förmögenhet!’ [...] Jag såg för min inre syn en ung mörklockig kvinna sittande på ett berg av guldpengar. Klädd i de skiraste slöjor och haremsbyxor satt hon med korslagda ben på sin skatt.” (Skatten i Ottar 4/97) ”Som kronan på verket fälldes en rund gummikåpa ut som trycktes mot venusberget: värme och en svag elektrisk ström flödade tvärs genom blygdbenet in i den svullna skattkammaren, rätt på dess sägenomspunna g-punkt*.” (Wahl 2004) ”Skötet lever, fittan jublar, skatten doftar, savar, sinar, blöder.” (Skatten i Ottar 4/97) 2 bröst. ”Där stod en stol vid fönstret åt Norrström och under det att hon där beskådade, satte jag henne i mina knän och klappade henne om livet och avancerade mina klappar litet högre, vilket hon i början starkt motade men tillät mig slutligen värma mina händer på hennes digra skatter.” (Hallenstierna 1972/1700-t) 3 säd, sperma. ”Studera metoden [låsmetoden; metod använd av de gamla kineserna för att hålla tillbaka utlösningen] noggrant i omkring en månads tid och mannens dyrbara skatt (säden, jing) kommer att vara skyddad.” (Kärlekens Tao 1994) Se även kammare och kista.

(sl) knull, knulla. Nöta, gnida mot varandra. Fornsvenska skava. Allmänt germanskt ord t ex tyskans schaben och engelska shave. Troligen besläktat med latin scabere; riva. ”Det är bättre att ligga på rygg för en grosshandlare och få äta på Rydbergs än att skava i Gyllene Sängens utdragssoffa för en sup och en sillstjärt, resonerar hon.” (Kallenberg 1997)