fsv hunder. Germanskt ord  samma som engelska hound. Se även hynda. 1 slå ut en hund; som är detsamma som   ”släppa (låta avgå) skallrande vind”. Holm (1986) citerar Jesper Swedberg (1720-t): "Samlingen utökas med ett tillägg till uppslagsordet Hund: slå ut en hund, crepitus ventris emittere (SAOB 1764).”  OFS har hund; fjärt från St Nyland. 2 (so) leva hund; ’leva jävel’ med någon. Detta enligt min jämtländske sagesman (f 1929) som också berättar om en bonde på 1920-talet som kom litet sent in till middagsbordet och missnöjd konstaterade att det fanns väldigt litet smör kvar. Han utbrast: ”Je tror da ha levvd’n hunn mä ma härri gås’n!” (Jag tror att ni har levt [en] hund med mig i [fråga om] smöret!) Bellman använder ordet hund som skällsord till män. På flera ställen i F E heter det din hund (t ex i nr 31, 40 och 67) eller edra hundar (nr 4) och den hund (65 och 68). "Fanen  sitter hos dig du falska hundar, svarar Enok och rusar upp." (Stockholm 1619 hos Inedahl 2023)

Helgesson (2003) bidrar med ordet svinhund. ”Brv(t)vs canis est.”; Brutus är en hund! (Hunink 2011) Falk (2011) har hundar (so) ”gemena människor”. och maasshundh; snåljåp. Jarick/Söderberg (1998) har bälghund*. Ytterligare ett skällsord där hunden är inblandad är lumpehund, troligen från lumpen; gemen, usel. " Härmed måste jag föda mig och försvara sådana skälmar och lumpehundar som du äst, svarar Rasmus och sätter handen på värjan." (Stockholm 1618 hos Inedahl 2023) 3 samlag  på hundars vis. ”Sexuella handlingar var, enligt kyrklig normbildning, skamliga i sig, [...] Kyrkan hade uttryckligen förbjudit samlag ’bakifrån’ eller ’på hundars vis’ som man också sade.” (Ferm 2002) ”Eller också gjorde han det på hundmaner och medan hon stönade och slingrade sig tände han nonchalant en cigarett och blåste in röken mellan hennes ben.” (Miller 1956) Se även hundställning. 4 (sym) kuk. ”Hon tog åter hunden vid svansen och vred och vände den så ivrigt hit och dit, att den snart var i gott skick igen.” (Aretino 2008) 5 (sym) gå ut med hunden; gå på toa.

hos Rietz (1867) som lindrig ed. Han har också formerna hundingen, hunn(a), hunnar och hundrik. Min jämtländske sagesman (f 1929) berättar att i Jämtland har man huunn som lindrig ed och han ger exemplen: ”dä va huunn!” och ”vö huunn?” Ett annat jämtländskt uttryck är fy hunn; fy sjutton. NEO har hundan ”hist.: sedan ca 1655”. Hundan kommer troligen av räkneordet hundra precis som tusan av tusen. Hundingen kan jämföras med tusingen där båda orden är en ytterligare förmildring av hundan och tusan vilka i sin tur är eufemismer till djävulen. Det finns ett uttryck ”ge någon hundarna”; ge någon djävulen. Även om hundan kommer av hundra så uppfattas det av många som om det hörde samman med hunden, särskilt som det i alla tider varit vanligt att skälla en människa för hund, när man velat förolämpa henne. Ohlmarks (2004) har ”hundan ungefär ’tusan’.” "Hundan heller, det var ingen lycka. Gården brann upp för mig! (Folksagan i Sverige 2 s 39

Stroh-Wollin (2008) ifrågasätter dock utvecklingen från hundra till hundan och menar att man kan få intrycket att beskrivningen mest tillkommit i brist på bättre. Hon hänvisar till en artikel i Nysvenska Studier (1937) där en viss K.G. Ljunggren menar att  ge något hundana kan knytas till Jesu Bergspredikan (Matt. 7:6) där det i äldre tid hette: ”J skolen icke geffua hundomen thet heligt är...” Ljunggren påpekar att bergspredikan är ”ett av de allra oftast utlagda och av gemene man bäst kända partierna i hela Nya Testamentet”. Därför kan  ge något hundana mycket väl ha varit allmängods.

(dial) förbannad  som i din hundandi rackare. Från: Tenala. (OFS)

(sym) orgiefest, beskrivs hos Wistrand (1843): ”Oaktadt detta nya plågoris [de veneriska sjukdomarna], blef dock skörlefnaden ingalunda mindre efter Frans den förstes tid, utan ännu mycket värre. Till firande af Isabeau’s af Bayern bröllopp (1385) gaf man, i St Denis, fester hvilka vida öfverträffade de gamles Bacchanalier* och Saturnalier*. Vid en sådan fest samlades hofvets kavaljerer och damer med sina tjenare och tjenarinnor maskerade, men för öfrigt alldeles nakna under en kappa eller domino; under det de voro sysselsatte med dansen, blefvo alla ljusen utsläckte; på ett gifvet tecken föllo dominor och kappor af kavaljerer, damer och tjenare, och nu i mörkret... Enligt denna tidens krönikeförfattare qvarlemnade dessa vidriga fester, dessa hundbröllopp, många vanärande kärleksmärken och mångahanda ondt, som länge fortforo.”

(åld)  "Va i Hundekulle är det om? sa pojken." (Folksagan i Sverige 2 s 369) Eufemistiskt för Vad i Helvete är det fråga om? 

(dial) de va hundeln; det var som tusan*. (OFS) Jämför hundan.

(euf) Forel (1942) har ”en hel rad tingeltangel, s k ’hundfröjder’ (ett slags sämre cafés chantants; variéte) och kringresande sångar- och artisttrupper äro likaledes förbundna med koppleri och prostitution”.

(sl) om knull bakifrån på alla fyra, som hundar gör. Uppgift från 19-årig kvinna. Hundgöra är annars ett slitsamt arbete.

se rumplapp.

fsv hunder.  Sammansättning av hund; hundra och radh; tal. Samma ord som engelska hundred. Enligt SAOB ofta i elliptiska grövre eller lindrigare svordomar. Räkneord som sjutton, arton, hundra och tusen har ursprungligen hört samman med djävlar, t ex tusan djävlar. Sedan har räkneorden ensamma blivit kvar medan djävlarna fallit ifrån eller underförståtts. På så sätt har man mildrat ordvalet och istället lagt kraften i själva uttalet: tusan också! Tusan betonas ju på ett annat sätt än räkneordet tusen. OFS har hundrade.

(dial) svordom: hin, fan, tusan. (OFS) Jämför hundan.

(dial) svordom*. (OFS) Jämför hundan.

knästående fram- eller bakifrån samlag. ”De sätter sig i soffan och börjar småhångla lite och efter ett tag så är de helt nakna och ska börja knulla... och de intar... ’Le position du chien’ om man säger så... Vad då? Alltså... hundställningen.” (Hagman 1991) Engelsk slang  har doggy style om samma fenomen. Se även under hund.

(åld och so)  baksäte på släde av lågtyska hundsfott av hund och tysk dialekt fott; fitta. ”Nej, förbanne mig, vore jag icke en hundsvott om jag nu släppte dig, när jag har dig så nära och du icke har något emot mig.” (Hallenstierna 1972/1700-t) "Era hundsfotter, skrek Johan. Kom ut och slåss med mig så ska jag göra er olyckliga allihop." (Stockholm 1623 hos Inedahl 2023) Bellman har Hundsfott! (F E nr 33) och Hundschfott (nr 76), som enligt Larsson/Hellquist (1967), är ”skällsord med grovt nedsättande, urspr. skabrös innebörd.” Helgesson (2003) menar att skällsordet hundsfott enbart riktade sig till män. ”Att måla ut mannen som kvinnligt könsorgan berövar honom hans manlighet och kränker honom. I dess språkligt mest komplexa förklaring kan hundsfott betyda en man som inte känner till att hans hustru lägras av andra män.”

Falk (2011) säger att ”hundsfott, ’hundfitta’, saknas som förolämpande invektiv i materialet för undersökningsperioden.” [1630-talets Uppsala] Men, fortsätter han, ”I en tidigare undersökning fann jag ordet slå igenom 1642 då tre tyska studenter använder det. Därefter var skällsordet hundsfott det absolut mest frekventa bland studenter i Uppsala och höll sin toppnotering i åtminstone tre decennier.” Och Jarrick/Söderberg (1998) menar ”Att ropa hundsfott var att visa förakt för en konkret individ med hjälp av en metonymi [namnbyte] för kvinnan i allmänhet. Kanske kunde man säga att hundsfotten var den nordiska motsvarigheten till medelhavsländernas hanrej*.” "Lars Bengtsson i Ugglehult och Nils i Rör hade hört Per Kruse ropa 'hunsfott, skolehund, skälm och djäknefitta (klockarefitta)." (Karlsson A & A 2017 s 26) Också stavningen hundfåtsa är vanligt i vissa landsändar.  Även i Norge och Danmark var hundsfott okvädinsord. Också hundsfottera; hunsa, tyrannisera. Se vidare fitta och fut(t).  Hundsvott finns inom sjöfarten  och betyder då "fast ögla i undre ändan av ett block".  

(sl) klitoris*. Se även öra.

(sl) kortform för horunge*.

(sl) snygg och välväxt bög.  Engelsk slang hunk; snygg, välväxt och sexuellt attraktiv man eller kvinna.

(dial) enligt ORB ”kraftuttryck”. Och exemplet: ”mæn hunken ta va kållt de e i da”. Även de va hånken.

(åld) coire*. Återfinns t ex i gårdsnamnet Hunnhamra (Norsborg i Södermanland), numera ändrat till Hundhamra. Uppgiften från Envall (1969).