Det bara är så
Varför fick jag som grabb på 1940-talet en örfil för pissa men en klapp på huvudet när jag använde ordet kissa? Varför kom Georg Stiernhielm undan med både kuk, fitta och knulla på 1600-talet, medan Vilhelm Moberg tre hundra år senare fick fan för sitt kuk i Utvandrarna? Och varför i herrans namn fick inte en Falköpingsbo i nådens år 2012 ha registreringsskylten 666 på sin motorcykel?
Som grabb ställde jag den första frågan till min far. Hans svar: det bara är så, gjorde vidare diskussion omöjlig. Som vuxen stötte jag på Georg Stiernhielms Konung Ludviks bröllopsskrift i Frankrike och gladde mig åt hans öppet könsordsbemängda översättning från franskan. Men den tolerans som 1600-talet visade Stiernhielms könsord var som bortblåst tre hundra år senare, när Vilhelm Moberg försökte sig på ett kuk i Utvandrarna. Då, på 1900-talet, förorsakade hans frispråkighet folkstorm och Moberg undvek länge att visa sig hemma i Småland. Och efter att i trettio år brottats med alla fördomar om och kring de s k fula orden och inbillat mig ha sett en viss mognad i vårt förhållande till dessa ord, så kommer bakslaget med den där förbjudna fordonsskylten. (se under fula trestavingar)
Vad som anses fult och fint i språket varierar således i tiden. Men också i rummet. För om jag, som arbetargrabb ifrån Närke, fick en örfil för pissa så hade jag nog ganska ogenerat och oprovocerat kunnat pissa mig igenom hela min barndom om jag i stället hade varit t ex en småbrukarson ifrån Jämtland. Min jämtländska sagesman (född 1929) berättar att i hans hemsocken Hammerdal i norra Jämtland var piss och pissa gångbara både bland barn och vuxna under hela hans uppväxttid.
Ända sedan min barndoms kissa-pissa problematik har jag funderat över varför vissa ord anses för fina medan andra stämplas som fula. Och varför har vissa ord under en viss tidsperiod och i en viss kultur hos en viss grupp eller klass fått passera okommenterade, medan samma ord under andra tidsepoker och i andra kulturer och hos andra klasser dömts ut som outtalbara och t o m förbjudits? Kunde det bero på bokstavssammansättningen hos orden? K skulle i så fall vara en fin bokstav medan p var boven i pissa. Men vad blir det i så fall av det fina k:et i ordet kuk?
Både kissa och pissa är ju dessutom ljudhärmande. Båda orden lät lika oskyldiga i mina öron. Senare i livet läste jag Bengt Anderbergs Fritt efter naturen (1981) där han raljerade och lanserade ”teorin” att k vittnar om en fin stråle medan p skvallrar om en grov. Men vad är det i så fall som gör en grov stråle så mycket fulare än en fin?
För en skolgrabb i 1940- och 50-talens Sverige var det mesta förbjudet. Han levde i en totalitär vuxenstat med djupa rötter i det oscarianska moralsamhället. Det som var förbjudet var förbjudet. En absolut sanning som inte kunde ifrågasättas. Och därför inte heller behövde förklaras. Det bara var så, punkt och slut! Och här ligger en av pusselbitarna till fula ordgåtan. För eftersom ingen, vare sig hemma eller i skolan, förklarade varför pissa var fult men inte kissa, så fokuserades skolgossens tänkande kring detta till synes oförklarliga språkliga fenomen. Den hemlighetsfulla tystnaden kring vissa ord gjorde dem oemotståndligt lockande. De vuxnas fromlande hysch-hysch ledde till rasternas ”fula ord mässor”, där skolgossarna samlades i små klungor för att frossa i dessa outtalbara ord och försöka överträffa varandra i svordomar och könsord. Eller så smög vi oss ner på den underjordiska toaletten för att med hjälp av dessa förbjudna ord klottra oss fria från all den instängda unkenhet och dubbelmoral som kännetecknade våra barn- och ungdomsår.
Från 1970-talet och ett trettiotal år framåt arbetade jag i Stockholms tunnelbana. Där kom jag i närkontakt med klottret på stationsväggarna och i personaltoaletterna. De fula orden i det rika klotterutbudet väckte på nytt min nyfikenhet. Jag ville veta mer om dessa ord och deras ursprung. Det visade sig vara lättare sagt än gjort. För hur många ordböcker och andra ordkällor jag slog i så hittade jag endast några få kuk, fitta eller knulla. Och där de nämndes var de misshandlade till oigenkännlighet med hjälp av streck och punkter eller neutraliserade genom förskönande omskrivningar.
Ingenstans hittade jag någonting om ordens historia, dess ursprung och utveckling genom tiderna. Jag insåg då, att om jag ville ha svar på dessa frågor, fick jag ta itu med sökandet på egen hand genom att gräva djupt och enträget i de få källor som trots allt fanns tillgängliga. Oftast hittade jag dessa källor i böcker och i sammanhang där man minst förväntade sig att göra några fynd. Eller så fick jag försöka dra egna slutsatser, använda sunt bondförnuft, något som både kan leda långt men också helt fel.
Inget lätt arbete för en språklig autodidakt. Men eftersom jag inte hade någon akademisk position att försvara, som kunde äventyras med min ”ljusskygga” verksamhet, så hade jag inget att förlora. Man blir ändå inte professor vare sig i ämnet fula ord eller i konsten att städa en toalett. I stället blir man mest hånad för sitt ämnesval. Både från etablissemanget, som bemöter det hela med total tystnad, och från rättroende bokstavsfrälsta som låter invektiven hagla över ”snuskprofessorn” i brev och under nattliga telefonsamtal. Men sådant överlever man så länge det inte går till öppet våld. Hotad med stryk har jag blivit men hittills har det alltid stannat vid hot.
Idag har det blivit bättre. Invektiven har snällt låtit sig inlemmas bland övriga ord i ordboken. De nattliga telefonsamtalen har upphört och ersatts med uppmuntrande mejl och klappar på axeln. Den lärda språkeliten har numera ett och annat berömmande ord att komma med. År 2011 blev jag t o m inbjuden av Svenska Akademien till den 11 Lexikografikongressen i Norden, som ägde rum i Lund, och fick bl a möjlighet att föreläsa över ämnet: Fula ord — finns dom?!
Men något egentligt genombrott för dessa baktalade och försummade ord har jag inte lyckats åstadkomma. Detta trots över 30 års försök att sprida budskapet. Kanske har den humoristiska tonen i framställningen ställt sig i vägen för en allvarligare tolkning? Eller så är jag en usel predikant både vad gäller det skrivna och det talade ordet, jag har ju föreläst flitigt på bibliotek, hos Rotaryklubbar och studieförbund, om nu inte misstron mot dessa ”outtalbara” ord sitter så djupt fast i människors medvetande att inga aldrig så goda argument biter på dessa nedärvda fördomar? Vad beträffar svordomar och könsord lever många människor fortfarande kvar i samma medeltida mörker som rådde under den tid när homosexualitet var ett brott och där en ogift kvinna med barn kallades hora.
Jag älskar inte ”fula” ord som vissa, både beundrare och belackare, påstår. Jag älskar inte heller några ”fina ord”. Men jag älskar rättvisa och tycker att alla ord ska få komma till tals, oavsett vilken etikett vi människor väljer att sätta på dem. För vad man än tycker så finns orden där och går inte att bortse från. Vare sig vi anser dem för ”fina” eller ”fula” så ingår samtliga i den ordskatt som är en omistlig del i ett levande och fulltonigt språk.