helsefyr, helsike, helskotta
(euf) helvete. Helsefyr är enligt SAOB ”starkt vard med anstrykning av folkmål”. ”Vilket helsefyrs liv!” ”I helsike heller!” ”Barka åt helsike!” SO har helsike ”hist.: sedan 1886”. Östergren (1919) har helskota, helskote med anmärkningen att det ofta är skämtsamt eller folkligt. ”Hist.: sedan 1898.” (SO) ORB har helskokk; helvete. I SAOB anges det som starkt vardagligt, mera slangbetonat än helsike. ”Vem i helskota kan det vara?” Hellquist (1902) menar att hälsike möjligen är ett äldre svenskt hälske, en ellips för hälskefyr. Han jämför hälsefyr med norska helsk(e)fyr lånat från medellågtyska helschvur; helveteseld. Adjektivet helsch motsvarar tyska höllisch och betyder helvetisk och vur är eld, varifrån vi fått vårt ord fyr.
(dial) tusan, helsike* (lindrig svordom). (OFVG)
(svr) se under helvete.
(sl) full resning, styvis* ”Jag hade en sorts långvarigt helstånd hela tiden, men inget bestämt objekt i sinnet.” (Miller 1956) Jämför halvstyvis.
(sam) helvete.
(för sl o so) jävla idiot! Se även CP.
fornsvenska hälvite, häluiti, hälwitte. Enligt SO är ordet ”hist.: sedan slutet av 1200-talet (Westgöta-Lagen)”. Hos Söderwall (1888) förklaras ordet bl a med "det straff som efter döden drabbar de onde". Söderwall tar också upp hälvitis diävul; djävul i helvete och hälvitis hunder; åt helvetet hemfallen varelse. Ordet är bildat av fornsvenska hel, häl namn på det hedniska dödsriket och identiskt med benämningen på dödsgudinnan Hel. Ordet kommer av samma germanska grundform som tyska Hölle och är släkt med håla. Helvetet döljs i en håla. Vete är vite; straff, böter ett ord som fortfarande är i bruk, t ex ”det är vid vite förbjudet att beträda gräsmattan”. Båda leden är gamla inhemska svenska ord och sammansättningen kan rent formellt vara svensk. Det troliga är ändå att orden är ett lån utifrån, kanske från fornengelska hellewite eller fornlågtyska Helliwite. Orden har säkert hedniska anor, fast de fått ett kristet bruk. Från att ursprungligen ha betytt ”straff i dödsriket”, kommer helvete så småningom att beteckna enbart strafforten. Vanligt i förbannelser som ”drag, gå, packa dig åt helvete!” Detta ”åt helvete” är en ålderdomlig form och åt var förr i världen den vanliga riktningsprepositionen i uttryck som ”resa åt något ställe”. Ända till slutet av 1800-talet reste man inte ”till Danmark” utan ”åt Danmark”.
I Språkrådet på Twitter (11 juli 2017) påpekar Joakim Broberg i ett inlägg att uttrycket för i helvete används mer och mer och undrar om inte För helvete ochVad i helvete är de mer frekventa? Språkrådet svarar att För helvete är vanligare och den mer standardiserade varianten. Möjligen är för i helvete en sammanblandning av för helvete och i helvete. Ett annat vanligt uttryck i sammanhanget är det desperata (så) in i helvete! "Jag är så in i helvete förbannad att jag ser rött!"
I vardagligt språk omskrivs ofta helvete med förmildrande ord som helsefyr, helskota, helgotta, häcklefjäll, Häljeröd, Hälsingland och Hästrikland. Ordet är vanligt i våra tidiga bibelöversättningar, men är helt borta i 1917 års bibel. Där talas det istället om dödsriket och Gehenna. I Bibel 2000 finns dock helvetet på plats igen. När Petrus tillfrågades om han kände Jesus, förnekade han det, som bekant, tre gånger. När frågan ställdes tredje gången svarade han, fritt översatt, i nusvensk översättning: ”Men för helvete, jag har ju sagt att jag inte känner den mannen.”
Hellquist (1980) berättar att Helvete förr var ett rätt vanligt gårdsnamn. Från 1400-talets Västergötland finns gården Häluite. Ett alltför grovt namn under kommande sekel då gården döps om till St Heljevad. På samma grund blir stockholmska Helvetes gränd först till Helvetii gränd för att senare försvinna helt.
Chrispinsson (1999) menar att ”Namnet Helvetet betydde helt neutralt väderstrecket norr.” Helvetets namn gavs ofta till avsides liggande gårdar och gränder, som präglades av elände och fattigdom. Holm (1964) berättar om general Sven Lagerberg (död 1905) som var känd för sitt mustiga språk. Han kallades allmänt för Sven i Helvete efter en händelse då hans yngre bror vid en inspektion tilltalat honom med förnamn i stället för titel. Generalen avsnoppade honom med orden ”Sven! I helvete!”
Ett lustigt exempel på hur helvetiskt fel det kan bli när en tolk inte är med på noterna, ger en artikel i SvD med rubriken ”Svensk tolkning ligger efter” (20/2-1995). Där berättas om den tolk i Strasbourg som istället för en ”schweizisk debatt” översätter med ”en helvetisk debatt”. Helvetisk ”hist:. sedan 1740”. (SO)
(lmo) kallade, enligt Chrispinsson (1999), 1400-talets präster den tygöppning som uppstod när kvinnorna lyfte armarna så att man genom tunikornas vida armhålor kunde ana kroppen.
(fi) ett av finskans fem huvudsvärord. Övriga är jumalauta (Herre Gud), perkele (djävlar), saatana (satan) och vittu* (fitta).
(isländska) helvetes jävla jävlar. Ett snabbt klassiskt budskap på många islänningars protestplakat när de under den finanskris som utbröt 2008 samlades utanför alltinget och gav uttryck för sin besvikelse, ilska och hopplöshet bl a genom att högljutt banka med slevar på grytor och kastruller.
(sym) fitta.
av engelska he-man. NEO har ”hist.: sedan 1949”. Så här beskrivs denne karlakarl hos Stiehler (1950): "Han har hårda nävar, hår på bröstet och något av en fräck musketör eller kondottiär i uppsynen, något av tusan jäklar och här kommer jag.”
(sl) avlida, dö.
(åld o euf) dö.
(dial) dass, avträde*. Enligt OFS ombildning av hemelhus. Se under hemlighus.
(sl) ”man med mycket skit, smuts och elände kring sig.” (slangopedia.se)
se halvpenis.
se världar.
se last.
se synd.