(åld) könsorgan. Födslolem finns hos Swedberg (1720-t) förklarad med genitale pudendum*. Om ett sätt att skydda sig mot nattlig sädesavgång berättar E.W Wretlind i Mannens släktlif (1925): ”Mitt medel var att låta frisk, kall luft strömma på födslodelarna om natten: dvs när jag hade lagt mig, vek jag täcket så, att där fanns en öppning hvarigenom kall luft hade fritt tillträde till födslodelarna under sömnen”. I 1703 års bibel (5 Mos 23:1—2) sägs det att ”Ingen på hvilken födslolemmen har blifvit krossad eller stympad, skall hafva tillträde till Herrens församling”. Det rör sig naturligtvis om en kastrerad. Jämför lem.

(åld) könsorgan. Se vidare under organ.

(åld) kvinnligt könsorgan. ”Men den första, andra och tredje regeln kan rättas till ifall mannen pressar hårt med fingret mot de övre delarna av blygdbenets bägge sidor, ty på så vis släpps han lätt in i födslostället.” (Urban Hiärne ur Muliebris simulationes — Kvinnliga knep) För de omtalade reglerna se under jungfrudom.

 Öresunds Översättningsbyrå (danska-svenska.se) har betydelsen chattspråk för för fan.

(sl) att dra ut bad- eller underbyxor som skurit in mellan skinkorna. 

(sym) kuk. Unge av häst. Fornsvenska fyl, föl. Diminutivbildning till fåle. ”Hon gör som jag ber henne, blomman vecklar ut sig en centimeter från min hand. Såja, mitt darrande föl.” (Dahlström 1975)

(dial) vara med föl.  Byrman (1989) har ordet belagt endast i Värmland ”ho ä fali” och i Jl ”hu e följu”; hon är fölig, havande.

(fsv) förföra. Uppgift från Söderwall (1887).

1 används ibland som inledning till svordomar, t ex för tusan, för djävulen, för fan, förbankat, fördubblat, förbistrat, förnicklat, förbankat, fördubblat, förbenat, fördömt, förbålt och förblånat. Bellman har i F E  för all ting (nr 24). För betyder här ungefär inför, till, och Hellquist (1918) menar att det ”är ett minne av sådana fordom vanliga fraser som ’visa (ngn) för tusan dj.’, ’drag eller ränn för tusan dj.’, och andra i allehanda varianter”. 2  fyllig, tjock om att vara havande i det ålderdomliga ”hon är för” t ex ”hon var för i fjärde månaden”. Om den som är mycket tjock under graviditeten sägs att ”hon är illa för”. (Byrman 1989)

(euf) knulla, komma in i en partner. "Kåtheten är så häftig, jag vill bara komma henne nära och längtar efter att hon ska bli våt och att jag kan få tillträde till henne och långsamt föra mig in i henne." (Kalmér 2024 s 325)

(euf) offentlig bekvämlighetsinrättning. Titeln på 1945 års svenska översättning av fransmannen Gabriel Chevalliers (f 1895) roman Clochemerle (1934), som handlar om de problem som uppstår när man placerar en offentlig toalett alldeles intill kyrkan i den lilla staden Clochemerle. Se vidare under vattenhus.

chattspråk för förbannat.

(euf) genom att ändra en smula på de ’farliga fula orden’, här förbannad, försöker man tona ner deras ’farlighet’ och ’fulhet’. Hellquist (1980) härleder förbaskad tillbaka till 1741 och jämför det med dialekt ordet förbasad och nysvenska förbankad, det senare uppträder redan på 1600-talet. Hellquist upptar även ordet förbanskad. Han menar vidare att orden ovan kan ha uppstått i anslutning till ord med betydelsen slå; basa, banka. Ingers (1977) har förbaskelse; förargelse, obehag och tidsbestämt till 1890-talet.

(dial o svr) förbaske* mig. (OFVG)

(svr) av banna, förbanna; tillrättavisa, gräla, svära. Fornsvenska (for)banna; bannlysa, förbanna av medellågtyska vorbannen. Ursprungligen en bildning till bann; förbud, påbud. ”Hist.: sedan senare hälften av 1300-talet”. (SO) Förbannad och förbannelse* vanligt i bibelöversättningar alltifrån äldsta tider. Se t ex 5 Mos kap 27.

Det finns ett stort antal eufemismer och synonymer till svordomen och Björkman (1937) tar upp följande: förbaska(de), blixtförbaskad, förbaskingen, förbaske mig, förbankad, likförbaskad, flyförbaskad, förbanskad, förbanningen, baskade kar, fördubble mig, fördubblat, förhärdade, förbenat, fördömd(a) och förbålt. Vidare eviga, evinnerlig, evärdelig, välsignade, besinna, besitta, anamma, anfäkta, regera (de tre sistnämnda är, med utelämnat djävulen, eufemismer), anacka, anagga, anamma och regera, anfäkta och regera, anfäkta det. Förbålt är bildat av adjektivet bål; oerhört stor, bålstor, som ursprungligen är ett förstärkningsord av typ oerhörd, kolossal. ”Vi hade förbålt tråkigt.” Fördubble mej! anger Cederschiöld (1900) som starkare eufemistiskt än förbaske mej! och det ”förbättras” stundom, säger han, till ”fördubbla mina inkomster”.

Langenfeldt (1947) har fördubbla sjöavlöningen (sjö sl) svordom och von Braun (1844) har ”Gud fördubble mina inkomster.” Östergren (1919) anger det som skämtsamt med anslutning till fördöma ooh dylikt. ”Vi hade ett rent fördubblat arbete med att få hem dem.” Kotsinas (2003) har bl a förblånad, förbistrad, förnicklad och förpicklad. Enligt Kotsinas (1994) visar ”slangtalaren sin skicklighet i hanterandet av språket genom att i ett och samma ord kombinera olika typer av ljudförändringar”. Och hon ger bl a exemplet ”förbannad blir förbenad med vokalutbyte och vokalförkortning”.

(svr) tidigare ett farligt uttryck som innebar att man åkallade Guds straffdom över sig. Uttrycket belagt sedan 1600-talet. Från 1700-tal har förbanne mig använts som en mer allmän svordom och från slutet av 1800-talet mildrades förbanne mig ytterligare t ex i  baske mig*.

fornsvenska forbannilse. Söderwall (1885) har ban; förbannelse och banz buker; förbannad kropp. Han har också forbannelse, förbannande och "han om wände forbannelse j wälsignilse" (Ett Forn - Svenskt Legendarium. Tredje bandet 1874.)  1 (euf) manlig förbannelse; impotens. 2 (euf) kvinnlig förbannelse; mens, menstruation.  Engelskan har curse; förbannelse.

se förbajad.

(dial)  förbanken*. (OFVG)