(eng sl) knullbar. Erica Treijs tar i sin kolumn "Gott om extraordinärt långa hängbröst" (SvD 15/1-2019) bl a upp begreppet fuckable. Hon skriver om den franske författaren Yann Moix (f 1968) som menar att kvinnor har ett bäst före datum (50 år) vad gäller att vara knullbara. Treijs berättar också  om den amerikanske ståuppkomikern Amy Scumer, som i sketchen 'Last fuckable day'  presenterar tre hollywoodstjärnor som är ute och firar  sista dagen som fuckable för en av dem.

(sl) blåst, lurad, dum i huvet.

(sl) förstört. Därav fuckat sig; något går snett eller fel.

(sl) är en känslolös kvinnojägare och en loser. Parallellt med hypersexualiseringen av tjejer pågår också en hypermaskulinisering av killar. Många tjejer vittnar om killar som bara vill en sak, s k fuckboys, vilka kan härja fritt tack vare internets snabbhet och täckmantlar.  En fuckboy är en kille som kan tänka sig att gå hur långt som helst för att få det han vill ha utan att känna vare sig ansvar eller skuld.

(eng sl) knullkompis, KK*.

(eng sl) jävel, sate, skit. You little fuckar; Din lille jävel! 

I Aftonbladets nätupplaga (29 nov 2020) berättas om den österrikiska byn Fucking vars invånare, fuckingers kallade, tröttnat  på omvärldens lustigheter över namnet och beslutat att byta namn på byn, som från den 1 januari 2021 kommer att döpas om till Fugging, som motsvarar ungefär hur Fucking ska uttalas. Ortsnamnet Fucking är mycket gammalt och är känt sedan år 1070 och redan på 500-talet ska en adelsfamilj vid namn Focko ha grundat byn. Skylten till byn fotograferas flitigt och har t o m stulits vid några tillfällen.  Men både Oberfucking och Unterfuckning finns kvar som bynamn och korsar man gränsen till Tyskland finns orten Petting bara tre mil bort.  För fler misstolkade ortnamn se under fula namn.  Se även under fuck.

(eng sl) "en blandning mellan efterbliven och fuckad/trög".  (kidish.se)

(fno) fitta, anus. Fud; slarvigt skrivsätt, används när man inte känner till de andra skrivsätten. En pseudomodern svensk och dansk form. Förvanskat på samma sätt som gudanamnen Njord och Odin, som egentligen borde skrivas fuð. Fuð gammalisländska/modern isländska och ett språkhistoriskt korrekt skrivsätt. I gammeldansk kan man se skrivningen fudh. Fuþ som sedan via latinet kom till isländskan. Det ljudet finns varken på svenska eller danska, men däremot i t ex engelskans three, they och path. Ett runsvenskt, rundanskt och fornsvenskt influerat skrivsätt. Uppgift från den danske runologen Michael Lerche Nielsen.

På en runpinne från 1000-talet hittad i Lund tolkas inskriften: fuðtramr hagi (?) vilket Holm (2013) översätter med: Må fittdemomen ordna/göra [så att…]

Ordet utgör också de tre första tecknen i runalfabetet (futharken). Därav formen fuþ. Det finns språkforskare som menar att detta fuþ finns bevarat i ordet fitta*.

Vid floden Schlei intill gamla stan i Schleswig, har man återfunnit ett revben, troligen av nötboskap, med en inskrift av nordiskt ursprung fuþbuk, vars första del kan tydas som fuð = fitta och den andra delen som buk = bock. Ett oanständigt skällsord använt i förolämpande syfte. Ristningen är från 1000—1100-talet. Jämför medelhögtyska fud; vulva, anus. Fuð var det vanligaste ordet för det kvinnliga könsorganet under den här tiden och lever kvar än idag i många norska dialekter både i betydelsen fitta och som beteckning för området mellan rövhalvorna. I Söderköping hittar man 1989 ett tio centimeter stort tennblock på vars undersida någon ristat f u þ , och samma budskap återfinns också på en täljstensskål från 1000-talet i danska Haddeby. Modern isländska har kvar benämningen fuð som ett vulgärt uttryck för det kvinnliga könsorganet.

Ett intressant prov på en ”fuðfräckis” ger oss Aslak Liestøl i artikeln: En uartig historisk runeinskrift (Kuml 1970). Det rör sig här om en till synes helt oskyldig ägar- ristar- och läsarsignatur: ”Jon Silkifuð äger mig. Guttorm Fuðsleikir ristade mig. John Fuðkula läser mig.” Men denna ristning, utförd på något som närmast liknar en vedklabb, döljer i sig en ’oanständighet’. De tre männens rätta tillnamn är nämligen Silki (Silke), Sleikir (från verbet sleijka; slicka) och Kula (svälla, växa). Till detta har man så på skoj lagt det ’fula’ fuð.

Kanske rör det sig om tre historiskt kända personer. I en artikel om ”historiska personer i norska runinskrifter” i Benneth (red): Runmärkt (1994) menar författaren James E. Knirk att ”Jon Silke var en birkebeinare som dödades under ett uppror år 1239” och att ”Guttorm Slickaren är känd från en liggande gravsten med runor, troligen från första halvan av 1200-talet och hittad på Tandbergs gård i Ringerike”. Vad slutligen Jon Kula beträffar, så finns det, enligt Knirk, två personer med det namnet att välja på, varav en deltog i bondeupproret mot kung Sverre i Oslo år 1200. Det finns dock ett litet aber med i bilden, nämligen att inskriften arkeologiskt dateras till cirka 1250 och det kan, som Knirk påpekar, tidsmässigt därför vara tveksamt om det verkligen är dessa tre historiska personer som är ristarna. Kanske rör det sig istället om tre helt andra historiskt okända personer som träffats i Bryggen i affärer och som gjort sig lustiga, på egen eller de tre ”kändisarnas” bekostnad. Sen vet vi ju inte om det som vi finner oanständigt idag var anständigt vid tidpunkten när dessa ristningar tillkom. Det finns många exempel i ordhistorien om att oanständigheter i en tid kan bli högst respektabla ord i en annan och tvärtom.

I   benediktinerklostret Stift Melk  i Österrike har man funnit en text på vers där en ung kvinna har en dialog med sin vagina. Texten är känd som "Rosendorn" och har daterats till 1300-talet. I dikten argumenterar en ung  jungfru (junkfrouwe) med sin vagina (fud) vem av dem som männen främst dras till. Jungfrun anser att det är hennes utseende som lockar männen, medan vaginan menar att att det är den njutning hon ger  som främst attraherar det motsatta könet..

Samnordisk runtextdatabas (SRD) visar 192 medeltida inskrifter (219 ord) med runföljden fuþ. Endast sex stycken av dessa har tolkningen fuð (fvn); fitta. Sett till hur många inskrifter som enbart har ristningen fuþ, 17 st, är det ytterst få som, enligt SRD, har ett möjligt sexuellt innehåll enligt tolkningen.

Seim (1998) har behandlat fornvästnordiska fuð med försiktighet, även om hon i text var först med att skriva ut betydelsen fitta och därmed överge latinet som tidigare var det närmaste man kom i att beskriva det kvinnliga könsorganet. Fuð kan tolkas på olka sätt och forskarna enas om att det i första hand måste vara kvinnans könsorgan, latin vulva; slida, slidöppning. Den alternativa betydelsen för fuð, vilken Seim inte håller för osannolik, är arsle, anus, rövhål, en synonym till ars (fvn); arsle. Vad som dock framkommer hos Seim (1997) är att de sammansättningar som finns lutar åt att ordet fuð i de flesta fall används om ”den kroppsåpningen som bare kvinner har.” Om man verkligen ville åt en man, i förnedrande ordalag, kunde man ha använt sig av rass (fvn)*; rövhål. Elof Hellquist, i standardverket Svensk etymologisk ordbok, (1970) ger den fullständiga etymologin för fuð under futtig.

(euf) fan, djävulen.

(fvn) inskrift på benbit från Kamien, Pomarski (Pommern, Polen). Datering 1030-1050. A-sidans text har fuð och B-sidans kur.  Troligen  en ofullständig futhark på a-sidan medan tolkningen av b-sidans Kúrr är oklar men Norrøn ordbok har dels kurr; missnöje, rykte samt kúrr; avslappning. Inskriften skulle därför kunna tolkas med det sammansatta fúðkúrr; fittavslappning eller kanske snarare fúðkurr; fittrykte. Uppgifterna från Holm (2013) som också nämner att en bronsslev från inre Trøndedlag ”undersöktes med mikroskop i oktober 2007 och då upptäckte man en kort runinskrift på handtaget: fuð kur. Inskriften dateras till 800-talet, vilket gör den till ett värdefullt fynd för runologerna”.

(fvn) enligt Karin F. Seim (1997) pervers, nymfoman, karlgalen. Seim menar också att det bör röra sig om den feminina formen till rass-argr; pervers, homosexuell. Enkelordet argr/ragr står för omanlig, osedlig. En ”omanlig” man på fornvästnordiska var den man som spelade den kvinnliga rollen i ett homosexuellt förhållande. Motsvarande kvinnliga roll i perversitet och osedlighet var inte en lesbisk kvinna, utan en karlgalen kvinna. Sammansättningen fuð-vrg/rvg kan uppfattas som en förstärkt och preciserad variant av enkelformen vrg/rvg, på samma sätt som argr/ragr har en utvidgad och preciserad belagd form rass-ragr. Samtliga uppgifter från Karin F. Seim (1997).

(sl) fittan.

(älvdalska) ha samlag.

turkiska för prostitution.

(sl) gonorré. Se vidare könssjukdomar.

(sl) sexig*.

(euf) könsutsöndringar av fornsvenska fuktoghet. ”Smek henne längs ryggraden, sug varsamt på hennes bröstvårtor tills de styvnar, kyss henne sedan på blygden och kittla hennes klitoris med tungan och träng sedan ännu djupare in tills hennes fuktighet flödar mellan hennes lår.” (Kärlekens Tao 1994)

1 benämning, oftast på äldre man, som visar något slag av intresse för barn. I vårt sjukligt sexualfixerade samhälle räcker det ofta med att mannen ifråga pratar med eller bjuder barnet på godis, utan någon annan tanke bakom än vänlighet, för att han ska beskyllas för att ha sexuella avsikter och stämplas som ful gubbe. I boken Sexuallivet i modern belysning (1944) ges ett klassiskt exempel på definitionen av en ’ful gubbe’, samtidigt som citatet ger en för sin tid förvånansvärt ’modern’ syn på nakenhet: ”Den flicka, som blivit van att se sin pappa naken, lider helt säkert mindre psykisk åverkan genom exhibitionister och andra ’fula gubbar’ än den flicka, som endast hört talas om manliga könsorgan i samma andetag som ’usch’ och ’fy’.” Se under gubbe (4). 2 (sl) pedofil*. 3 (euf) fula gubben; djävulen.